Pingstdagens Precision och Kraft

Pingstdagen är alltid på en söndag. Den firar en anmärkningsvärd dag, men detta gäller inte bara för det som hände den dagen men även för precis när och varför det hände och som visar på Guds hand och en kraftfull gåva för dig.

Vad hände på Pingstdagen

Om du har hört talas om ‘Pingstdagen’ lärde du dig antagligen att det var den dag då den Helige Anden kom för att innebo Jesu anhängare. Det är den dag då kyrkan, Guds “utkallade”, föddes. Händelserna är skildrade i Apostlagärningarna kapitel 2. På den dagen kom Guds Ande på de första 120 Jesu anhängar och de började tala med höga röster på många språk från hela världen. Detta skapade sådan uppståndese att tusentals mäniskor som var i Jerusalem vid den tiden kom ut för att se vad som hände. Framför den samlade folkmassan talade Petrus det första evangeliets budskap och “den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen” (Apg 2:41). Antalet efterföljare av evangeliet har ständigt tillvuxit sedan den pingstsöndagen.

Denna dag inträffade 50 dagar efter Jesu uppståndelse. Det var under dessa 50 dagar som Jesu lärjungar blev övertygade om att Jesus hade uppstått från de döda. På pingstsöndagen gick de offentligt och historien ändrades. Oavsett om du tror på uppståndelsen eller inte, har ditt liv påverkats av händelserna den pingstsöndagen.

Denna uppfattning av pingstdagen, ehuru korrekt, är dock ofullständig. Många vill ha en upprepning av den pingstsöndagen genom en liknande upplevelse. Eftersom Jesu första lärjungar hade denna pingsterfarenhet genom att “vänta på Andens gåva”, hoppas människor även idag att genom att vänta på samma sätt kommer Guds Helige Ande igen på ett liknande sätt. Därför talar många människor om att vänta på att Gud ska sända en annan pingstdag. Härmed, tar man för givet att det var väntan och bön som rörde Guds Ande då. Därmed missar man dess precision – för pingstdagen omtald i Apostlagärningarnas kapitel 2 var inte den första pingstdagen.

Pentecost från Moselagen

Pingsten var faktiskt en årlig gammaltestamentlig fest. Moses (1500 f.Kr.) hade etablerat flera festivaler som firades under året. Påsken var den första festivalen i det judiska året. Jesus hade korsfästs vid en påsk festival. Den exakta tidpunkten för hans död som sammanföll med offeren av påsklammen var avsedd som ett tecken.

Den andra festivalen var Första Fruktens fest, och Mose lag uppgav att det skulle firas på “dagen efter” påskdagens lördag (= söndag). Jesus uppstog på söndagen, så hans uppståndelse inträffade precis på Första Fruktens Festival. Emedan hans uppståndelse hände på “Första Fruktens” fest var det ett löfte om att vår uppståndelse skulle följa senare (för alla som litar på honom). Hans uppståndelse är bokstavligen en “förstafrukt”, precis som festivalnamnet förutsade.

Precis 50 dagar efter “Första Fruktens Fest” firade judarna pingst (“Pente” för 50 år. Det kallades också Feast of Weeks eftersom det räknades som sju veckor). Judar hade fira Pingst i 1500 år vid den tidpunkt då Apostlagärningarna 2 hände. Anledningen till att det fanns människor från hela världen på pingstdagen i Jerusalem för att höra Petrus budskap var just för att de var där för att fira den årliga gammaltestamentliga pingsten. Idag firar judarna fortfarande pingst, men kallar det Shavuot.

Vi läser i Gamla testamentet hur pingsten skulle firas:

Femtio dagar ska ni räkna fram till dagen efter den sjunde sabbaten. Då ska ni bära fram ett nytt matoffer åt Herren. Från de orter där ni bor ska ni bära fram lyftofferbröd, två kakor gjorda av två tiondelar efa fint mjöl, bakad med surdeg. De är en förstingsgave till Herren. (3 Moseboken 23:16-17)

Pingstens Precision: Ett bevis på ett sinne

Det är en precis tidpunkt för pingsten i Apostlagärningarna 2, eftersom den inträffade på samma dag som Gamla Testamentets pingst (veckornas fest). Jesu korsfästelse som inträffade på påsken, Jesu uppståndelse som inträffade på första fruktens fest och Apostlagärningarnas 2s pingsdag som inträffade på den judiska veckornas fest, pekar på ett sinne som samordnade dessa händelser genom historien. Varför skulle Jesu korsfästelse, hans uppståndelse och den Helige Andens ankomst, sammanfalla så precis på var och en av dessa vårens tre gamla testamentliga fester, om de inte så planerats? Precision som detta händer bara om ett sinne står bakom planeringen.

Uppfann Lukas “Pingstdagen”?

Man kan argumentera att Lukas (författaren till Apostlagärningarna) gjorde upp händelserna i Apostlagärningarna 2 till att “hända” så att säga på pingstfesten. Då skulle han ha varit “sinnet” bakom tidsenligheten. Men hans skildring nämner inte att Apostlagärningarna 2 “uppfyller” pingstfesten. Det nämns inte alls. Varför skulle han gå till sådana svårigheter att skildra dessa dramatiska händelser att “inträffa” den dagen men inte hjälpa läsaren att se hur det uppfyller “pingstfesten”? Faktum är att Lukas gjorde ett så bra jobb med att rapportera händelserna snarare än att tolka dem så att de flesta i vår tid inte vet att händelserna i Apostlagärningarna 2 inträffade samma dag som Gamla Testamentets Pingstdag. Många tror att Pentecost helt enkelt började i Apostlagärningar 2. Eftersom de flesta idag inte är medvetna om sambandet mellan dem, skulle Lukas vara i den omöjliga situationen att vara ett geni för att ha uppfunnit förbindelsen men var helt oduglig i att sälja den.

Pingst: En ny kraft

Istället pekar Lukas oss på en profetia från Joels bok i Gamla Testamentet, som förutsäger att en dag skulle Guds Ande utgjutas på alla folk. Guds Andes utgjutande i Apostlagärningarna 2 uppfyllde det.

En anledning till att evangeliet är “goda nyheter” är att det ger makt att leva livet annorlunda – bättre. Livet är nu en förbindelse mellan Gud och människor. Och denna förbindelse äger rum genom Guds ande vilket inleddes på pingstsöndagen i Apostlagärningarna 2. Den goda nyheten är att livet nu kan levas på en annan nivå och i ett förhållande till Gud genom Hans Ande. Bibeln säger så här:

I honom har också ni, när ni hörde sanningens ord, evangeliet om er frälsning, i honom har också ni, när ni kom till tro, fått den utlovade helige Ande som ett sigill. Anden är ett förskott som garanterar vårt arv, att hans eget folk ska befrias, till hans ära och pris. (Efesierbrevet 1:13-14)

Och om Anden från honom som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då ska han som uppväckte Kristus från de döda också göra era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er. (Romerbrevet 8:11)
Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. (Romarbrevet 8:23)

Guds inneboende i oss är en annan förstafrukt, för Anden är nu en försmak – en garanti – för att vår omvandling till Guds barn kommer att slutföras.

Evangeliet erbjuder ett rikligt liv inte genom ägodelar, nöjen, status, rikedom och alla andra tillfälliga förströelser som eftersökes av denna värld, vilken Salomon hade funnit att vara en så tom bubbla, men genom Guds Andes inneboende. Om detta – som Gud erbjuder att innebo och bemäktiga oss är sant – skulle det vara goda nyheter. Gamla testamentets pingst med firandet av fint bröd bakat med jäst avbildar detta kommande rikliga liv. Precisionen mellan Gamla och Nya Pentecosten är perfekt bevis för att det är Gud som är tanken bakom dessa händelser och denna kraft till ett rikligt liv.

Gåtan om Psaltaren 22s Förutsägelser

För några år sedan gick J., en vän och arbetskamrat, över till mitt skrivbord. J var klok och utbildad – och definitivt inte troende på evangeliet. Men han var lite nyfiken, vilket resulterade i några varma och öppna samtal mellan oss. Han hade aldrig riktigt tittat på bibeln så jag uppmuntrade honom då och då att undersöka den.

En dag kom han in på mitt kontor med en bibel för att visa mig att han faktiskt tog en titt. Han hade öppnat det slumpmässigt i mitten. Jag frågade honom vad han läste. Jag minns vårt samtal gick ungefär så här.

“Jag läser i Psaltaren kapitel 22”, sade han

“Verkligen”, sa jag. “Någon aning om vad du läser om?”

“Jag antar att jag läser om Jesu korsfästelse”, svarade J.

“Det är en bra gissning”, skrattade jag. “Men du är omkring tusen år för tidigt. Psaltaren 22 skrevs av David omkring 1000 f Kr. Jesu korsfästelse ägde rum på 30:talet CE.”

Inte varande för bekant med Bibeln, gjorde att J. inte insåg att Psaltaren inte var skildringen över Jesu liv skrivna av hans samtida. J hade bara hört några berättelser om Jesus, inklusive hans korsfästelse, och öppnanded sin bibel helt slumpmässigt läste han något som från hans perspektiv verkade beskriva korsfästelsen, och inte vetande något bättre, antog han bara att det var historien om korsfästelsen. Vi fick ett gott skratt över hans första fel-steg i bibelläsning.

Sedan frågade jag J vad han såg i Psataren 22 som fick honom att tro att han läste om Jesu korsfästelse. Så började vårt undersökande lilla studie. Jag inbjuder dig att överväga några av likheterna J märkt genom att placera texterna sida vid sida i en tabell. För att underlätta har jag likafärgat de texter som liknar varandra.

Jämförelse av evangelierna av korsfästelsen med detaljerna i Psaltaren 22

detaljer från evangelierna

Psaltaren 22 – skriven 1000 f.Kr.

