I mitt senaste inlägg visade jag på den bibliska grunden för hur vi ska se oss själva och andra – som vi är — skapade i Guds avbild. Men Bibeln utvecklar vidare på denna grund. Psaltaren är en samling av helgade sånger och dikter och Psalm 14 skrevs av kung David ca 1000 f.Kr. och beskriver den nu-varande ställningen från Guds synpunkt.
Herren skådar ned från himmelen på mäniskors barn, för att se om det finns någon förståndig, någon som söker Gud. Nej, alla är de avfälliga, allesammans är de fördärvade; Ingen finns, som gör vad gott är, det finns inte en enda. (Psaltaren 14:2-3)
Frasen “de är fördärvade” används för att beskriva hela mänskligheten. Eftersom det är något vi har “blivit” är fördärvelsen med hänvisning till det ursprungliga tillståndet av att ha varit i “Guds avbild”. Detta skriftställe säger att fördärvelsen visar sig i en besluten självständighet från Gud (“alla” är de “avfälliga” från att “söka Gud”) och även i att inte göra “gott”.
Tänkande älvor och odjur
För att bättre förstå detta, tänk på odjuren i Midgård i Sagan om Ringen som en illustration. Odjur är ohyggliga varelser till utseende, deras beteende, och behandling av jorden. Men odjuren härstammar från älvor som hade skadats av Sauron. När du ser den höga majestätiska, harmonin och relationen som älvorna hade till naturen (Tänk på Legalos och älvorna i Lothlorien) och inser att de depraverade odjuren en gång varit älvor som “blivit korrumperade” får du en känsla av vad som sägs här om människor. Gud avsåg älvor men vad han fann var odjur.
Älvorna var ädla och majestätiska
Detta stämmer exakt med vad som universellt kan vara observerat om oss – att ingen lever enligt sin moraliska grammatik av rätt och fel. Kom ihåg att vi såg att vi hade en medfödd moralisk grammatik inbyggd i oss. Vi kan moraliskt resonera och känna igen “rätt” och “fel” beteende. Men problemet är att ingen faktiskt lever så. Därför är det svårt ibland att känna igen att vi har en moralisk grammatik – eftersom vi inte alltid följer denna moraliska sida i våra egna göranden och i andras handlingar. Det är att likna vid ett datavirus som påverkar den ursprungliga funktionen av datorn. Vår moraliska grammatik är där – men ett virus har skadat den.
Så här kommer vi till en mycket lärorik synpunkt: den bibliska begynnelsen av människor som kännande, personligt, och moraliskt, men sedan också korrumperade, passar med vad vi ser om oss själva. Den är precis på pricken i sin bedömning av människan, som havande en inneboende moralisk karaktär i oss som lätt kan glömmas bort eftersom våra handlingar faktiskt aldrig passar med vad denna natur kräver av oss – på grund av denna korrumption. Bibliska skon passar den mänskliga foten. Men den väcker en självklar fråga: Varför gjorde Gud oss på detta sätt-med en moralisk grammatik och ändå skadade från den? Som ateisten Christopher Hitchens klagar:
“… Om Gud verkligen ville att människor skulle vara fria från sådana tankar [dvs korrumperade], borde han ha försökt bättre med att uppfinna en annan art.” Christopher Hitchens. 2007. Gud är inte bra: hur religion förstör allt. s. 100
Men i sin brådska att attackera Bibeln är det här som han missar något mycket viktigt. Bibeln säger inte att Gud skapade oss så här, men att något fruktansvärt hände efter den ursprungliga skapelsen som resulterade i detta svåra tillstånd. En viktig händelse som hände i mänsklighetens historia efter vår skapelse. De första människorna trotsade Gud, som skrivet i Första Moseboken, och i deras trots förändrades de och blev korrumperade.
Mänsklighetens Fall
Denna banbrytande händelse i mänsklighetens historia kallas ofta Fallet. Och vi kan kanske förstå det bättre om vi tänker igenom vad Adam, den första människan mötte i relationen till Gud när han skapades. För att ge oss ytterligare lite mer insikt vänder vi oss till profeten Hosea en profet vid mitten av 8: e århundradet f.Kr., i gamla testamentet. Som han berättar i sin bok, hade hans fru upprepade gånger varit otrogen mot honom och sprungit iväg med andra. Mitt i sin smärta av svek befallde Gud honom att gå och hitta sin hustru, försona sig med henne och vinna henne tillbaka. Sedan används denna episod som en bild för att visa hur, i Guds ögon, israeliterna på den tiden var som en otrogen maka, men att Gud, liksom Hosea, var villig att stämma av om de bara ville komma rena och komma tillbaka till honom. I denna vädjan kommer en jämförelse av Adam:
“Vad ska jag ta mig till med dig, Efraim? Vad ska jag ta mig till med dig, Juda?” frågar Herren. “Er kärlek är ju lik morgonskyn, lik daggen, som tidigt försvinner . … Jag har behag till kärlek, och inte till offer, och till Guds kunskap mer än till brännoffer. Men som Adam, du bröt mitt förbund och har svikit mitt förtroende. (Hosea 6:4-7)
Med andra ord, vad israeliterna av Hoseas dag gjorde var att fortsätta vad Adam, den första människan hade börjat. Det hade funnits ett avtal mellan Gud och Adam, liknande ett äktenskapligt kontrakt om trohet, och Adam hade brutit mot det. Första Moseboken berättar att Adam åt av Kunskapets Träd på Gott och Ont. Det hade varit ett förbund eller avtal mellan Gud och Adam att han inte skulle äta från det trädet-alla andra träd fanns tillgängliga för honom. Det var inte något speciellt i trädet själv, men dess närvaro gav Adam ett fritt val om att förbli trogen Gud eller inte. Adam hade skapats som människa med känsloförmåga, som både var gjord och placerad i vänskap med Gud i det ögonblicket. Adam hade inget val angående sin skapelse, men Gud gav honom möjlighet att välja sin vänskap med Gud, och detta val var centrerad på kommandot att inte äta från detta speciella träd. Precis som att valet att stå inte är riktigt om sitta är omöjligt, så måste Adams vänskap och förtroende för Gud ges inom ramen för ett lönsamt alternativ och således gavs Adam ett val om huruvida han skulle förbli trogen sitt avtal till Gud eller inte. Vi ser närmare på detta i nästa inlägg.