Tidigare såg vi att Abraham fick rättfärdighet helt enkelt genom att tro. Den där mycket viktiga meningen uttrycker det så här:
Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.
Första Moseboken 15:6
Tro handlar inte om Guds existens
Tänk på vad ”tro” betyder. Många tror att ”tro” bara betyder att tro på att Gud finns. Man tänker att Gud bara vill att vi ska tro att Han är där. Men Bibeln uttrycker det annorlunda. Den säger:
Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och darrar.
Jakobsbrevet 2:19
Här använder Bibeln ironi för att säga att att bara tro på att Gud finns gör oss lika med djävulen. Det är sant att Abraham trodde på Guds existens, men det är inte det som ger honom rättfärdighet. Gud hade lovat Abraham att ge honom en son. Det var detta löfte som Abraham var tvungen att välja att tro på eller inte. Han fick göra detta val trots att han var i 80-årsåldern och hans fru i 70-årsåldern. Han litade på att Gud på något sätt skulle uppfylla löftet för honom. I denna berättelse betyder tro förtröstan. Abraham valde att lita på Gud om en son.
När Abraham valde att tro på löftet om en son, gav Gud honom också – “krediterade” honom – rättfärdighet. I slutändan fick Abraham både det uppfyllda löftet (en son från vilken en stort folk kom ifrån) och rättfärdighet.
Rättfärdighet – inte från meriter eller ansträngning
Abraham “tjänade” inte rättfärdighet. Gud “krediterade” den till honom. Vad är skillnaden? Om du tjänar något, arbetar du för det – du förtjänar det. Det är som att få lön för ett arbete du gjort. Men när något krediteras dig, ges det till dig. Du förtjänar det alltså inte, men du behöver ta emot det.
Vi tror ofta att genom att göra fler goda handlingar än dåliga, göra goda gärningar eller uppfylla våra skyldigheter, förtjänar eller förtjänar vi rättfärdighet. Abraham visar att denna idé är falsk. Han försökte inte förtjäna rättfärdighet genom sina handlingar. Han valde helt enkelt att tro på det löfte som gavs till honom, och då gavs också rättfärdighet till honom.
Abrahams tro: Han satsade sitt liv på det
Att välja att tro på löftet om en son var enkelt, men inte lätt. När han först fick löftet om en “stor nation” var han 75 år gammal och hade lämnat sitt hemland för att resa till Kanaan. Nu hade nästan tio år passerat och Abraham och Sara hade fortfarande inget barn – än mindre en nation!
”Varför har Gud inte redan gett oss en son, om han kunde ha gjort det?” kanske han undrade.
Abraham trodde på löftet om en son eftersom han litade på Gud. Han gjorde det även om han inte förstod allt om löftet och inte fick alla sina frågor besvarade.
Att tro på löftet krävde ett aktivt väntande. Hela hans liv blev omkullkastat, medan han bodde i tält, i väntan på att löftet skulle uppfyllas. Det hade varit mycket enklare att hitta ursäkter och resa tillbaka hem till Mesopotamien (dagens Irak). Hans bror och släkt bodde fortfarande där. Livet var bekvämare där.
Hans tillit till löftet fick gå före livets vanliga mål – trygghet, bekvämlighet och välmående. Han hade kunnat misstro löftet och ändå tro på Guds existens. Han hade kunnat ge upp hoppet om löftet men ändå fortsätta med religiösa aktiviteter och goda gärningar. Då hade han behållit sin religion, men han hade inte blivit “krediterad” rättfärdighet.
Vårt Exempel
Resten av Bibeln behandlar Abraham som ett föredöme för oss. Abrahams tro på Guds löfte – och att rättfärdighet tillräknades honom – är ett mönster för oss att följa. Bibeln innehåller andra löften som Gud har gett till oss alla. Även vi måste välja om vi vill lita på dem.
Här är ett exempel på ett sådant löfte:
12 Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, 13 som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.
Johannesevangeliet 1: 12-13
Idag vet vi att löftet till Abraham gick i uppfyllelse. Det är obestridligt att det judiska folket existerar idag som det folk som kom från Abraham. Men precis som Abraham ställs vi idag inför ett löfte som kan verka osannolikt och väcker frågor. Och precis som Abraham måste vi välja om vi vill lita på det löftet – eller inte.
Vem betalar för Rättfärdighet?
Abraham visade att Gud ger rättfärdighet som en gåva. När du får en gåva betalar du inte för den – annars är det ingen gåva. Det är givaren som står för kostnaden. Gud, som är den som ger rättfärdigheten, måste alltså betala för den. Hur ska Han göra det? Det ser vi i nästa artikel.