(Matt 27: .. De ledde honom (Jesus) bort för att korsfästa honom …. ³⁹De som passerade slungade förolämpningar på honom, skakade sina huvuden ⁴⁰och sade: “… spara själv! Kom ner från korset, om du är Guds Son! ^“41På samma sätt översteprästerna, de skriftlärda och de äldste hånade honom. ^42″Andra har han hjälpt “, sa de,” men han kan ” t rädda sig själv! Han är Israels kung! Låt honom komma ner nu från korset, och vi kommer att tro på honom. ⁴³Han litar på Gud. Låt Gud rädda honom nu om han vill ha honom… Om den nionde timmen ropade Jesus …“Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” …⁴⁸Omedelbart en av dem sprang och fick en svamp. Han fyllde den med surt vin och satte den på en personal, och erbjöd honom att dricka 15:.Mark 16-20¹⁶Soldaterna ledde Jesus bort … De sätter en purpurröd mantel på honom, sedan hoptvinnade en törnekrona och ställa in den på honom. ¹⁸och de började ropa till honom, “Hell, judarnas konung!” ¹⁹gång på gång slog de honom i huvudet med en personal och spotta på honom. Faller på knä, de hyllade honom. ²⁰Och när de hade hånat honom tog de av den purpurfärgade manteln och satte sina egna kläder på honom. Sedan förde honom ut för att korsfästa honom …³⁷Med ett högt rop, Jesus andan.(JOHN 19:34) de inte sönder hansben…, Genomborrade Jesu sida med ett spjut, föra en plötslig ström av blod och vatten….De korsfäste honom … (JOHN 20:25) [Thomas] om jag ser spikmärken i händerna,…“…JOHN 19: 23-24 När soldaterna korsfäst Jesus togde hans kläder, dela in dem i fyra aktier, en för varje av dem, med återstående underplagget … Låt oss inte riva det “, sade de,” Låt oss avgöra genom lottdragning som får det“…

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Varför är du så långt från att spara mig,
så långt från mina rop ångest?
²Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, om natten, men jag finner ingen ro …⁷Alla som ser mig håna de slungar förolämpningar, skakar på huvudet mig,.
⁸“Han litar på Herren”, säger de,
låt Herren rädda honom Låt honom befria honom,
“..eftersom han behag i honom”⁹Men du förde mig ur livmoder,
du fick mig att lita på dig, även på min moders bröstdig,.
¹⁰från födseln jag kastades på
ur min moders liv du har varit min Gudingen.¹¹inte vara långt ifrån mig,
ty nöd är nära
och det finns . en för att hjälpa¹²Många tjurar omger mig,
starka tjurar i Basan omsluta mig
¹³rytande lejon som sliter sina byten
öppna munnen mot mig
¹⁴jag hällde ut som vatten, och alla mina ben är ur led hjärta…
Mitt har vänt sig till vax, det har smält i mig ^15.Min mun är förtorkad och lik en lerskärva, min tunga pinnar på taket av min
mun,.Du lägger mig i dödens stoft¹⁶hundar omger mig, en förpackning med skurkar omsluter mig,
de genomborra mina händer och fötter
^17.Alla mina ben är pådisplayen,
människor där och stirrar på mig
¹⁸De delar mina kläder mellan dem
och kastade lott om min klädnad goda..

Att J. drog en logisk men felaktig slutsats att Psaltaren 22 var en ögonvittnesskildring av Långfredagens korsfästelse, bör få oss att ställa en fråga. Hur förklarar vi likheten mellan evangelierna och Psaltaren 22? Är det en slumpmässig tillfällighet att detaljerna kan passa så exakt som att inkludera att kläderna skulle både delas (kläderna med sömmar delades längs sömmarna och gavs ut bland soldaterna) och kasta lott om (plagg utan sömmar skulle vara förstörda genom att riva så de kastade tärning för det). Psaltaren 22 skrevs innan korsfästelsen uppfanns men det beskriver fortfarande dess olika detaljer (genomborrande av händer och fötter, ben kom ur led – genom att sträckas som offret hängde). Dessutom säger Johannesevangeliet att blod och vatten rann ut när spjutet stöttes in i Jesu sida, vilket indikerar en vätskeuppbyggnad i hjärtsäckens hålighet runt hjärtat. Jesus dog alltså av en hjärtattack. Detta överensstämmer med Psaltaren 22s beskrivning om att “mitt hjärta är som vax”. Det hebreiska ordet i v. 16 av Psaltaren 22 som är översatt med “genomborrade” betyder bokstavligen “som ett lejon”. Med andra ord var händerna och fötterna tillintetgjorda och förstörda då de var genomborrade. Så, vad betyder allt detta?

Jesus, genom vad evangeliernas författare nertecknat, hävdade att dessa likheter var profetiska. Gud inspirerade Gamla testamentets profeter hundratals år före Jesu liv till att förutsäga detaljer om hans liv och död, så att vi kan veta att allt detta var i Guds plan. Profetisk uppfyllelse skulle bli som att få en gudomlig signatur för dessa händelser under Långfredagen eftersom ingen människa kan känna till framtiden som i detta fall. Detta skulle alltså vara bevis på Guds verk och ingripande i historien.

Bart Ehrmans förklaring

Bart Ehrman, välkänd bibelkännare och kritiker, har invänt att de profetiska meriterna för Psaltaren 22 är felaktiga eftersom hela poängen med evangeliets berättelse var att “Messias” eller “Kristus” var ämnad att offras och Psaltaren 22 säger ingenting om att detta offer är denne “Messias”. Som han säger:

“Men vad gör man åt det faktum att det inte fanns några judiska profetior att Messias skulle lida och dö?” (Bart Ehrman, Jesus Interrupted.S. 234)

Men detta väcker en annan fråga. Det är ingalunda att det bara finns en profetia (som Psaltaren 22) som Jesus skulle uppfylla, men det finns massor av dem. De är alla förutsägelser skrivna av olika författare i olika tidsperioder och från olika samhällsskikt genom Gamla Testamentets period – och de är testbara eftersom vi kan kontrollera om de hände eller inte. Så, för att ta Ehrman på hans utmaning, Daniel, som levde under exilen i Babylon ca 550 f.Kr. hade en vision där han berättade följande profetiska gåta:

“Vet därför och förstå: Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor och sextiotvå veckor. Gator och vallgravar skall på nytt byggas upp, trots tider av svårigheter. Men efter de sextiotvå veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad….”(Daniel 9: 25-26)

Hmm. Min djupa respekt för denne Nya Testamentets forskare men han missade detta i Gamla Testamentet. Här, precis som han utmanade, är en profetia att “Smorde” (= Kristus = Messias) skulle bli “avskuren/förgöras”. Tidpunktenför detta och detaljerna i “avskuren/förgöras”, som förutsåg innebörden av Jesu död, vilket helt enkelt motsäger Ehrmans påstående att det inte finns någon Gamla Testamentlig profetia där “Kristus” skulle lida och dö.

Spongs förklaring

Andra, som Shelby Spong (i That Hebrew Lord), hävdar att likheten mellan Psalm 22 med händelserna i korsfästelsen på Långfredagen är helt enkelt på grund av det faktum att evangelieskribenterna satte ihop händelserna till att “passa” profetian. Han har en detaljerad vers-till-vers-analys som visar likheterna mellan Psalm 22 och Jesu korsfästelse i evangelierna. Åtminstone betyder Spongs teori att han tycker likheterna kräver en förklaring. Men hans förklaring ignorerar helt vittnesmål från historiker utanför Bibeln från denna tid. Josephus och Tacitus respektive berättar att:

“Vid denna tid fanns det en klok man … Jesus. … Bra, och … dygdig. Och många människor från judarna och de andra nationerna blev hans lärjungar. Pilatus dömde honom till att korsfästas och dö.”(Josephus. 90AD. Antiquities XVIII. 33 Josefus var en judisk historiker)
“Christus, grundaren av namnet, dömdes till döds av Pontius Pilatus, prokurator av Judea under Tiberius regeringstid” (Tacitus. 117 AD. Annals XV. 44. Tacitus var en romersk historiker)

Deras vittnesbörd instämmer i stora drag med evangelierna att Jesus korsfästes. Detta är viktigt eftersom många av detaljerna i Psaltaren 22 helt enkelt är uppgifter om handlingen att bli korsfäst. Om evangelieskribenterna skulle ha gjort upp eller grovt snedvridit de faktiska händelserna för att få dem att “passa” Psaltaren 22, då skulle de i princip ha varit tvungna att hitta på hela korsfästelseförloppet. Men ingen från den tiden förnekade hans korsfästelse, och den judiske historikern Josephus säger uttryckligen (ovan) att detta var hur han avrättades.

Psalm 22 och Jesu arv

Men Psaltaren 22 slutar inte vid v.18 som i tabellen ovan – Den fortsätter. Notera här hur triumferande stämningen är i slutet -Efter personen är död!

²⁶Från dig kommer min lovsång i den stora församlingen,
jag får infria mina löften inför dem som fruktar honom.
²⁷De ödmjuka skall äta och bli mätta,
de som söker Herren skall lova honom.
Era hjärtan skall leva för evigt.
²⁸Alla jordens ändar skall tänka på det
och omvända sig till Herren.
Hednafolkens alla släkter skall tillbe inför dig.
²⁹Ty riket är Herrens,
han råder över hednafolken.
³⁰Alla mäktiga på jorden skall äta och tillbe.
Inför honom skall de böja knä,
alla de som far ner i stoftet,
de som ej kan hålla sin själ vid liv.
³¹De efterkommande skall tjäna honom,
kommande släkten skall få höra om Herren.
³²De skall träda fram och förkunna hans rättfärdighet
för det folk som skall födas,
att han har gjort det. (Ps 22: 26-32)

Lägg märke till att detta inte alls talar om detaljerna av händelserna i denne persons död. De detaljer behandlades i den första delen av psalmen. Psalmisten tar nu itu med effekterna av den personens död på “efterkommande” och “kommande släkten” (v.31). Vem skulle det vara? Det är vi som lever 2000 år efter korsfästelsen. Psalmisten berättar att “efterkommande” som följer denne “genomborrade” man som dog en sådan hemsk död kommer att “tjäna” honom och “får höra om honom”. Vers 28 förutsäger den geografiska omfattningen av effekterna – det kommer att gå till “alla jordens ändar” och bland “hednafolkens alla släkter” och få dem att “omvända sig till Herren”. Vers 30 förutspår att “de som inte kan hålla sig vid liv” (eftersom vi alla dör inkluderar det oss alla) kommer en dag att knäböja inför Honom. Denne Mans rättfärdighet kommer att förkunnas för människor som ännu inte levde (“det folk som ska födas”) vid tidpunkten för Hans död.

Man kan inte göra en bättre förutsägelse av det efterföljande arvet av Jesu död än vad slutledningen av Psaltaren 22 gör. Två tusen år efter Jesus, mitt i den årliga globala Långfredagsfirandet markeras den globala effekten av Jesu död, uppfyllande slutledningen av Psaltaren 22 så exakt som tidigare verser förutspådde detaljerna kring hans död. Vem i världshistorien kan även göra ett påstående att uppgifter om hans död samt arvet av hans liv, ner till en avlägsen framtid, skulle förutsägas 1000 år innan han levde?

