Som barn lärde jag mig många “underbara” sagor om våra religiösa helgdagar. Jag lärde mig att en fet man bodde i Nordpolen och flög runt om i världen med renar, klättrade ner genom skorstenar att ge gåvor till snälla flickor och pojkar på julafton. Jag lärde mig om påskharen som gav ut ägg och choklad till de samma snälla flickor och pojkarna vid påsk. När jag blev äldre insåg jag att dessa berättelser var roliga men inte sanna – jag kan se tillbaka och le åt dem – men jag växte ifrån dem.
Jag lärde mig också andra ‘berättelser’ om vår religiösa helgdagar. Dessa berättelser hade herdarna som såg änglar, vise män som följde efter stjärnor, ett barn född i en krubba – berättelser som utgör grunden för julfirandet. Kanske den mest dramatiska var berättelsen om hur Jesus dog på ett kors, men tre dagar senare kom han tillbaka till livet igen – berättelser som ligger till grund för påsken.
Denna andra uppsättning berättelser verkar lika fantastisk som den första uppsättningen. Frågan jag hade när jag blev äldre och insåg att den första uppsättningen av berättelser inte var “verkligen” sann, var – vet jag att den andra uppsättningen verkligen är sann? Båda uppsättningar av berättelser är ju sammanflätade med religiösa helgdagar, båda inspirerar förundran – och båda är lika otroliga! Detta gäller särskilt med avseende på påsk historien som hävdade att tre dagar efter sin död, genomgick Jesus en fysiska uppståndelse och kom till liv igen. Detta är förmodligen den mest otroliga historien i all religion, något som kanske passar för tabloid rubriken – Död Man Återkommer till Livet. Kan det vara sant? Fanns det något rimligt bevis till stöd för det?
Detta är kanske svåra frågor att besvara. Men det är säkert värt en tanke eftersom det direkt berör våra egna liv. När allt kommer omkring, i slutändan bara dör de smartaste, starkaste, mäktigaste och mest kraftfulla av oss och detsamma gäller för dig & mig. Om någon har besegrat döden har detta konsekvenser som bör väcka vårt intresse. Låt mig helt kort dege vad jag lärt i studie och genomtänkande av denna fråga.
Jesu Historiska Bakgrund – Utanför Bibeln
Kanske är det bästa sättet att försöka besvara denna fråga att arbeta genom alla möjliga alternativ och se vilket som kan vara mest rimligt – utan att ha en förutfattad mening av någon övernaturlig förklaring av “tro”. Det faktum att Jesus levde och dog en offentlig död som har förändrat historien är säkert. Man behöver inte ens gå till Bibeln för verifiering. Det finns flera hänvisningar till Jesus och den inverkan som han gjorde på världen av sin dag i den sekulära historien. Låt oss ta en titt på två av dessa. Den romerska guvernören-historikern Tacitus gjorde en fascinerande referens till Jesus när han beskriver hur Nero dödade hundratals kristna (65e.Kr.) som syndabockar för bränningen av Rom. Här är vad han skrev år 112 e.Kr.:
“Nero… straffar med de mest utsökta tortyr, de personer som brukar kallas kristna, som var hatade för sina enormiteter. Kristus, grundaren av namnet, sändes till döds av Pontius Pilatus, prokurator i Judeen under Tiberius regeringstid; men den onda vidskepelsen, förträngd för en tid, bröt ut igen, inte bara genom Judeen, där det onda påbörjat, men också i staden Rom” Tacitus. Annaler XV. 44
Det intressanta av detta uttalande är att Tacitus bekräftar att Jesus var: 1) en historisk person; 2) avrättades av Pontius Pilatus; 3) att 65 e. Kr. (tiden för Nero) den kristna tron hade spritt sig över Medelhavet från Judeen till Rom med en sådan intensitet att kejsaren av Rom kände han hade att göra med den. Lägg också märke till att Cornelius Tacitus säger dessa saker som varande fientligt vittne eftersom han ansåg att rörelsen Jesus började var en ”ond vidskepelse”.
