Noas kontrovers: Kan översvämningen verkligen ha inträffat?

När filmen “Noah” släpptes 2014 blev det mycket uppståndelse och kontrovers. Kritiker ifrågasatte handlingen eftersom den inte följde den bibliska berättelsen. I flera länder i den islamiska världen förbjöds filmen eftersom den visuellt skildrade en profet, vilket är strängt förbjudet inom islam. Men dessa frågor är små i jämförelse med en mycket djupare och långvarigare kontrovers.

Hände en sådan världsvid översvämning verkligen? Det är en fråga värd att ställa.

Flera kulturer runt om i världen bevarar legender om en stor översvämning i sitt förflutna. Det finns inga jämförbara myter om andra katastrofer som jordbävningar, vulkanutbrott, skogsbränder eller pest i lika många och geografiskt spridda kulturer som dessa berättelser om översvämningar. Så det finns antropologiska bevis för att minnen av en global översvämning har funnits. Men finns det något fysiskt bevis idag som tyder på att Noas flod verkligen har ägt rum?

Kraften hos rörligt översvämningsvatten sett i tsunamier

Låt oss börja med att spekulera i vad en sådan översvämning, om den inträffade, skulle ha gjort med jorden. En översvämning av den här storleken skulle utan tvekan innebära ofattbara mängder vatten som rör sig med stor hastighet och djup över kontinentala avstånd. Stora mängder vatten som rör sig snabbt har mycket rörelseenergi (KE = ½ * massa * hastighet²). Det är därför översvämningar är så förödande. Tänk på bilder från tsunamin 2011 som ödela Japan. Där kunde vi se den omfattande skada som den kinetiska vattenenergin orsakade. Tsunamin lyfte lätt upp och förde med sig stora föremål som bilar, hus och båtar. Den skadade till och med kärnreaktorer i sin väg.

Sediment och sedimentära bergarter

När vattnets hastighet ökar tar det upp och transporterar allt större sediment. Först jordpartiklar, sedan sand, och vidare till stenar och till och med stora block följer med i flödet när vattnets hastighet ökar.

Det är därför svällande och översvämmande floder är bruna – de är fyllda med sediment (jord och sten) som de plockat upp från de ytor vattnet har passerat över.

När vattnet börjar sakta ner och förlorar sin rörelseenergi, sjunker sedimenten till botten. De lägger sig i lugna, jämna lager som liknar pannkakor och bildar en speciell typ av bergart – sedimentär bergart.

Sedimentära bergarter bildades i historien

Man känner lätt igen sedimentär bergart på dess typiska, pannkaksliknande lager som ligger staplade ovanpå varandra. Figuren nedan visar sedimentära lager som är cirka 20 cm tjocka (enligt måttbandet) och som avlagrats under den förödande tsunamin i Japan 2011.

Tsunamis och flodvågor lämnar efter sig spår i sedimentära bergarter långt efter att vattnet har dragit sig tillbaka och allt har återgått till det normala.

Men kan vi hitta sedimentära bergarter som tydligt visar spår av en global översvämning, en sådan som Bibeln påstår har inträffat? När man ställer den frågan och tittar sig omkring, inser man att sedimentära bergarter bokstavligen täcker hela vår planet. Man kan till exempel se dessa pannkaksliknande lager i vägkanter där vägar har skurits igenom.

Skillnaden mellan dessa sedimentära bergarter och de lager som bildats av tsunamin i Japan är dock deras enorma omfattning. Både i utbredning över jordytan och i sedimentlagrens tjocklek är de mycket större än de sedimentlager som tsunamin lämnade efter sig. Nedan följer några bilder från platser med sedimentära bergarter där jag har rest.