Slutledningen av Psaltaren 22 har ingenting att göra med huruvida evangeliets berättare lånade eller består med händelserna vid korsfästelsen, eftersom det nu handlar om mycket senare händelser – som i vår tid. Evangeliets författare, som levde under 100-talet kunde inte “göra upp” effekten av Jesu död ner till vår tid. De visste inte vad dess verkan skulle bli. Hur införlivar Spong detta i sin förklaring? Han gör det inte. Han ignorerar den senare delen av Psalm 22.

Kanske som min vän J, kommer du att ta tillfället i akt att överväga Psalm 22 i ljuset av Jesu korsfästelse. Det kommer att ta lite tanke kraft. Men låt det inte hindra dig. Belöningen är värd kostnaden eftersom Mannen som Psaltaren 22 hänvisar till lovade:

Jag har kommit för att de ska ha liv, ja, liv i överflöd. (Joh 10:10)

Det skulle verkligen göra den årlig påsken till uppfyllelse. Här är hela Psalm 22, och korsfästelseberättelsen enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Måtte Du få uppleva något av detta inte bara på Långfredagar utan varje dag under året också.

Varför var korsfästelsen så viktigt att det förutspåddes hundratals år i förväg? Vad betyder det för dig och mig? Vi tar upp denna fråga här.

Kristus “avskuren/avrättad” förutspådd i detalj

I vår förra artikel såg vi att Daniel hade förutspått att “Kristus” skulle bli“avskuren”/avrättad efter en viss cykel av år. Denna Daniels förutsägelse fullbordades i Jesu triumferande inträde i Jerusalem – där han presenterades som Israels Smorde, Kristus, – precis 173 880 dagar efter att det persiska påbudet utfärdades om att återställa Jerusalem. Uttrycket“avskuren” hänvisade till Jesajas bild av grenen som skjuter upp från den till synes döda stubben. Men vad menade han med ‘avskuren’?

Jesaja visas i historisk tidslinje. Han levde under regeringsperioden av den Davidiska Kungaätten. Obs Daniel också

Jesaja hade också skrivit andra profetior i sin bok, samt använt sig av andra tema än den om grenen. Ett sådant tema var den kommande Tjänaren.Vem var denne “Tjänare”? Vad skulle han göra? Vi ser närmare i detalj på en längre text från Jesaja. Jag återger den exakt i sin helhet här nedan, men bifogar några egna kommentarer emellan.

Den kommande Tjänaren.

Hela texten – Jesaja 52:13-53:12

Herrens tjänares lidande och härlighet
¹³ Se, min tjänare ska handla vist. Han ska bli hög och upphöjd, mycket hög.
¹⁴ Liksom många häpnade över dig, så ska hans utseende fördärvas mer än människors och hans gestalt mer än Adams barn.
¹⁵ Så ska han bestänka många folk. Inför honom ska kungar förstummas, för de får se något som aldrig berättats för dem och förstå något de aldrig har hört.

Vi vet att denne Tjänare kommer att vara en man emedan Jesaja hänvisar till Tjänaren som “han”, “honom”, “hans”, och att detta särskilt ser framåt i tiden, (se uttrycken “ska handla vist…”, “ska bli hög och upphöjd … ” och så vidare), så detta är en tydlig profetia. Men vad var profetian om?

Blodsoffer

När de judiska prästerna offrade för israeliterna, bestänkte de dem med blod från offret, vilket symboliserade att deras synder täckts och inte längre skulle hållas mot dem. Men här står det att Tjänaren skulle bestänka “många folk“, så Jesaja säger att på ett liknande sätt kommer denne Tjänare att ge också icke-judar frihet från sina synder liksom Gamla Testamentets prästerna gjort för de judiska tillbedjarna. Detta sker parallellt med förutsägelse av Sakarja att Grenen skulle bli en präst, samt förena rollerna som Kung och Präst, eftersom endast prästerna kunde bestänka med blod. Denna globala omfattning av “många folk” följer de historiska och kontrollerbara löftena århundraden i förväg till Abraham om att “alla folk” skulle välsignas genom hans avkomma.

Men i bestänkningen av de många folken förutspås själva “utseendet” och “formen” av Tjänaren till att vara “förvrängd” och “fläckad”. Fastän det inte står klart vad Tjänaren kommer att göra, kommer nationernas en dag “förstå” det.

53:1 Vem trodde vår predikan? För vem blev Herrens arm uppenbarad?
² Som en späd planta sköt han upp inför honom, som ett rotskott ur torr jord. Han hade varken skönhet eller majestät när vi såg honom, inget utseende som vi drogs till.
³ Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande. Han var som en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi inte respekterade honom.

Även om Tjänaren skulle bestänka många folk, skulle han samtidigt vara “föraktad” och “övergiven”, förtrogen med “lidande” och “smärtor“.

⁴ Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad.
⁵ Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.

Jesu offer jämfört med denne Tjänares offer

Tjänaren tar “våra” smärtor. Denne Tjänare kommer också att bli “genomborrade” och “slagen” i “straff”. Detta straff kommer att ge oss (i många nationer) “frid” och “hela” oss.

Sekulära så väl som bibliska källor berättar att på långfredagen ungefär för 2000 år sedan (men fortfarande 700+ år efter Jesaja skrev denna förutsägelse) korsfästes Jesus. Därigenom blev han bokstavligen genomborrad av spikarna vid korsfästelsen, som Jesaja förutspådde att Tjänaren skulle genomborras.

⁶ Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom.

Vi såg i korrumperad … missar målet , att bibliska definitionen av synd är att missa det avsedda målet. Som en böjd pil “går vi vår egen väg”. Denne Tjänare kommer att bära denna synd (orätt) som vi har gjort.

⁷ Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Som ett lamm som förs bort för att slaktas, som ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun.

Tjänaren kommer att föras bort till att “slaktas” liksom ett lamm. Men han kommer inte att protestera eller ens “öppna munnen”. Vi såg i Tecknet av Abrahams offer att en bagge fick ersätta Abrahams son. Baggen – ett får – slaktades. Och Jesus slaktades på precis samma plats (berget Moria =Jerusalem). Vi såg att ett lamm slaktades vid Påsken – som Jesus också slaktas på den påsken

⁸ Genom våld och dom blev han borttagen. Vem i hans släkte betänker att när han rycktes bort från de levandes land, blev han plågad på grund av mitt folks brott?

Tjänaren är rycktat bort från “de levandes land“. Detta är samma tanke Daniel använde när han förutspådde vad som skulle hända med Kristus efter att han presenterades för Israel som deras Messias. Jesaja förutspår mer i detalj vad det betyder – det vill säga död! Så på denna ödesdigra Långfredag dog Jesus, och blev bokstavligen rycktat bort “från de levandes land“, bara några dagar efter att Han presenterats som Messias i sitt triumpherande intåg.

⁹ Han fick sin grav bland de ogudaktiga men var hos en rik vid sin död, för han hade inte gjort något orätt, och inget svek fanns i hans mun.

Även om Jesus avrättades och dog som en brottsling (“han fick sin grav bland de ogudaktiga” ), säger evangeliets författare att en rik man, Josef från Arimataia, av det styrande Sanhedrin, tog Jesu kropp och begravde honom i sin egen grav (Matt 19:60). Jesus uppfyllde bokstavligen båda sidor av den paradoxala förutsägelsen att fastän han skulle få “sin grav bland de ogudaktiga“, skulle han också vara “med de rika i sin död“.

¹⁰ Det var Herrens vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge, och Herrens vilja ska ha framgång genom hans hand.

Hela denna grymma död var inte någon fruktansvärd olycka eller otur. Det var tydligt “Herrens vilja” att krossa honom. Men varför? Precis som lammen i det Mosaiska offersystemet var skuldoffer så att den person som gav offret kunde hållas skuldfri, här är denne Tjänares “liv” också ett “skuldoffer”. För vilkas synd? Med tanke på att “många folk” skulle bli “stänkta” (ovan i 52:15) är det folkens synder. “Alla” de som har “vänt bort” och “gått vilse”. Jesaja talar om dig och mig.

¹¹ Genom den möda hans själ har utstått får han se och bli tillfreds. Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga, och han bär deras skulder.

Även om texten om Tjänaren är ohygglig, här ändrar den ton, och blir mycket optimistisk och även triumferande. Efter detta fruktansvärda lidande (när han “rycktes bort från de levandes land” och tilldelas “sin grav“), kommer denne Tjänare att “se och bli tillfreds“.

Och genom vad han gjorde kommer denne Tjänare att “rättfärdiga” många. Bli ‘rättfärdig’ är samma som att bli given “rättfärdighet”. Kom ihåg att Abraham “krediteras” eller ges “rättfärdig”. På ett liknande sätt kommer denne Tjänare att ge, eller kreditera, rättfärdighet till “många”.

¹² Därför ska jag ge honom de många som hans del, och de starka ska han få som byte, eftersom han utgav sitt liv i döden och räknades bland förbrytare, han som bar de mångas synd och gick in i överträdarnas ställe

Jesus är Tjänaren profeterad om

Texten om Tjänaren pekar så tydligt på korsfästelsen och uppståndelsen av Jesus att vissa kritiker hävdar att evangeliets berättelser i huvudsak skrevs till att “passa” denna text om Tjänaren. Men i sin slutsats trotsar Jesaja dessa kritiker. Slutsatsen är inte en förutsägelse av korsfästelsen och uppståndelsen endast, men av effekterna av denna död många år efteråt. Och vad förutsäger Jesaja? Denne Tjänare, fast han kommer att dö som en brottsling, kommer han en dag att vara bland de “stora”. Evangeliets författare kunde inte få denna del “att passa” evangeliets berättelser eftersom evangelierna endast skrevs några decennier efter Jesu korsfästelse – när effekterna av Jesu död fortfarande var osäkra. I världens uppfattning var Jesus fortfarande den avrättade ledaren för en “skadlig vidskepelse” när de skrev evangelierna. Vi sitter nu 2000 år senare och ser effekterna av hans död och inser hur genom historiens gång detta har gjort honom “stor”. Evangeliets författare kunde inte ha förutsett detta. Men Jesaja gjorde det. Tjänaren, även känd som Grenen, skulle genom sitt frivilliga offer börja dra folk till sig från många nationer så att han kunde bestänka dem från deras synder.

Många “stora” män har haft lovord och biografier detajerande händelser i deras liv skrivna av historiker och beundrare även hundratals år efter att de har levat. Jesus är unik i att uppgifter om hans liv skrevs hundratals år innan han levde. Det borde ge oss anledning att sätta vår tillit till honom. Varför inte låta hans offer bestänka dig också?

