Vi har redan sett var titeln “Kristus” kom ifrån, så låt oss nu betrakta en kontroversiell fråga: var Jesus från Nasaret den “Kristus” som var förutspådd i det hebreiska Gamla Testamentet? Det är en stor fråga att fundera över.
Från Davids Släktlinje
Psalm 132 i Gamla Testamentet, skriven långt innan Jesus levde (1000 Fr. Kr.), innehöll en mycket specifik profetia. Den sade:
10 För din tjänare Davids skull,
avvisa inte din smorde!11 Herren har gett David sin ed,
en sann ed som han
inte tar tillbaka:
“En av dina ättlingar
ska jag sätta på din tron…..
13 Ja, Herren har utvalt Sion, ……
17 Där ska jag låta ett horn växa upp
åt David,
jag har berett en lampa
åt min smorde. (Ps 132: 10-17)
Tänk på att “den smorde ‘=’ Kristus ‘=’ Messias. Du kan se att långt innan kristendomen fanns, förutspådde den hebreiska / judiska Psaltaren att Guds Smorde (= ‘Kristus’) skulle komma från Davids släktlinje.
Detta ser vi naturligtvis i Nya testamentet där Jesu släktled visar att han var av Davids släktlinje -. precis som Psalm 132 förutspådde.
Var Jesus verkligen av David släktlinje?
Men hävdelsen i Nya Testamentet att denna profetia uppfylts förefaller onekligen misstänkt. Anledningen till varför Matteus och Lukas inkluderar Jesu släktforskning i sina evangelierna är att de ville att vi skulle se uppfyllelsen av denna judiska profetia i Jesus. Men hur vet vi att de inte bara gjorde upp sina släktled för att få en “uppfyllelse”? Det skulle vara en mer naturlig förklaring än “Divine” uppfyllelse. Inför denna fråga lämnar många av oss den just så, och antingen tror vi eller inte, baserat på befintliga fördomar. Men håll på slutledningen! Fallet är inte helt färdighört – det finns mer bevis att få fram.
När man försöker ta reda på vad som “verkligen” hände, hjälper det att söka vittnesmål från fientligt sinnade vittnen. Om ett fientlig sinnat vittne var till hands på platsen men inte håller med dig i din totala tro eller slutledning, denne har därmed motiv för att motsäga eller vederlägga vittnesbörd du ger för att nå din slutsats. Antag att det har varit en bilolycka mellan personerna A och B. Båda skyller varandra för olyckan. Men om personen A säger att han såg personen B texta strax före olyckan. Person B har inga motiv för att komma överens med person A på denna punkt, och om han inte erkänner att han textade strax före olyckan har domaren och juryn goda skäl att anta att personen B textade eftersom den fientliga parten och ögonvittnet är överens på denna punkt, och personen B har ingenting att vinna men bara att förlora genom medhåll på denna punkt.
På samma sätt, kan siktning av fientligt historiska källor hjälpa att föra oss mycket längre i sökandet av vad som verkligen hände i kontroverserna och händelserna omkring Jesus. Mot denna bakgrund fann jag det intressant när jag studerade den noterade och framstående forskaren FF Bruce arbete Jesus och den Kristna Begynnelsen utanför Nya testamentet. (1974 215pp.). I denna studie identifierade han och analyserar judiska rabbinska hänvisningar till Jesus i Talmud och Mishnah. Han noterade följande rabbinska kommentarer om Jesus:
Ulla sa: Kan du fatta att något som helst försvar skulle ha sökts så ivrigt för honom (dvs Jesus)? Han var en bedragare och den Allt-barmhärtige säger: “Du skall inte skona honom inte heller skall du dölja honom” [Mos 13: 9] Det var annorlunda med Jesus för han var nära konungaskapet” s. 56
FF Bruce gör denna anmärkning om detta rabbinska uttalande,
Skildringen är att de försökte hitta ett försvar för honom (en ursäktande notering mot kristna upptäcks här). Varför skulle de försöka försvara en med sådana brott? Eftersom han var “nära konungaskapet”, dvs David. s. 57
Med andra ord, fientliga judiska rabbiner bestred inte evangelieskribenternas påstående att Jesus verkligen var i släktlinje med David. Även om de inte accepterade Jesu totala anspråk som “Kristus” och motsatte sig evangeliets påståenden om honom, bekräftade de ändå att Jesus var i den kungliga linjen av David. Så vi vet att evangelieskribenterna inte bara gjorde upp det för att få en “uppfyllelse”. Fientliga vittnen är överens på den här punkten.
Hur fattar man orden: födas av en jungfru?
Nu kan vi inte reagera alltför starkt mot påståendet att Jesus var av Davids släkt. När allt kommer omkring, finns det alltid en tydlig statistisk möjlighet att detta blivit sant “av en slump”. Men född av en jungfru?! Det finns ingen möjlighet att detta händer “av en slump”. Det måste endera vara: ett missförstånd, ett påhittat bedrägeri, eller utgöra en gudomlig handling – inget annat alternativ finns.
En jungfrufödsel hade antytts i början med Adam. I Nya Testamentet, skriver Lukas och Matteus ganska tydligt att Maria blev gravid med Jesus medan hon var jungfru. Och Matteus höjer insatserna genom att citera och hävda att detta var en tydlig uppfyllelse av en profetia från Jesaja (ca 750 f.Kr.) som sade:
22 Allt detta hände för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: 23 Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel. Det betyder: Gud med oss. Jesaja 07:14 (och citerad i Matteus 01:23 som en uppfyllelse)
Det är på denna punkt som rimliga, naturliga förklaringar kommer till minnes. Om du bara gräver lite (som vissa gör) får du veta att det hebreiska (הָעַלְמָ֗ה transkriberas haalmah) som ovan översatts till “jungfru” också kan betyda “ungmö”, det vill säga en ung ogift kvinna. Kanske var det allt som Jesaja någonsin tänkt säga, långt tillbaka 750 f.Kr., och på grund av några fromma “behov” hos Matteus och Lukas att vörda Jesus, missförstod de Jesaja att ha menat “jungfru” när han egentligen menat “ung kvinna”. Och med tanke på Marias graviditet före äktenskapet (fast bekväm för “profetian”) utvecklades den prydligt till en “gudomlig uppfyllelse” mitt i födelseberättelsen om Jesus.