Josefus var en judisk militär ledare/historiker som skrev för en romersk publik. I denna skrift sammanfattar han historien av den judiska nationen från dess början upptill sin tid. På så sätt täcker han tiden och framträdandet av Jesus med dessa ord:
“Vid denna tid fanns det en klok man… Jesus. … bra, och… dygdig. Och många människor bland judarna och andra nationer blev hans lärjungar. Pilatus dömde honom att bli korsfäst och dö. Och de som hade blivit hans lärjungar övergav inte sitt lärjungaskap. De rapporterade att han hade synts av dem tre dagar efter korsfästelsen och att han var vid liv” Josephus. 90 e.Kr. Antiquities xviii. 33
Så från dessa glimtar tillbaka i det förflutna verkar det som att Kristi död var en välkänd händelse och frågan om hans uppståndelse var tvingad på den romerska världen av hans lärjungar.
Historisk bakgrund – från Bibeln
Lukas, en läkare och historiker ger ytterligare detaljer om hur denna tro spred sig i den antika världen. Här är utdrag från Appostlagärningarna som han skrev:
“Prästerna och tempelkommendanten… kom fram till Petrus och Johannes… De var mycket upprörda eftersom apostlarna undervisade folket och med hänvisning till Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda… De grep dem och höll dem i häkte till nästa dag… När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att båda var enkla och olärda män, förvånade de sig… “Vad ska vi göra med dessa män?….. frågade de. ” Apg. 4:1-16 (63 e.Kr.)
“Då ingrep översteprästen och alla hans närmaste män… grep apostlarna och satte dem i stadshäktet. … de var rasande och ville sända dem till döds… De kallade in apostlarna, förbjöd dem att tala i Jesu namn och släppte dem sedan de hade låtit prygla dem.” Apg. 5:17-40
Man kan se från denna skildring att samhällsledarna gjorde allt för att stoppa denna “onda vidskepelse” (som Tacitus kallade den). Vi bör notera att dessa händelser inträffade i Jerusalem – samma stad där endast några veckor tidigare Jesus offentligen hade blivit avrättad och begravd.
Kan Jesu kropp ha hållits kvar i graven?
Efter att ha kartlagt viktiga historiska data är vi i stånd att arbeta igenom möjliga förklaringar som omger Kristi påstådda uppståndelse. Till att börja med har vi två (och endast två) möjliga alternativ om Kristi död kropp. Graven var endera tom på påskmorgonen eller innehöll den fortfarande hans kropp. Dessa är de enda två alternativen – det finns inga andra möjligheter.
Låt oss anta att hans kropp fortfarande var i graven. Som vi reflekterar över de pågående händelserna i historien, ställs vi snabbt inför svårigheter. Varför skulle de romerska och judiska ledarna i Jerusalem ha gått till sådana ytterligheter för att stoppa överdrifter av en påstådd uppståndelsen om kroppen fortfarande var i graven i närheten av där lärjungarna offentligt förkunnade hans uppståndelse? Om jag hade varit en av dessa ledare, skulle jag ha väntat tills lärjungarna hade nått kulmen på sina tal om uppståndelsen och sedan offentligen paradera Kristi kropp för alla. Jag skulle ha misskrediterat den begynnande rörelsen utan att fängsla, tortyrera och slutligen martyrera dem! Och tänk – tusentals omvändes till tron på Jesu fysiska uppståndelse i Jerusalem vid denna tid. Om jag hade varit en av åhörarna i publiken – och lyssnat på Petrus, samt funderat och undrat om jag kunde tro hans otroliga budskap (denna tro kom ju med ett pris av förföljelse) skulle jag åtminstone ha tagit min lunchrast för att gå ner till graven och själv ta en titt för att se om kroppen fortfarande var där. Om Kristi kropp fortfarande fanns i graven skulle denna rörelse inte ha fått några anhängare i en fientlig miljö och med sådant komprometterande bevis för handen. Så att Kristi kropp fortfarande var kvar i graven leder till en orimlighet. Detta alternativ kan man inte tänka sig på allvar.