Grenen Spirar i Exakt tid för att bli … “avskuren”

Vi har utforskat temat om Grenen/Telningen som sträcker sig genom flera av profeternas skrifter i Gamla testamentet. Vi såg att Jeremia år 600 f.Kr. hade plockat upp temat påbörjad av Jesaja 150 år tidigare, och förklarade att denne Grenen/Telningen skulle vara en kung. I vårt tidigare inlägg såg vi att Sakarja, följande efter Jeremia, förutspådde att denne Grenen/Telningen kommer att heta Jesus och att han kommer att kombinera rollerna av konung och präst i en roll – något som aldrig tidigare hade inträffat i israelisk historia.

Daniel’s gåta om den Smordes planerade ankomst

Men det slutade inte där. Daniel, som levde i tiden mellan Jeremia och Sakaria, plockade direkt upp titeln “Den Smorde” (som vi såg här = ‘Kristus “eller” Messias), och anspelade samtidigt på Grenen/Telningen temat i en fascinerande gåta som förutsåg när Messias skulle uppenbaras. Omkring år 538 f.Kr. skrev han följande:

“Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor och sextiotvå veckor…… Men efter de sextiotvå veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad……..” (Daniel 9: 25-26)

Eftersom Smorde = Kristus = Messias, som vi såg här, vet vi att Daniel skrev om den kommande Kristus. Daniel anger en starttid (“då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp”) och ett specifikt tidsintervall (“sju veckor och sextiotvå veckor “) som kulmineras i uppdagandet av Kristus (= den Smorde) som sedan helt mystiskt kommer att “förgöras”. Strukturen som sådan av denna förutsägelse verkar tillräckligt tydlig. Men kan vi förstå detaljerna så att vi faktiskt kan spåra detta uppdagandet av Kristus? Låt oss börja med att se på vad som påbörjade tickandet av denna profetiska klocka.

Utfärdandet av Förordningen att Jerusalem skulle Återställas och Återuppbyggas

Omkring 100 år efter Daniel, var Nehemja munskänk till den persiske kejsaren Artaxerxes. Som sådan var han en man som hade tillgång till den allra högsta makten i det persiska riket. I detta sammanhang frågar och erhåller han en kunglig förordning för att återställa och återuppbygga Jerusalem. Så här säger han det.

I månaden Nisan i det tjugonde året av kung Artaxerxes … svarade jag konungen, “Om det behagar konungen och om din tjänare har funnit nåd inför honom, låt honom skicka mig till staden i Judah där mina förfäder är begravda så att jag kan bygga upp det. “…
Jag sade också till honom, “Om det behagar konungen, kan jag få brev till hövdingarna … “. [Och] kungen beviljade min begäran. Så jag gick till hövdingarna … och gav dem konungens brev. Kungen hade också skickat officerare och kavalleri med mig. (Nehemja 2: 1-9)

Så här ser vi ett kungligt påbud, uppbackat med skrivelser och militären i det persiska riket att återuppbygga och återställa Jerusalem. Eftersom den persiske kejsaren Artaxerxes är känd i världshistorien, och eftersom detta dekret anges i början av denna period i form av Artaxerxes regeringstid (i 20de året av hans regering i månaden Nisan), kan vi avgöra när det var. Artaxerxes besteg den persiska tronen omedelbart efter sin fader Xerxes död i december 465 BC (A) och eftersom detta dekret utfärdades i Nisan 1 (mars/april) av hans 20de år skulle detta sätta utfärdandet av dekretet till den 5te mars, 444 BC (A).

Sju ‘Sjuor’ och Sextiotvå’ Sjuor’

Men vad är dessa “sjuor” som Daniel använde för att spåra tidens gång? I Mose lag fanns en cykel av sju år där landet skulle vila från jordbruksodling vart sjunde år. Det lydde på följande sätt.

När ni kommer in i det land som jag ger er, skall landet hålla sabbat åt Herren. ³Sex år skall du beså din åker och i sex år beskära din vingård och skörda avkastningen från jorden,⁴men under det sjunde året skall landet ha sabbatsvila, en Herrens sabbat. (3 Mosebok 25: 2-3)

Sammanhanget i Daniels uttalande är “år”, och med hjälp av detta resonemang, med “sjuor” skriver han längs dessa cykler av sju år. I så fall kan Sju ‘Sjuor “och Sextiotvå’ Sjuor” anges aritmetiskt som (7 + 62) * 7 = 483 år.

360-dagars år

Komplicerande saker något är längden av året som används. Idag använder vi solåret (= 365.24219879 dagar per år) eftersom vi just kan mäta revolutionen av jorden runt solen. På den tiden var det vanligt att basera året från månens varv (som den islamiska kalendern gör än idag) vilket ger 354 dagar / år eller genom att använda 12 månader med 30 dagar ger 360 dagar per år. I samtliga fall görs en viss justering för att “fixa” skillnaderna i varv. (I vår västerländska kalender använder vi skottår – 366 dagar – för att justera för fractionen, med några skottår som hoppas över.) I gamla egyptiska, babyloniska, indiska och grekiska civilisationer var en 360 dagars kalender vanlig. Detta är Daniels årslängd.

Beräknad ankomst av Kristus

Med denna bakgrundsinformation är det nu ganska enkelt att räkna ut när Kristus var att komma fram enligt Daniels gåta. 483 år med 360 dagar / år kommer att ge oss:

483 år * 360 dagar / år = 173 880 dagar

när det gäller vår västerländska kalendern skulle detta ge oss 476 sol- år med 25 dagar kvar. (173 880 / 365,24219879 = 476 med 25 som rest)

Startpunkten för denna beräkning var Artaxerxes “dekret som utfärdades den 5 mars, 444 BC. Adderande 476 sol- år till detta datum tar oss till den 5 mars 33 AD. (Det finns inget år 0, kalendern går från 1BC till 1 AD på ett år så aritmetiskt blir det -444 + 476 + 1 = 33).

Om vi nu tar de 25 återstående dagarna och lägger dem till 5 mars 33 AD kommer vi till den 30 mars, 33 AD, som visas i tidslinjen nedan. Eller som Hoehner (vars beräkningar jag har följt) säger

“Genom att lägga till 25 dagar till 5 mars (444 f.Kr.) kommer man till 30 mars (33 e.Kr.), som var Nisan 10. Detta var dagen för det triumferande inträdet av Jesus i Jerusalem …
Hoehner, Kronologiskt aspekter av livet av Kristus del VI, sid. 16 1977

daniel 9 timeline swedish — Tidslinjen av Daniels profetia om “sjuor” kulminerar i Jesus triumferande intåg

Triumferande Intåg av Jesus – den dagen

Det var palmsöndagen, sammadag som vi minns det triumferande intåget av Jesus in i Jerusalem. Av de antaganden som vi har gjort ovan och med hjälp av något grundläggande aritmetik finner vi att detta är den dag då Daniels gåta om “sjuor” landar oss på. Detta var den dag då Jesus presenterades som Konungen eller Kristus till den judiska nationen. Vi vet detta eftersom Sakarja (som hade förutspått namnet på Kristus) också hade skrivit att:

Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl. (Sak 9: 9)

Den länge efterlängtade konungen skulle uppenbaras ridande in i Jerusalem på en hingst med folkskaror av ropande och glada människor. På dagen för det Triumpherande Intåget av Jesus in i Jerusalem – samma dag som förutsägs av Daniel i sin gåta om “sjuor” – red Jesus in i Jerusalem på en hingst. Lukas berättar om skedet.

Då han närmade sig sluttningen av Oljeberget, började hela skaran av lärjungar i sin glädje prisa Gud med hög röst för alla de kraftgärningar som de hade sett:
“Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden
När Jesus kom närmare och såg staden, brast han i gråt över den ⁴²och sade: “Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon. (Luk 19: 37-42)

I denna berättelse gråter Jesus därför att folket inte kände igen denna samma dag förutspådde i tandem genom Sakarja och Daniel. Men eftersom de inte kände igen denna dag som Kristus uppenbarades skulle något helt oväntat hända. Daniel, förutspådde i samma passage där han lade ut gåtan av “sjuor”, att:

…Men efter de sextiotvå veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad.”(Daniel 9:26)

Istället för att ta tronen och regera, skulle Kristus bli “avskuren”/förgöras utblottad. Genom att använda denna fras “avskuren” (några biblar översätter det med att “dödas”) anspelar Daniel på temat av grenen, som skjuter upp ur stubben av Jesse, påbörjad långt tidigare av Jesaja, senare förtydligad av Jeremiah, med namnet förutspått av Sakarja och nu är dagen och signaturen föreskriven i Daniel och Sakarja i tandem. Denna gren skulle bli “avskuren”. Men hur skulle denna gren bli “avskuren”? Vi återvänder till Jesaja i vårt nästa inlägg. för att se en levande beskrivning

A) Referens använd genomgående är Kronologiska aspekter av Kristi livet
Del VI: Harold W. Hoehner

Tecknet Telningen/Grenen: Namngiven hundratals år före hans födelse

Tidigare såg vi hur Jesaja påbörjade ett tema med hjälp av bilden Telningen / Grenen. Någon från den fallna Davidiska Dynastin som har visdom och kraft förutsades av Jesaja att komma. Jeremia följde på detta tema genom att hävda att denne Telning / Gren skulle bli känd som HERREN själv (dvs som i Gamla Testamentets personliga namn för Gud).

Sakaria fortsätter Telningen /Grenen

zechariah timelines — Judisk Historisk tidslinje med Sakarai och andra profeter i Bibleln

Sakaria levde 520 f.Kr., strax efter det judiska folkets återkomst till Jerusalem efter deras första utvisning till Babylon, men medan de fortfarande styrdes av persierna (se här Judarnas Historia). Vid denna tid arbetade det judiska folket med att bygga upp sitt förstörda tempel och att återinföra den Mosaiska efterlevnaden. Sakarias samtida var en man vid namn Josua, som var överstepräst vid den tiden och arbetade för att återinföra hela det prästerliga systemet. Profeten Sakaria arbetade tillsammans med sin kollega översteprästen Josua för att ge ledning åt det judiska folket. Här är vad Herren – genom Sakarias – i en profetisk gåta, sade om denne Josua:

⁸“Hör Josua, du överstepräst, du och dina medbröder som sitter här inför dig, dessa män skall vara ett tecken: Se, jag skall låta min tjänare Telningen komma.⁹Se den sten som jag har lagt inför Josua! ………, säger Herren Sebaot. Och jag skall utplåna detta lands missgärning på en enda dag. ” (Sakarja 3: 8-9)

Telningen/Grenen! Igen! Genom att bygga på bilden påbörjad av Jesaja cirka 200 år tidigare, och fortsatt av Jeremia 60 år tidigare, plockar Sakarias upp detta tema av “Telningen/Grenen”. Men den här gången kallas Telningen också “min tjänare”. På något sätt var Översteprästen Josua i Jerusalem 520 f.Kr. kollegan till Sakaria, symbolisk för denne kommande Telning, men på vilket sätt? Det säges att “på en enda dag” kommer synderna att tas bort av Herren. Detta ansluter till anskaffning av rättfärdighet. Vi kommer att vinna “rättfärdighet” genom att Herren tar bort våra synder “på en enda dag”. Hur skulle det kunna hända?