Sedimentära skikt runt om i världen

Så, en enda tsunami orsakade förödelse i Japan men lämnade sedimentära lager som mättes i centimeter och sträckte sig några kilometer inåt land. Men vad orsakade då de gigantiska och kontinentomfattande sedimentära formationerna som finns nästan över hela världen (även på havsbotten)? Dessa mäter vertikalt i hundratals meter och lateralt i tusentals kilometer. Rörligt vatten skapade dessa enorma lager någon gång i det förflutna. Kan dessa sedimentära bergarter vara ett spår av Noas flod?

Snabb avlagring av sedimentära formationer

Ingen tvivlar på att sedimentära bergarter täcker hela jorden i en enorm omfattning. Frågan är istället om en enda händelse, Noas syndaflod, låg bakom största delen av dessa sedimentära lager, eller om en serie mindre händelser – liknande tsunamin i Japan 2011 – successivt har byggt upp dem över tid. Figuren nedan visar detta alternativa synsätt.

I denna modell för sedimentbildning, som kallas neo-katastrofism, ligger långa tidsperioder mellan en serie kraftiga sedimenthändelser. Varje sådan händelse tillför nya lager ovanpå de tidigare. På så sätt byggs de enorma formationer som vi ser runt om i världen upp successivt över tid.

Markbildning och Sedimentära skikt

Finns det några verkliga data som kan hjälpa oss att bedöma vilken av dessa två modeller som är mest sannolik? Det är ganska enkelt att se. Ovanpå många av dessa sedimentära formationer har jordlager bildats. Jordbildning är därför en påtaglig och observerbar indikator på att tid har förflutit sedan sedimenten avsattes. Jorden utvecklas i lager som kallas horisonter, där A-horisonten ofta är mörk och rik på organiskt material, medan B-horisonten innehåller fler mineraler, och så vidare.

Bottenrörelser på havsbotten och sedimentära bergarter

Havets organismer lämnar också tydliga spår i sedimentära lager på havsbotten genom sin aktivitet. Maskhål, musseltunnlar och andra tecken på liv, som kallas bioturbation, visar på livets närvaro. Eftersom bioturbation tar tid att utvecklas, är dess förekomst ett tydligt tecken på att tid har förflutit sedan lagren avsattes.

Jordlager och bioturbation – vad säger bergarterna?

Med dessa insikter kan vi leta efter tecken på jordbildning eller bioturbation vid dessa tidsgränser mellan sedimentlagren. Neo-katastrofism menar att dessa ytor exponerades ovanför markytan eller under vatten under långa tidsperioder. Om så är fallet borde vi förvänta oss att vissa av dessa ytor utvecklat jordlager eller spår av bioturbation. När efterföljande översvämningar sedan täckte dessa tidsgränser, begravdes också jorden eller bioturbationen. Titta på bilderna ovan och nedan – kan du se några tecken på jordbildning eller bioturbation i lagren?

Det finns inga spår av jordlager eller bioturbation i bilden ovan eller i bilden nedan. Om du tittar på bilden av Hamiltons brant ser du inga tecken på bioturbation eller jordbildning inom lagerna. Vi ser jordlager endast på de översta ytorna, vilket visar att tid har förflutit först efter att det sista lagret deponerades. Avsaknaden av tidsindikatorer som jordlager eller bioturbation inom sedimentlagren tyder på att de undre lagren bildades nästan samtidigt som de övre. Ändå sträcker sig dessa formationer vertikalt upp till omkring 50–100 meter.

Sprött eller böjbart: veckning av sedimentära bergarter

Vatten tränger igenom sedimentära bergarter när sedimentlagren först avsätts. Därför är nyavlagrade sedimentära lager mycket böjliga. De är formbara. Men det tar bara några år innan dessa sedimentlager torkar och hårdnar. När det händer blir sedimentberget sprött. Forskare lärde sig detta av händelserna kring Mount St. Helens-utbrottet 1980 och den efterföljande sjöbristen 1983. Det tog bara tre år för dessa sedimentära bergarter att bli spröda.

Sprött berg spricker vid böjspänning. Denna illustration visar principen.