Stal lärjungarna kroppen?
Detta bevisar naturligtvis inte uppståndelsen – det finns andra bra förklaringar till en tom grav förutom en uppståndelse. Men en förklaring till frånvaron av kroppen måste också redogöra för dessa detaljer: den romerska förseglingen av graven, den romerska patrullen som vaktade graven, den stora stenen (1-2 ton) som täckte gravöppningen, 40 kg balsamering på kroppen. Listan fortsätter. Utrymmet tillåter oss inte att se på alla faktorer och scenarier för att förklara saknaden av kroppen, men den mest tänkbara förklaringen har alltid varit att lärjungarna själva stal kroppen från graven, gömde den någonstans, och kunde sedan vilseleda andra.
Låt oss anta detta scenario, och undvika för diskussionens skull svårigheter att förklara hur den missmodiga lärjungaskaran som flydde för sina liv vid hans gripande, åter kunde gruppera sig och komma med en plan att stjäla kroppen och fullständigt överlista den romerska vakten. Sedan bröt de förseglingen, flyttade den massiva stenen, och tog iväg med den balsamerade kroppen-allt utan att lämna några spår. Låt oss anta att de verkligen lyckats göra detta och sedan fortsatte in på världsarenan med att starta en religiös rörelse som byggde på deras bedrägeri. Många av oss idag antar att vad motiverade de första lärjungarna var behovet att förkunna broderskap och kärlek bland människor- och Kristi död och (andliga eller metaforiska) uppståndelse var katalysatorn för detta budskap. Om du ser tillbaka på berättelsen från både Lukas och Josephus märker du att den omtvistade frågan var “apostlarna undervisade folket och med hänvisning till Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda”. Detta tema är det viktigaste i deras skrifter. Lägg märke till hur stor viktigt Paulus, en annan apostel, ställer på frågan om Kristi uppståndelse:
Bland det första jag förde vidare till er var detta: att Kristus dog… att han blev begravd, att han uppstog på tredje dagen… och att han visat sig för Petrus, och sedan för de tolv… Men om Kristus inte har uppstått, ja då är vår förkunnelse tom… och tom är också er tro… Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor… Om jag bara hade tänkt på människors sätt när jag kämpade mot vilddjuren i Efesos, vad hade det då tjänat till? Om de döda inte uppstår – “Låt oss äta och dricka för i morgon ska vi dö”….Första Korintierbrevet 15:3-32 (57 e.Kr.)