Telningen/Grenen: Förenar Präst med Kung

Vi fortsätter tre kapitel i Sakaria och lär oss något häpnadsväckande. För att fatta följande profetia, måste vi förstå att prästämbetet och kungaämbetet var strikt åtskilda i Gamla Testamentet. Ingen av de Davidiska Kungarna kunde vara präster (vissa av dem fick problem genom att försöka), och omvänt, en del av prästerna fick problem genom att syssla med kungliga intriger. Prästens arbete var att medla mellan Gud och människa genom att offra djur till Gud för synders förlåtelse. Och kungens arbete var att regera med rättvisa från tronen. Båda var avgörande; båda var distinkta. Ändå skrev Sakaria att i framtiden:

“⁹Och HERRENS ord kom till mig; han sade: ………¹¹När du så har fått silver och guld, skall du därav låta göra kronor; och du skall sätta en på översteprästen Josuas, Josadaks sons, huvud. ¹²Och du skall säga till honom: »Så säger HERREN Sebaot: Se, där är en man som skall kallas Telningen. Under honom skall det gro, och han skall bygga upp HERRENS tempel. ¹³Ja, han skall bygga upp HERRENS tempel och förvärva majestät och sitta på sin tron och regera; och en präst skall han vara på sin tron; och fridens rådslag skola vara mellan båda. “(Sak 6: 9-13)

Återigen är vår Telning här. Men nu, i motsats till alla tidigare företräden, ska översteprästen i Sakarias dag (Josua) sätta på sig den kungliga kronan (symboliskt). Kom ihåg att i Sakaria 3 (ovan) var Josua “symbolisk av kommande saker”. Kan det vara så att Josua, översteprästen, genom att sätta på kronan var “symbolisk” av ett kommande sammangående av kungliga och prästerliga roller? Dessa två roller kommer en dag att bli förenade i en person! Och lägg märke till att Josua, hans eget namn, är namnet på Telningen/Grenen. Vad betydde det?

Namnet “Josua” ÄR namnet “Jesus”

För att förstå detta måste vi se över hur Gamla Testamentet översattes genom historien. År 250 f.Kr. översattes det hebreiska Gamla Testamentet till grekiska. Denna översättning är idag fortfarande i användning och kallas Septuaginta (eller LXX).Vi såg att titeln “Kristus” användes för första gången i denna grekiska översättning, och att “Kristus ‘=’ Messias ‘=’ Smorde”. (Om du inte följer med på detta, kan du läsa här, eftersom detta är avgörande för vad som nu kommer att följa).

"Josua" = 'Jesus'. Båda kommer från det hebreiska namnet "Yhowshuwa" — “Josua” = ‘Jesus’. Båda kommer från det hebreiska namnet “Yhowshuwa”

På precis samma sätt som vi följde översättningarna till “Kristus” kan vi följa avledningar av namnet “Josua”. Som ni kan se på bilden ovan är Josua en omskrivning av det ursprungliga hebreiska namnet “Yhowshuwa” som var ett vanligt hebreiskt namn som betydde “Jehova räddar”. Detta (visas i kvadrant #1) är hur Sakaria skrev hans namn år 520 f.kr. Detta ordet transkriberades till “Josua” när det Gamla Testamentet översattes till svenska (nedre halvan märkt #3). Översättarna av LXX år 250 f.Kr. transkriberade också det namnet när de översatte Gamla Testamentet till grekiska. Deras grekiska omskrivning var Iesous (kvadrant #2). Således “Yhowshuwa” i Gamla testamentet skrevs Iesous i LXX. Jesus skulle ha kallats Yhowshuwa av hans samtida, men när de nytestamentliga författarna skrev hans namn i det grekiska Nya Testamentet, använde de det välbekanta “Iesous” från LXX. När Nya testamentet översattes från grekiska till svenska blev “Iesous” transkriberat (igen) till vårt välkända “Jesus” (nedre halvan märkt #3). Alltså är namnet “Jesus =” Josua “. Både Jesus i Nya testamentet, och översteprästen Josua av 520 f.Kr. kallades “Yhowshuwa” i deras egna hebreiska språk. På grekiska, var båda namnen “Iesous”. En grekisk läsare av Gamla Testamentet LXX skulle känna igen namnet Iesous (Jesus) som ett bekant namn i Gamla Testamentet. Vi förlorar den nära anslutningen eftersom namnet “Jesus” visar sig komma så att säga ut ur det blå. Men namnet Jesus har en gammaltestamentlig motsvarighet — Josua-.

Jesus från Nasaret är Telningen/Grenen

Men när vi nu vet detta sammanhang bör Sakarias profetia slå oss direkt. Här ser vi en förutsägelse, given år 520 f.Kr., att namnet på den kommande Telningen kommer att vara “Jesus”! När jag insåg detta, var jag tvungen att sätta mig upp och notera. Detta var en colossal “tillfällighet” för mig. Här var (och är fortfarande) en profetia som nämner den kommande Telningen/Grenen, och namnet pekar direkt på Jesus från Nasaret.

Och denne kommande Jesus skulle, enligt Sakaria, sammanfoga rollerna för kung och präst. Vad var det som prästerna gjorde? På uppdrag av människor offrade de djuroffer till Gud för deras synders förlåtelse. Precis som Abraham gjorde med hans offer på berget Moria, och Moses med påsklammets offer, täckte prästen människornas synder genom djuroffer. Den kommande “Jesus” skulle utföra en liknande roll så att HERREN kunde “ta bort synd från detta land på en enda dag”– den dagen då denne kommande Prästen Jesus skulle offra sig själv som ett offer, som ju redan förebildats som plats på Moria Berg och som årstid vid påsken. Någon gång efter att ha uppfyllt rollen som präst, skulle denne Telning Jesus ta upp sin tron (enligt Psaltaren 2) och skulle därmed vara “en präst på sin tron” – som exakt anges, precis och kontrollerbart genom Sakaria cirka 500 år före Jesus gick här på jorden.

Denna sammankopplade nivå av profetiska förutsägelse är inget annat än fantastiskt. Kan du komma på någon annan i hela historien, vars liv var även så avlägset förutsagt som Jesus från Nasaret var av de olika Gamla Testamentets profeter? Vissa kritiker hävdar att Jesus uppfyller Gamla Testamentets profetior helt enkelt därför att evangeliets författare gjort sin berättelse om Jesus till att passa det Gamla Testamentet. Sakarias namngivning av Telningen till att vara Jesus omintetgör detta eftersom namnet “Jesus” från Nasaret har nersskrivits utanför evangelierna. Den judiska Talmud, Josephus och alla andra historiska författare om Jesus, både vänner och fiender, refererar alltid till honom som “Jesus” eller “Kristus”.

Jag antar att man kan rationalisera att “Jesus” var ett tämligen vanligt judiskt namn, det fanns säkert andra Jesus i judisk historia, så namngivningen kan helt enkelt ha varit en tillfällighet beroende på slumpen. Men låt oss tänka igenom denne Jesus-från-Nasaret’s karriär. Han hävdade verkligen själv att han var en kung; Kungen i själva verket. Men allt som han åstadkom på jorden var i själva verket prästerligt. Prästens uppgift var att ta ett lamm på uppdrag av en dyrkande judisk person, erbjuda den till Gud, offra det, och döden och blodet av lammet skulle sona synd och skuld för den judiske personen. Jesu död var betydande i att det också var ett offer till Gud, för vår räkning. Hans död sonar för synd och skuld för var villig person. Landets synder togs bort bokstavligen “på en enda dag” – den dagen Jesus dog, som Sakaria hade förutspått. I sitt liv hänvisade han till sin kommande roll som Kung medan han samtidigt uppfyllde alla krav som Präst. Han har infört harmoni och enighet i de två rollerna. Telningen, den som David för länge sedan kallade “Messias” är i själva verket Präst-Kung. Och hans namn förutspåddes 500 år före hans födelse genom Sakaria.

Så att utforska temat för Telningen/Grenen genom Gamla testamentet borde fylla oss med förundran. Men det slutar inte där. En annan Gamla testamentets författare, inklämt mellan Jeremia och Sakaria i historien förutsåg tiden för hans ankomst. Vi kommer att se på det här näst.

Tecknet av Telningen Grenen: Den Livlösa Stubben Kommer till Liv

En av de påståenden som Jesus framlade för kritikerna han mötte på sin tid var att:

… Det är just dessa skrifter som vittnar om mig … (Joh 5:39)

Med andra ord, Jesus hävdade att hans liv och karriär förutsågs och var profeterad av Gamla Testamentets böcker skrivna av de hebreiska profeterna som levde hundratals år före honom. Dessa profeter hade hävdat att Gud inspirerade deras skrifter. Eftersom inget mänskligt sinne i detalj kan förutsäga hundratals år in i framtiden, blev detta en bevisföring som Jesus sade att hans samtida kunde använda för att verifiera om Jesus verkligen hade kommit som en Gudomlig Plan eller om hela evangeliets händelser var en produkt av någon mänsklig skickelse. Det utgör alltså ett prov i att kunna se om Gud existerar och om han talar. Nu, två tusen år senare, är de data som Jesus hänvisade till i Gamla testamentet fortfarande tillgängliga för oss att undersöka och tänka igenom.

Först lite repetition. Jesu kommande förutsades redan i början av Gamla Testamentet. Sedan såg vi att Abrahams offer anmärkningsvärt förutsade den plats där Jesus skulle offras medan påsken förutsade när under året det skulle inträffa. Dessa händelser skrevs ned omkring 1500 f Kr. Vi såg att i Psalm 2 uttrycket “Kristus” först ges som en titel på en viss person som skulle komma. Psalm 2 skrevs ca 1000 f Kr. Hela tonen och inriktningen av dessa ställen var framtidsblickande. De såg framåt mot någon. Men det slutade inte där. Mycket mer skrevs i en profetisk, framtidskådande riktning med andra titlar och tema under utveckling. Jesaja (750 f Kr) började införa en spännande titel som senare i Gamla Testamentets böcker plockades upp och utvecklades till ett fullfjädrat tema — nämligen den kommande Telningen/Grenen-.

Jesaja och Telningen/Grenen

Figuren nedan visar Jesaja i en historisk tidslinje med några andra Gamla Testamentets författare (se här för en översikt av judisk historia).