Många har sagt något sådant som förklaring till mig genom åren, och dels kan jag inte vederlägga denna förklaring – eftersom alla bevis om att vara oskuld eller inte är svåra om inte omöjliga att rama in. Men, faktum är, att berättelsen inte är riktigt så enkel. Septuaginta var en judisk översättning av det hebreiska Gamla Testamentet till grekiska som gjordes omkr. 250 f.Kr. – tvåhundrafemtio år innan Jesus föddes.
Hur översatte dessa judiska rabbiner Jesaja 07:14 från hebreiska till grekiska? Översatte de det som “ung kvinna” eller “jungfru”? Vad förvånar mig är att även om mängder av människor som jag talat med om detta verkar veta det faktum att den ursprungliga hebreiskan kan betyda antingen “ung kvinna” eller “jungfru”, men inte en enda av dessa har någonsin nämnt vittnesbördet av Septuagintan. Om du tar dig en titt på detta, ser du att det återges entydigt och kategoriskt som παρθένος (translittererat Parthenos), som betyder “jungfru”. Med andra ord, de ledande judiska rabbinerna från 250 f.Kr. uppfattade den hebreiska Jesaja profetian till att betyda “jungfru”, inte “ung kvinna” – över två hundra år innan Jesus kom på scenen. Tanken uppfanns inte av evangelieskribenterna eller tidiga kristna. Det var judiskt långt före Jesu födelse.
Så varför skulle en grupp av ledande judiska forskare omkr. 250 f.Kr. (sjuttio personer i enlighet med traditionen) göra en sådan till synes löjligt och långsökt förutsägelse att en jungfru skulle ha en son. Om du tror att det beror på att de var vidskepliga och ovetenskapliga på den tiden, tänk igen. Människor på den tiden var bönder. De visste allt om hur fortplantning fungerade. Redan hundratals år före Septuaginta visste Abraham och Sara att efter en viss ålder kom klimakteriet och barnafödande var omöjligt. Forskare omkr. 250 f.Kr. kände inte till det periodiska systemet eller hela det elektromagnetiska spektrumet, men de förstog hur djur och människor fortplantades. De skulle ha vetat att det var naturaligen omöjligt att förutsäga en jungfrufödsel. Men de retirerade inte, de säkrade inte sina satsningar med att nedskriva det som “ung kvinna” i Septuagintan. Nej de skrev det med bläck i svart på vitt att en jungfru skulle få en son.
Och nu till uppfyllelsen av denna berättelse. Även om det inte kan bevisas att Maria var jungfru, var hon anmärkningsvärt nog i den enda och mycket korta skede i livet där det kan åtminstone förbli en öppen fråga. Detta var en tid av stora familjer. Familjer med tio barn var inte ovanligt. Med tanke på detta vad var chansen att Jesus skulle vara det äldsta barnet? För om han hade en äldre bror eller syster, då skulle vi veta att Maria inte var jungfru. I vår tid när familjer har omkring två barn är det en 50-50 chans, men då var det närmare 1 i 10 chans. Med andra ord, var chansen 9 av 10 att “uppfyllelsen” skulle ogillas bara av ett enkla faktum om Jesus hade haft ett äldre syskon -. Men (mot alla sannolikheter) hade han det inte.
Och lägg nu till detta den anmärkningsvärda tidpunkten för Marias trolovning. Om hon hade varit gift bara ett par dagar kunde jungfru “uppfyllelse” återigen bara ha avfärdats. Å andra sidan, om hon inte ännu hade varit förlovad och befanns vara gravid skulle hon inte ha haft en fästman att ta hand om sig. I denna kultur, som varande gravid, men oförlovad kvinna, skulle hon ha haft att klara sig själv – om hon hade fått leva.
Marias Kontext
Det är dessa märkliga och osannolika uppsättning av “tillfälligheter” som gör motförklaringen till jungfruståndet omöjlig att motbevisa och som slår mig. Dessa tillfällighetert förväntas inte, utan de påvisar en viss balans och tidsenhet som om ett Sinne skulle ha arrangerat händleserna för att visa Sin plan och intention.
Om Maria hade varit gift innan Jesus föddes eller om Jesus hade äldre syskon då skulle fientliga judiska vittnen säkert ha påpekat det. I stället verkar det återigen som att de fogar sig i vad evangeliets författare skriver på denna punkt. FF Bruce noterar detta då han förklarar hur Jesus nämns i de rabbinska skrifterna:
Jesus kallas i rabbinska litteraturen som Jesus ben Pantera eller Ben Pandira. Detta kan menas “panters son “. Den mest sannolika förklaringen är att det är en korruption av Parthenos, det grekiska ordet för “jungfru” och uppstod från kristna referenser till honom som en son av en jungfru (p57-58)
I dag, liksom på Jesu tid, finns det gott om fientlighet till Jesus och evangeliets anspråk. Då, som nu, var det betydande motstånd mot honom. Men skillnaden i fientligheten då var att de också var vittnen, och som fientliga vittnen motbevisade de inte vissa grundläggande punkter som de borde ha kunnat göra om dessa punkter hade gjorts upp eller varit felaktiga.