Tydligen lade lärjungarna (åtminstone i sina sinnen) betydelse och sina vittnesbörd om Kristi uppståndelse i centrum av sina budskap. Låt oss nu anta att detta verkligen var falskt – att dessa lärjungar verkligen hade stulit kroppen så att motsättande bevis för deras nya budskap inte skulle sätta stopp för dem. De hade kanske kunnat lyckas lura världen, men de själva skulle ha vetat att vad de predikade, skrev och åstadkom stora sociala omvälvning för, var falskt. Men de gav (bokstavligen) sina liv för detta uppdrag. Varför skulle de göra det – om de visste att grunden för det var falskt? Folk ger sina liv för ändamål (värdiga och annorledes) eftersom de tror på ändamålet de kämpar för eller om de förväntar sig någon vinst från detta. Tänk på självmordsbombarna i Mellanöstern. De är naturligtvis det största moderna exemplet på extrem hängivenhet för ett ändamål – kulminerande i sina egna (och andras) dödsfall. Nu kanske vi inte håller med dem i deras sak – men alla människor tror säkert på ändamålet som de offrar sig själva för. Som de gör det, går de till ytterligheter just för att de tror att de kommer att gå till paradiset efter döden som belöning för sina offer. Denna tro kan nu vara falsk- men åtminstone tror de själva på det – eller skulle de inte sätta sina liv på en sådan drastisk satsning. Skillnaden mellan självmordsbombare och de tidiga lärjungarna är att självmordsbombarna faktiskt inte är i stånd att kontrollera sin tro, medan lärjungarna var det. Om de hade stulit kroppen och gömt den skulle de av alla människor veta att uppståndelsen inte var sann. Från deras egna ord genomtänk vilket pris lärjungarna betalade för utbredningen av sina budskap – och fråga dig själv om du skulle ha velat betala sådant personligt pris för något som du visste vara osant:
Alltid är jag ansatt men inte kringränd… rådvill… förföljd, slagen till marken… Jag är fattig men gör många rika… i stor uthållighet, bekymmer, umbäranden, plågor, i misshandel, fängslanden och upplopp, hårt arbete, sömnlösa nätter och hunger… slagen… sorgsen… fattig… har ingenting…… Av judarna har jag fem gånger fått 40 minus ett slag, tre gånger har jag slitit spö, en gång har jag stenats, tre gånger har jag lidit skeppsbrott,…, utsatt för faror i floder, från rövare, landsmän, från icke-judar, i städer, i öknar, på havet. Jag har arbetat och slitit och ofta vakat, jag har svultit och törstat… Jag har frusit och varit utan kläder… Ingen är svag utan att jag blir svag. Andra Korintierbrevet 4:8 – 6:10. 11:24-29
Ju mer jag tänker på det oförminskade hjältemodet under hela sina liv (inte en knäckte i slutet och “bekännde”), desto mer finner jag det omöjligt att de inte uppriktigt trodde budskapet de proklamerade. Men om de trodde det – kunde de själva verkligen inte ha stulit och bortskaffat Kristi kropp. En av de största kriminal advokater, som undervisat juriststudenter vid Harvard om att sondera för svagheter i vittnen, hade denna kommentar att säga om denna frågan:
“Nerteckningar om militär krigföring ger knappt ett exempel på liknande heroiska befintligheter, tålamod och orubbligt mod. De hade alla möjliga motive att noggrant granska grunden av sin tro, samt bevisen av fakta och sanningar som de hävdade” Greenleaf. 1874. En undersökning av Vittnesmålen från de Fyra Evangelisterna i Enlighet med Regler för Bevisföring som görs i Rättsdomstolar. s. 29
Närbesläcktat med detta är tystnaden av lärjungarnas fiender – judiska eller romerska. Dessa fientliga vittnen försökte aldrig svara med den “riktiga” versionen eller att påvisa hur lärjungarna hade fel. Som Dr. Montgomery skriver,
“Denna understryker tillförlitligheten av vittnesbördet om Kristi uppståndelse som presenterades samtidigt i synagogorna – i oppositionens käft, bland fientligas korsförhör som säkerligen skulle ha förstört förkunnandet… hade fakta varit annorledes” Montgomery. 1975. Rättsligt Resonemang och Kristen Försvarskrift. s. 88-89
I denna korta undersökning har vi inte haft utrymme att beakta alla aspekter på denna fråga. Dock talar den orubbliga djärvheten av lärjungarna och tystnaden av samtidiga fientliga vittnen volymer att Kristus kan faktiskt ha uppstått och att det är värt att ta en allvarlig och eftertänksam granskning av händelsen. Uppståndelsen är höjdpunkten av evangeliet. Ett sätt att reflektera mer noggrant om uppståndelsen är att förstå det i dess bibliska sammanhang. Ett bra ställe att börja är Abrahams och Moses Tecken. Även om de levde över tusen år före Jesus, var deras erfarenheter en profetisk förutsägelse om eventuell död och uppståndelse av Jesus.