Du kan se från färgkodningen att Jesajas bok var skriven under perioden av den Davidiska Kungadynastin (1000 – 600 f.Kr.). Vid den tiden (ca 750 f.Kr.) var dynastin och riket korrumperat. Jesaja skrev med en bönfallan att de måtte vända tillbaka till Gud och den Mosaiska Lagens praktiserande och efterföljande. Men Jesaja visste att detta ångersfulla återvändande inte skulle hända och därmed förutspådde han också att landet skulle komma att förstöras samt att den kungliga dynastin skulle komma att förintas.

Bilden Jesaja använde av dynastin som ett träd

Han använde en speciell metafor, eller bild, för den kungliga dynastin, där han föreställde det som ett stort träd. Detta träd hade till sin rot Jesse, far till kung David. Med Jesse som grund inleddes Dynastin med David, och från Salomon, hans efterträdare, fortsatte trädet att växa och utvecklas.

Först ett träd … så en stubbe … sedan en Gren / Telningen

Jesaja skrev att detta dynastiska “träd” snart skulle skäras ner, och förminskas till en stubbe. Såhär började han bilden om trädet som han sedan gjorde till gåtan om en stubbe och Gren:

“Ett skott skall skjuta upp ur Jesse avhuggna stam, och en telning från dess rötter (en gren) kommer att bära frukt. Och på honom skall HERRENS Ande vila, vishets och förstånds Ande, råds och starkhets Ande, HERRENS kunskaps och fruktans Ande.” (Jesaja 11: 1-2)

Nedhuggningen av detta”träd” hände omkring 150 år efter Jesaja, omkring 600 f.Kr., då babylonierna erövrade Jerusalem och drog dess folk och konung i fångenskap till Babylon (den röda period i tidslinjen ovan). Jesse var far till kung

dynastin från Jessie avbildas som en stubbe

David, och därmed roten till den Davidiska Dynastin. “Jesse rot” var därför en anspelning på den (kommande) krossade och brutna dynastin av kungar från David.

Telningen: En kommande “honom” från David ägande vishet och förstånd

Men denna gåta såg också längre in i framtiden än bara till nedhuggningen av trädet. Jesaja uttryckligen förutspådde att även om “stubben” (leden av David från Jesse) av allt att döma skulle se död ut (som stubbar gör), en dag i en avlägsen framtid kommer ett grenskott så kallat telningen, att dyka upp från samma stubbe, precis som skott kan växa upp från vanliga stubbar.

swedish shoot — kommande telning från stubben – en ‘honom’

Denne telning kallas en “honom” , så Jesaja talar om en kommande man, som kommer från Davids led efter att dynastin skurits ner. Denne man skulle ha sådana egenskaper av vishet, makt och kunskap, att det vore som om Guds Ande själv vilade på honom.

Jesus … En “honom” från David med vishet

Jesus passar kriteriet av att ha kommit “från stumbben av Jesse” eftersom Jesse och David var hans förfäder. Det mycket märkliga i berättelserna om Jesus i evangelierna är visheten och förståelsen han hade. Hans klokhet, balans och insikt i hantering av motståndare och anhängare tillika under hans tid, fortsätter att imponera både kritiker och anhängare allt sedan dess. Och hans makt i evangelierna genom mirakler är obestridlig. Man kan välja att inte tro dem; men man kan inte bortse från dem. Likaväl som att ha kommit från Davids linje, passar Jesus på kriteriet av att ha exceptionella egenskaper av vishet och makt som Jesaja förutspådde en dag skulle komma från denne Telning.

Jeremia och Telningen / Grenen

swedish jeremiah timelines — Jeremia i Historisk tidslinje

Det är som en vägvisare nerlagd i historien av Jesaja. Men det slutade inte där. Hans skylt är bara den första i en serie av tecken. Jeremia, som levde omkring 150 år efter Jesaja, när Davidiska dynastin faktiskt höggs ned inför hans ögon skrev:

“Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall låta en rättfärdig telning uppstå åt David. Han skall regera såsom konung och hava framgång, och han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden.
I hans dagar skall Juda varda frälst och Israel bo i trygghet; och detta skall vara det namn han skall få: HERREN vår rättfärdighet. ” (Jer 23: 5-6)

Jeremiah expanderar uttryckligen på temat om Telningen/Grenen av Davidiska Dynastin påbörjad av Jesaja mycket tidigare. Telningen kommer att vara en kung som regerar. Men det är precis vad Psalm 2 profetia sade om den kommande Guds Son/Kristus/Messias. Kan det vara så att Telningen/Grenen och Guds Son är en och densamme?

Telningen Grenen: HERREN vår rättfärdighet

Men vad ska denne Telningen / Gren kallas? Och varför ingen annan än “Herren” som också blir “vår” (det vill säga – vi människors) Rättfärdighet. Som vi såg med Abraham, är det överväldigande problemet för människor att vi är “korrumperade”, och därmed i desperat behov av “rättfärdighet”. Och här, i beskrivningen av Telningen / Grenen, ser vi en vink om att människor i Jeremias framtid skulle få sina behov av “rättfärdig” ackrediterad av ingen annan än Herren – YHWH själv (YHWH är namnet för Gud i Gamla Testamentet). Men hur skulle detta komma att ske? Sakarja fyller i ytterligare detaljer för oss när han vidare utvecklar på detta tema om den Kommande Grenen, även förutsägande namnet Jesus – som vi ser på i vår nästa artikel.

Var kommer “Kristus” i Jesus Kristus ifrån?

Jag frågar folk ibland vad de tror att Jesu efternamn var. Vanligtvis svarar de i linje med, “Jag antar att hans efternamn var “Kristus”, men jag är inte säker”. Då frågar jag: “Om så vore fallet då när Jesus var en liten pojke tog Joseph Kristus och Maria Kristus lille Jesus Kristus till marknaden?” Sett på det sättet, inser de att “Kristus” inte är Jesu efternamn. Så, vad är “Kristus”? Var kommer det ifrån? Vad betyder det? Det är vad vi kommer att undersöka i den här artikeln.

Översättning i motsats till Transkription

Vi måste först förstå några mycket grundläggande principer för översättning. Översättare försöker fånga den bästa meningen. Således används inte alltid ett ord för ord tillvägagångssätt. Men översättare väljer ibland att översätta med liknande ljud snarare än betydelse, särskilt när det gäller namn eller titlar. Detta är känt som transkription.Till exempel är namnet “Peter” en omskrivning från det grekiska namnet Πέτρος (Petros),vilket betyder “klippa” på grekiska. Namnet återgavs som “Peter” genom liknande ljud ( “Peter” låter som Petros)snarare än genom mening. Dock är det samma namnet på franska Pierre, och betyder “klippa” på franska. Så namnet återges i franska från grekiska genom översättning (liknande betydelse) snarare än genom transkribering (liknande ljud). För Bibeln, var översättarna tvungna att bestämma om ord (särskilt namn och titlar) skulle vara bättre i mottagarens språk genom översättning (betydelse) eller genom transkription (liknande ljud). Och här finns ingen särskild regel; ibland är det bättre att översätta och andra gånger är transkribering att föredra.

Septuaginta

Låt oss nu tillämpa dessa principer på den bibliska översättningshistorien. Den första översättningen av Bibeln var när det hebreiska Gamla Testamentet översattes till grekiska omkring 250 f.Kr. Denna översättning kallas Septuaginta (eller LXX) och den har utövat ett enormt inflytande i västvärlden. Viktigast av allt, eftersom det Nya Testamentet skrevs på grekiska, när nytestamentliga författarna citerade Gamla testamentet (som de ofta gjorde) använde de den grekiska Septuagintan snarare än det hebreiska Gamla Testamentet i sina citat.

Översättning & Transkription i Septuagintan

Bilden nedan visar hur allt detta påverkar nutidens biblar där stegen av översättningar visas I kvadranter.

Greek Hebrew — Detta visar flödet av översättning från originalet till nutida biblar

Det ursprungliga hebreiska Gamla Testamentet är i kvadrant # 1 och är tillgängligt idag i den Masoretiska texten och Dödahavsrullarna. Det grekiska Nya Testamentet är i kvadrant # 2. Men eftersom Septuaginta var en hebreisk -> grekiska översättningen visas den som en pil som går från kvadrant # 1 till # 2, så att # 2 innehåller både de Gamla och Nya Testamenten. I den nedre halvan (# 3) är ett modernt språk som Bibeln översatts till. Översättarna hade att avgöra om ord var bättre i mottagarens språk genom transkribering eller översättning enligt ovan. Detta illustreras med de gröna pilarna märkta transkription och översättning på vardera sidan om dem, vilket visar att översättarna kunde ta antingen det ena eller det andra tillvägagångssättet. Tillsammans visar denna siffra processen för hur de bibliska texterna har gått från hebreiska och grekiska till moderna språk i dag.

Upprinnelsen till “Kristus”

I nästa bild följer jag återigen processen som ovan, men den här gången gör jag det med särskild inriktning på ordet “Kristus” som visas i våra nutida Nya Testamenten.

Var kommer “Kristus” från i Bibeln

Vi kan se att i det ursprungliga hebreiska Gamla Testamentet termen var “mashiyach” vilket definieras som “smord eller avskiljd” person i den hebreiska ordboken. Under Gamla Testamentets period smordes (ceremoniel smörjning med olja) hebreiska präster och kungar innan de upptog sina positioner, alltså var de smorda eller mashiyach. Men vissa gammaltestamentliga profetiska skriftställen talade också om en specifik mashiyach (med “bestämd artikel”) som var profeterad att komma. När Septuaginta utvecklades vid 250 f.Kr., valde översättarna ett ord i grekiskan med en liknande innebörd, Χριστός (som låter som Christos),som kom från chrio,vilket innebar att ceremoniellt smörja med olja. Därför har ordet Christos i den grekiska Septuagintan översatts med betydelsen (och inte transkriberats av ljud) från det ursprungliga hebreiska “mashiyach” för att hänvisa till denne specielle personen. Nya Testamentets författare förstog Jesus som varande denne mycket omtalade personen i Septuagintan så de fortsatte att använda ordet Christos i sina skrifter för att beteckna Jesus som varande denne mashiyach.

