Tidigare såg vi att Abraham erhöll rättfärdighet genom att helt enkelt tro.Detta konstaterades i den lilla meningen:
Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. (Genesis 15: 6)
Tro handlar inte om Guds existens
Tänk på vad ” tro ” betyder. Många människor anser att “tro” betyder att tro att Gud existerar. Vi tror att Gud bara vill få oss att tro att han är där. Men Bibeln säger det annorlunda. Den säger,
Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och bävar. (Jakobsbrevet 2:19)
Här använder Bibeln sarkasm för att säga att bara tro att Gud existerar gör oss lika bra som djävulen. Det är sant att Abraham trodde på Guds existens, men det är inte poängen till hans rättfärdighet. Gud hade lovat Abraham att han skulle ge honom en son. Det var det löftet som Abraham var tvungen att välja att tro eller inte – även när han visste att han var en 80-åring och att hans hustru var en 70-åring. Han litade på att Gud på något sätt skulle uppfylla detta löfte till honom. Tro i den här historien, betyder tillförlit. Abraham valde att lita på Gud för att få en son.
När Abraham valde att tro detta löfte om en son då gav Gud honom också -“Krediterade” honom- rättfärdighet. Slutligen fick Abraham både uppfyllt löfte (en son från vilken en stor nation skulle komma) och även trättfärdighet.
Rättfärdighet – inte från förtjänst eller ansträngning
Abraham “tjänade” inte rättfärdigheten, den var“krediterad” till honom. Vad är skillnaden? Om något är “tjänat” arbetar du för det – du förtjänar det. Det är som att få lön för det arbete du gör. Men när något krediteras till dig, ges det till dig. Det är inte förtjänat eller meriterat, men helt enkelt mottaget.
Vi tror att om vi gör mer bra saker än dåliga, gör goda gärningar, eller möter skyldigheter, detta tillåter oss att förtjäna eller meritera rättfärdighet. Abraham visar att dessa tankar är falska. Han försökte inte att tjäna rättfärdighet. Han valde helt enkelt att tro på löftet som erbjudits honom, och då gavs rättfärdighet till honom.
Abrahams tro: Han satsa sitt liv på det
Valet att tro på detta löfte om en son var enkelt men det var inte lätt. När han först lovades en “stor nation” var han 75 år gammal och han hade lämnat sitt hemland och rest till Kanaan. Nästan tio år hade nu gått och Abraham och Sara hade fortfarande inget barn – för att inte tala om en nation! “Varför har Gud inte redan gett oss en son om han kunde ha gjort så” ?, kunde han ha undrat. Abraham trodde löftet om en son eftersom han litade på Gud, även om han inte förstod allt om löftet, inte heller hade han alla sina frågor besvarade.
Tron på löftet fordrar en aktiv väntan. Hela hans liv bröts samman samtidigt som han bodde i tält i väntan på löftet. Det skulle ha varit mycket lättare att göra ursäkter samt återvända hem till Mesopotamien (dagens Irak) som han lämnat många år tidigare, och där hans bror och familj fortfarande levde. Livet var bekvämt där.
Hans förtroende för löftet tog företräde framför normala mål i livet – säkerhet, komfort och välbefinnande. Han kunde ha tvivlat på löftet samtidigt som han trott på Guds existens och fortsatt med religiösa aktiviteter och goda gärningar. Då hade han kunnat behålla sin religion men inte “krediterats” med rättfärdighet.
Vårt Exempel
Resten av Bibeln behandlar Abraham som ett exempel för oss. Abrahams tro på löftet från Gud, och krediteringen av rättfärdighet, är ett mönster för oss. Bibeln har andra löften som Gud gör för oss alla. Vi har också att välja hurvida vi förlitar oss på dem.
Här är ett exempel på ett sådant löfte.
Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. 13 De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud. (Johannesevangeliet 1: 12-13)
I dag vet vi att löftet till Abraham besannats. Det är obestridligt i dag att det judiska folket finns till som den nationen som kom från Abraham. Men liksom Abraham står vi i dag inför ett löfte som verkar osannolikt och höjer vissa frågor. Liksom Abraham, får vi välja att lita på detta löfte – eller inte.
Vem betalar för Rättfärdighet?
Abraham visade att rättfärdighet ges som en gåva. När du får en gåva betalar du inte för den – annars är det inte en gåva. Givaren av gåvan är den som betalar. Gud, givaren av rättfärdighet, kommer att få betala för rättfärdigheten. Hur kommer han att göra det? Vi ser i vår nästa artikel när vi lär oss där titeln “Kristus” är först utvecklat.