Den bräckliga Niagara-branten

Vi kan se denna typ av bergbrott i Niagara-branten. Efter att dessa sediment lagts ner blev de spröda. När en senare upplyftning pressade upp några av dessa sedimentära lager, bröts de av på grund av skjuvspänningar. Det var så Niagara-branten, som sträcker sig över hundratals mil, bildades.

Alltså vet vi att den upplyftning som skapade Niagara-branten skedde efter att dessa sedimentära lager hade blivit bärckliga. Det fanns åtminstone tillräckligt med tid mellan dessa händelser för att lagren skulle hinna hårdna och bli bräckliga. Detta kräver inte miljontals år, men det tar några år, vilket utbrottet vid Mount St. Helens visade.

Formbara sedimentära formationer i Marocko

Bilden nedan visar stora sedimentära formationer fotograferade i Marocko. Man kan tydligt se hur lagerföljden böjer sig som en enhet. Det finns inga tecken på att lagren har gått av, varken genom dragspänning (när materialet dras isär) eller skjuvspänning (sidledes brott). Därför måste hela denna vertikala formation fortfarande ha varit formbar när den böjdes. Men sedimentära bergarter blir spröda på bara några år. Det innebär att det inte kan ha funnits något betydande tidsglapp mellan formationens lägre och övre lager. Om det hade funnits en längre tid däremellan skulle de tidigare lagren ha blivit spröda och då skulle de ha spruckit och gått av istället för att böjas när formationen formades.

Grand Canyons formbara formationer

Vi kan se samma typ av böjning i Grand Canyon. För länge sedan skedde en upplyftning (kallad monoklin), liknande den som skapade Niagara-branten. Detta lyfte ena sidan av bergformationen vertikalt cirka 1,6 km, eller en mil. Man kan se detta genom att ena sidan har en höjd på cirka 2 100 meter (7 000 fot) jämfört med cirka 600 meter (2 000 fot) på andra sidan av upplyftningen. Skillnaden i höjd är alltså ungefär 1 500 meter. Men till skillnad från Niagara-branten bröts inte lagren sönder. Istället böjdes formationen både i botten och toppen, vilket visar att den fortfarande var böjlig (inte spröd) genom hela lagersekvensen. Det hade alltså inte gått tillräckligt lång tid mellan avlagringen av de nedersta och översta lagren för att de nedersta skulle ha blivit spröda.

Tidsintervallet från botten- till topplagren är alltså högst några år (den tid det tar för sedimentära lager att hårdna och bli spröda).

Det finns alltså inte tillräckligt med tid mellan bottenlagren och topplagren för en serie av flodvågor eller översvämningar. Dessa enorma berglager, som sträcker sig över tusentals kvadratkilometer, lades ner i ett enda sedimentationsskede. Stenarna bär vittnesbörd om Noas flod, syndafloden.

Syndagfloden vs. översvämning på Mars

Idén om att Noas flod faktiskt har ägt rum är ovanlig och kräver eftertanke.

Det är åtminstone intressant att se en ironi i vår tid. Planeten Mars visar spår av floder och sedimentavlagringar. Därför antar forskare att Mars en gång översvämmades av en enorm flod.

Det stora problemet med den teorin är att man aldrig har hittat något vatten på den Röda planeten. Men vatten täcker två tredjedelar av Jordens yta. Jorden har tillräckligt med vatten för att täcka en jämn, rund klotform med ett djup på 1,5 kilometer. Stora, kontinentstora sedimentära formationer som verkar ha lagts snabbt under en förödande katastrof finns över hela jorden. Trots det betraktar många det som hädelse att föreslå att en sådan flod någonsin inträffat på vår planet. Men när det gäller Mars diskuterar vi det utan tvekan. Är inte det dubbelmoral?

Vi kanske ser filmen om Noa som bara en återberättelse av en myt, ett Hollywood-manus. Men kanske borde vi ompröva – kanske är det stenarna själva som ropar ut om denna flod, ristad i jordens egna skrifter