Men när vi kom till dagens europeiska språk, fanns det inget lätt igenkännbart ord med en liknande innebörd, så Christos blev därefter transkriberad från grekiskan till dessa språk som “Kristus” och dess variationer. Således är ordet “Kristus” en mycket specifik titel med gammaltestamentliga rötter, tillkommen genom översättning från hebreiska till grekiska, och sedan transkriberad från grekiskan till de moderna europeiska språken. Det hebreiska Gamla Testamentet översätts direkt till dessa språk och översättare har gjort olika val i att översätta det ursprungliga hebreiska “mashiyach”. Vissa biblar översätter (av betydelse) till varianter av “Messias” och andra transkribera (med ljud) i varianter av “Kristus”. Eftersom vi inte lätt ser ordet “Kristus” i dagens Gamla Testamente är inte detta sambandet till Gamla Testamentet uppenbar för oss. Men från denna analys vet vi att den bibliske “Kristus ‘=’ Messias ‘=’ den Smorde” och att det var en speciel titel. De ursprungliga grekiska läsarna av Nya Testamentet kunde direkt se Christos från Septuaginta och insåg direkt detta samband, medan vi måste gräva runt lite för att se det.

Kristus väntad i 1: Århundradet

Rustad med denna insikt, låt oss göra några observationer från evangelierna. Nedan följer konung Herodes reaktion när Vise Män från Öster kom sökande efter judarnas konung, en välkänd del av julberättelsen. Lägg märke till att en bestämd “Messias” eller Kristus är efterfrågad, även om det inte specifikt hänvisar till Jesus.

3 När konung Herodes hörde detta, blev han förskräckt, och hela Jerusalem med honom.
4 Och han församlade alla överstepräster och skriftlärde bland folket och frågade dem var Kristus skulle födas. (Matt 2: 3-4)

Du kan se att själva idén om “Kristus” eller Messias var redan allmänt accepterad mellan Herodes och hans religiösa rådgivare – även innan Jesus föddes – och här används det utan att hänvisa specifikt till Jesus. Detta beror på att “Kristus” kommer från Gamla Testamentet, och det var allmänt läst av judar i den grekiska Septuagintan under 1: a århundradet (som Herodes och översteprästerna av hans dag). “Kristus” var (och är fortfarande) en titel, inte ett namn. Av detta kan vi direkt avfärda sådana löjliga föreställningar som att “Kristus” skulle vara en kristen uppfinning eller en uppfinning av någon som kejsar Konstantin på 300 e.Kr. och populariserad av filmer som Da Vinci-koden. Termen existerade hundratals år innan det fanns några kristna eller innan Konstantin kom till makten.

Gamla Testmentliga profetior om “Kristus”

I själva verket blir termen en avgjort profetisk titel redan i Psaltaren, skriven av David ca 1000 f.Kr. – långt, långt innan Jesu födelse. Låt oss se på dessa första omnämnanden.

Jordens kungar reser sig …. mot HERREN och hans Smorde: Han som bor i himlen ler, … Han talar till dem …: “Det är jag som har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.”
Jag vill kungöra HERRENS beslut. Han sade till mig: “Du är min Son, jag har i dag fött dig….Saliga är alla som flyr till honom. (Ps 2: 2-12)..

Den grekiska Septuagintan var mer läst än den hebreiska texten under det första århundradet (av både judar och icke-judar). Psalm 2 i Septuagintan lästes på följande sätt (jag citerar den med ett transcriberat Christos så att du kan “se” Kristus titel som en läsare av Septuagintan kunde)

Jordens kungar reser sig …. mot HERREN och hans Kristus: Han som bor i himlen ler, … Han talar till dem … (Ps 2)

Du kan nu “se” Kristus i detta skriftställe som en läsare under 1: a århundradet skulle ha gjort. Men Psaltaren fortsätta med fler referenser till den kommande Kristus. Jag satte standard texten sida vid sida med en transcriberad, en med ” Kristus ” i den, så att du kan se det.

Psalm 132- från hebreiska	Psalm 132  från Septuaginta
Herre, … 10 För din tjänare Davids skull må du inte visa bort din smorde.11 Herren har svurit David en ed, en sann ed som han ej skall ta tillbaka: “Av din livsfrukt skall jag sätta kungar på din tron. … 17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David, jag har tillrett en lampa åt min smorde. 18 Hans fiender skall jag klä i skam, men på honom skall hans krona glänsa.”	“Herre,… … 10 För din tjänare Davids skull må du inte visa bort din Kristus.11 Herren har svurit David en ed, en sann ed som han ej skall ta tillbaka: “Av din livsfrukt skall jag sätta kungar på din tron. … 17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David, jag har tillrett en lampa åt min Kristus. 18 Hans fiender skall jag klä i skam, men på honom skall hans krona glänsa.”

Psalm 132- från hebreiska

Psalm 132  från Septuaginta

Herre, … 10 För din tjänare Davids skull
må du inte visa bort din smorde.11 Herren har svurit David en ed,
en sann ed som han ej skall ta tillbaka:
“Av din livsfrukt skall jag sätta kungar på din tron.
… 17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David,
jag har tillrett en lampa åt min smorde.
18 Hans fiender skall jag klä i skam,
men på honom skall hans krona glänsa.”

“Herre,… … 10 För din tjänare Davids skull
må du inte visa bort din Kristus.11 Herren har svurit David en ed,
en sann ed som han ej skall ta tillbaka:
“Av din livsfrukt skall jag sätta kungar på din tron.
… 17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David,
jag har tillrett en lampa åt min Kristus.
18 Hans fiender skall jag klä i skam,
men på honom skall hans krona glänsa.”

Du kan se att Psalm 132 talar specifikt i futurum ( “… 17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David, …”), som så många skriftställen i hela Gamla Testamentet. Detta är viktigt att komma ihåg när man bedömer profetiorna. Det är inte bara att de nytestamentliga författarna tog idéer från Gamla Testamentet och “gjorde” dem till att passa. Det är så tydligt som ord kan vara att Gamla Testamentet verkligen gör framtidsinriktade påståenden och förutsägelser utan någon tanke på Nya Testamentet. Herodes var medveten om att profeterna i Gamla Testamentet gjorde förutsägelser om den kommande “Kristus” – vilket var anledningen till att han var beredd på denna nyhet. Han behövde bara få sina rådgivare att fylla i detaljerna av dessa förutsägelser för honom. Judarna har alltid varit kända för att vänta på sin Messias (eller Kristus). Det faktum att de väntar eller letar efter ankomsten av sin Messias har ingenting att göra med Jesus eller Nya Testamentet (eftersom de ignorerar det) utan har allt att göra med de uttryckligen framtidsblickande förutsägelserna och profetiorna i Gamla Testamentet.

Gamla Testamentets profetior: Angivna som ett lås med ett lås-och-nyckel system

Att Gamla Testamentets skrifter uttryckligen förutsäger framtiden får dem att stå enahanda i mycke litet sällskap jämfört med det enorma hav av litteratur som producerats under mänsklighetens historia. Det liknar låset av en dörr. Ett lås utformas efter en viss specifikation så att endast en särskild “nyckel” passar specifikationen och kan låsa upp det. På samma sätt är Gamla Testamentet att likna vid ett lås. Vi såg att specifikationerna inte bara gäller dessa två psalmer jag tittat på här, men vi har redan sett på andra i inläggen om Abrahamsoffer, Adamsbörjan och Moses påsk (läs över dem om de inte kommer till minnes). Psalm 132 tillägger specifikationen att “Kristus” kommer att vara av Davids släkt. Så “låset” har specifikationer som kan iaktas samt bli mer och mer exakt medan vi kartlägger de profetiska skriftställena från olika delar av Gamla Testamentet. Jag kommer att fortsätta att se på flera av dessa “lås” specifikationer. Men jag vill också ställa en annan fråga: Är Jesus den motsvarande “nyckeln” som låser upp profetiorna? Min förhoppning är att du genom denna övning bättre kommer att kunna ta ställning till Evangeliet.

Få Rättfärdighet – Abrahams exempel

Tidigare såg vi att Abraham erhöll rättfärdighet genom att helt enkelt tro.Detta konstaterades i den lilla meningen:

Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. (Genesis 15: 6)

Tro handlar inte om Guds existens

Tänk på vad ” tro ” betyder. Många människor anser att “tro” betyder att tro att Gud existerar. Vi tror att Gud bara vill få oss att tro att han är där. Men Bibeln säger det annorlunda. Den säger,

Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och bävar. (Jakobsbrevet 2:19)

Här använder Bibeln sarkasm för att säga att bara tro att Gud existerar gör oss lika bra som djävulen. Det är sant att Abraham trodde på Guds existens, men det är inte poängen till hans rättfärdighet. Gud hade lovat Abraham att han skulle ge honom en son. Det var det löftet som Abraham var tvungen att välja att tro eller inte – även när han visste att han var en 80-åring och att hans hustru var en 70-åring. Han litade på att Gud på något sätt skulle uppfylla detta löfte till honom. Tro i den här historien, betyder tillförlit. Abraham valde att lita på Gud för att få en son.

När Abraham valde att tro detta löfte om en son då gav Gud honom också -“Krediterade” honom- rättfärdighet. Slutligen fick Abraham både uppfyllt löfte (en son från vilken en stor nation skulle komma) och även trättfärdighet.

Rättfärdighet – inte från förtjänst eller ansträngning

Abraham “tjänade” inte rättfärdigheten, den var“krediterad” till honom. Vad är skillnaden? Om något är “tjänat” arbetar du för det – du förtjänar det. Det är som att få lön för det arbete du gör. Men när något krediteras till dig, ges det till dig. Det är inte förtjänat eller meriterat, men helt enkelt mottaget.

Vi tror att om vi gör mer bra saker än dåliga, gör goda gärningar, eller möter skyldigheter, detta tillåter oss att förtjäna eller meritera rättfärdighet. Abraham visar att dessa tankar är falska. Han försökte inte att tjäna rättfärdighet. Han valde helt enkelt att tro på löftet som erbjudits honom, och då gavs rättfärdighet till honom.

Abrahams tro: Han satsa sitt liv på det

Valet att tro på detta löfte om en son var enkelt men det var inte lätt. När han först lovades en “stor nation” var han 75 år gammal och han hade lämnat sitt hemland och rest till Kanaan. Nästan tio år hade nu gått och Abraham och Sara hade fortfarande inget barn – för att inte tala om en nation! “Varför har Gud inte redan gett oss en son om han kunde ha gjort så” ?, kunde han ha undrat. Abraham trodde löftet om en son eftersom han litade på Gud, även om han inte förstod allt om löftet, inte heller hade han alla sina frågor besvarade.

Tron på löftet fordrar en aktiv väntan. Hela hans liv bröts samman samtidigt som han bodde i tält i väntan på löftet. Det skulle ha varit mycket lättare att göra ursäkter samt återvända hem till Mesopotamien (dagens Irak) som han lämnat många år tidigare, och där hans bror och familj fortfarande levde. Livet var bekvämt där.

Hans förtroende för löftet tog företräde framför normala mål i livet – säkerhet, komfort och välbefinnande. Han kunde ha tvivlat på löftet samtidigt som han trott på Guds existens och fortsatt med religiösa aktiviteter och goda gärningar. Då hade han kunnat behålla sin religion men inte “krediterats” med rättfärdighet.

Vårt Exempel

Resten av Bibeln behandlar Abraham som ett exempel för oss. Abrahams tro på löftet från Gud, och krediteringen av rättfärdighet, är ett mönster för oss. Bibeln har andra löften som Gud gör för oss alla. Vi har också att välja hurvida vi förlitar oss på dem.

Här är ett exempel på ett sådant löfte.

Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. ¹³De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud. (Johannesevangeliet 1: 12-13)

I dag vet vi att löftet till Abraham besannats. Det är obestridligt i dag att det judiska folket finns till som den nationen som kom från Abraham. Men liksom Abraham står vi i dag inför ett löfte som verkar osannolikt och höjer vissa frågor. Liksom Abraham, får vi välja att lita på detta löfte – eller inte.

Vem betalar för Rättfärdighet?

Abraham visade att rättfärdighet ges som en gåva. När du får en gåva betalar du inte för den – annars är det inte en gåva. Givaren av gåvan är den som betalar. Gud, givaren av rättfärdighet, kommer att få betala för rättfärdigheten. Hur kommer han att göra det? Vi ser i vår nästa artikel när vi lär oss där titeln “Kristus” är först utvecklat.

Ett Tidlöst Löfte till en Omärkt Man

Vad världen tar stor del av nu i sport och politik kommer snabbt att glömmas och vi fortsätter med andra nöjen, VM eller politiska händelser. En dags höjdpunkt glöms fort nästa dag. Vi såg i vår tidigare artikel att detta var sant i den antika tiden av Abraham. De viktiga händelserna som höll människors uppmärksamhet för 4000 år sedan är nu helt bortglömda, men ett löfte givet i tysthet till en individ, fast förbisedd av den dåvarande världen, är växande och fortfarande utspelas inför våra ögon. Löftet givet till Abraham cirka 4000 år sedan har uppfyllts. Kanske Gud existerar och arbetar i världen.

Abrahams klagan

Flera år hade gått i Abrahams liv sedan löftet som registrerats i första Mosebok 12 lovats. I lydnad flyttade Abraham till Kanaan (det förlovade landet) som idag är Israel, men löftet om den utlovade sonen hände inte. Så Abraham började oroa dig.

Då kom Herrens ord till Abram i en vision:
“Var inte rädd, Abram. Jag är din sköld, din mycket stora belöning.”
Men Abram sade, “Suveräne Herre, vad kan du ge mig eftersom jag fortfarande är barnlös och den som kommer att ärva min egendom är Eliezer från Damaskus?” Och Abram sa, “du har inte gett mig några barn, så en tjänare i mitt hushåll kommer att bli min arvtagare.” (Första Moseboken 15:1-3)

Guds löfte

Abraham tältade omkring i landet i väntan på början av den stora nationen han blivit lovad. Men ingenting hände och han var ca 85 år gammal (tio år hade nu gått efter hans flytt). Han klagade att Gud inte höll sitt löfte. Deras samtal fortsatte:

Då kom Herrens ord till honom: “denne mannen kommer inte att bli din arvtagare, men en son som kommer från din egen kropp kommer att vara din arvtagare.” Han förde ut honom och sa: “se upp på himlen och räkna stjärnorna – om du verkligen kan räkna dem..” Sedan sa han till honom, “så kommer din avkomma att bli.” (Första Moseboken 15:4-5)

Så Gud utökade sitt ursprungliga löfte med att förklara att Abraham skulle få en son som skulle bli upphov till ett folk lika oräkneliga som stjärnorna på himlen. Och dessa människor skulle få det utlovade landet – idag kallad Israel.

Abrahams svar: evinnerlig verkan

Hur skulle Abraham svara på det utökade löftet? Vad som följer är en mening som Bibeln själv behandlar som en av de viktigaste meningarna i hela Bibeln. Den hjälper oss att förstå Bibeln och visar oss Guds hjärta. Den säger:

Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. (Första Moseboken 15:6)

Det är lättare att förstå denna mening om vi ersätter pronomen med namn, då lyder det:

Abram trodde Herren, och Herren räknade det till rättfärdighet för Abram. (Första Moseboken 15:6)

Det är en sådan liten, enkel mening, men den är verkligen viktigt. Varför? Eftersom i denna lilla mening erhåller Abraham “rättfärdighet”. Detta är den enda- och endaste – kvaliteten som vi måste få för att få rätt ställning inför Gud.

Repitera vårt Problem: Korrumption

Ur Guds synpunkt, även om vi gjordes i Guds avbild hände något som skadat oss. Bibeln säger:

Herren ser ner från himlen på människors barn för att se om det finns någon förståndig, någon som söker Gud. Nej, alla är de avfälliga, allesammans är de fördärvade. Ingen finns, som gör vad gott är, det finns inte en enda. (Psaltaren 14:2-3)

Vår korrumption har resulterat i att vi inte gör vad som är gott – orsakande tomhet och död. Om du tvivlar på detta, läsa nyhetsrubrikerna i världen och se vad folk har gjort de senaste 24 timmarna. Detta innebär att vi är separerade från en rättfärdig Gud eftersom vi saknar rättfärdighet.

Vår korrumption stöter bort Gud på samma sätt som vi skulle hålla oss borta från kroppen av en död råtta. Vi vill inte gå nära den. Så besannas ord av profeten Jesaja i Bibeln.

Vi blev allesammans lika orena människor, och all vår rättfärdighet var som en fläckad klädnad. Vi vissnade allesammans som löv, och våra missgärningar förde oss bort som vinden. (Jesaja 64:6)

Abraham och rättfärdighet

Men här i samtalet mellan Abraham och Gud finner vi en lugn förklaring att Abraham hade fått “rättfärdighet”, typ som Gud accepterar – trots att Abraham inte var syndfri. Så, vad “gjorde” Abraham för att få denna rättfärdigheten? Det står bara Abraham “trodde”. Det är allt?! Vi försöker att tjäna rättfärdighet genom att göra något, men den här mannen, Abraham, fick det genom att bara helt enkelt ” tro”.

Men vad betyder att tro? Och vad har detta att göra med din rättfärdighet och min? Vi ta upp det nästa gång.

En forntida resa som påverkar oss idag

Även om Israel är ett litet land är det alltid i nyheterna. Nyheterna fortsätter att rapportera om judar som flyttar till Israel, om teknik som uppfanns där, men också om konflikter, krig och spänningar med omgivande folk. Varför? En titt på Israels historia i Första Moseboken i Bibeln visar att för 4000 år sedan gick en man på en camping resa i denna del av världen och har nu blivit mycket väl känd. Bibeln säger att hans berättelse påverkar vår framtid.

Denne gamle mannen är Abraham (även känd som Abram). Vi kan ta hans berättelse på allvar eftersom de platser och städer han besökte omnämns i andra gamla skrifter.

Löftet till Abraham

Gud gjorde ett löfte till Abraham:

“Jag kommer att göra dig till en stor nation, och jag skall välsigna dig,
jag kommer att göra ditt namn stort,och du kommer att vara en välsignelse.
jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna,
och alla folk på jorden kommer att välsignas genom dig ” (Genesis 12: 2-3).

Abrahams namn blev Stort

De flesta av oss undrar om det finns en Gud och om han verkligen är Bibelns Gud. I Bibeln säger Gud “Jag kommer att göra ditt namn stort” och idag är namnet Abraham / Abram känt över hela världen. Löftet har besannats. Den tidigaste kopian av 1 Mosebok (Genesis) som fanns i Dödahavsrullarna är daterad 200-100 f.Kr. vilket innebär att löftet har varit skriftligt sedan dess. Vid den tiden var namnet Abraham inte känt så löftet blev besannat endast efter att det skrevs ner, inte före.

… Med hjälp av hans stora nation

Förvånansvärt nog gjorde Abraham inget särskilt viktigt under sitt liv. Han var inte en stor författare, kung, uppfinnare eller militär ledare. Han gjorde ingenting förutom att tälta omkring då han blev tillsagd att bli far till några barn. Hans namn är stort bara därför att barnen blev en nation (-er) som nertecknade hans liv – och sedan blev individer och nationer stora som kom från honom. Detta är precis hur det utlovades i Genesis 12 ( “Jag kommer att göra dig till en stor nation … Jag kommer att göra ditt namn stort”). Ingen annan i hela världshistorien är så välkänd bara på grund av ättlingarna snarare än från stora framgångar i det egna livet.

… Genom Löftesgivarens Vilja

Judarna som härstammade från Abraham var aldrig riktigt en nation vi förknippar med storhet. De erövrade inte ett stort imperium som romarna eller byggde stora monument som egyptierna med pyramider. Deras berömmelse kommer från Lagen och Boken som de skrev; från några anmärkningsvärda personer som var judiska, och att de har överlevt som en något annorlunda folkgrupp i tusentals år. Deras storhet är inte på grund av något de gjorde, utan snarare vad som gjordes till och genom dem. Löftet säger upprepade gånger att “jag kommer att…”. Deras unika storhet hände eftersom Gud gjorde så att det hände snarare än av någon viss förmåga hos dem, erövring eller egen kraft.

Löftet till Abraham blev besannat eftersom han litade på löftet och valde att leva annorlunda än andra. Tänk hur troligt det var för detta löfte att ha misslyckats, men i stället hände det, och fortsätter att hända, liksom det lovades för tusentals år sedan. Beviset är starkt för att löftet blev besannat endast på grund av Löftesgivarens makt och myndighet.

Resan som fortfarande skakar världen

abraham journey map — Kartan visar Abrahams resa

Bibeln säger sedan att “Så Abram gick iväg som Herren hade tillsagt honom” (v. 4). Han började en resa, som visas på kartan och som fortfarande gör historia.

Välsignelser till oss

Det finns också något annat lovat. Välsignelsen var inte bara för Abraham. Den säger att “alla folk på jorden välsignas genom dig” (genom Abraham). Vi bör vara uppmärksamma för du och jag är en del av “alla folk på jorden” – oavsett vad vår religion, hudfärg, bakgrund, nationalitet, social ställning, eller vilket språk vi talar. Detta löfte om en välsignelse inkluderar alla som lever idag! Hur? När? Vilken typ av välsignelse? Det är inte så tydligt här, men eftersom vi vet att de första delarna av detta löfte har besannats, kan vi lita på att denna sista del också kommer att besannas. Vi finner nyckeln att låsa upp detta mysterium genom att fortsätta att följa Abrahams resan i vår nästa artikel.