Liknelsen om den förlorade sonen
11 För att ytterligare förklara denna tanke berättade han följande: En man hade två söner.
12 Den yngre sa till sin far: ‘Jag vill ha min del av arvet nu, i stället för att vänta tills du dör.’ Då gick fadern med på att dela sin egendom mellan sönerna.
13 Några dagar senare gav sig den yngre sonen iväg till ett främmande land. Där levde han livets glada dagar och gjorde slut på alla sina pengar.
14 En svår hungersnöd drabbade landet och han började lida nöd.
15 I sin förtvivlan bad han då en lantbrukare att anställa honom för att vakta hans svin.
16 Men så småningom blev han så hungrig, att han till och med skulle ha kunnat äta svinens mat, men ingen gav honom något.
17 När han till sist tog sitt förnuft till fånga sa han till sig själv: ‘Hemma har till och med de anställda vad de behöver och mer därtill, och här går jag och håller på att dö av hunger!
18 Jag går hem till min far och säger: ‘Far, jag har syndat mot både Gud och dig,
19 och jag är inte längre värd att kallas din son. Men var snäll och låt mig få arbeta som en av dina tjänare.’
20 Han återvände alltså hem till sin far. Medan han fortfarande var långt borta såg hans far honom och fylldes av kärlek och medkänsla. Han sprang emot sin son och kramade om honom och kysste honom.
21 Sonen utbrast: ‘Far, jag har syndat mot Gud och mot dig och är inte längre värd att kallas din son.’
22 Men hans far sa till tjänarna: ‘Skynda er! Ta fram den bästa högtidsdräkten i huset och sätt på honom den. Och en ring med juveler och ett par skor!
23 Och slakta gödkalven som vi har. Vi måste fira det här.
24 För min son var död, men han har återvänt till livet. Han var förlorad, men är återfunnen.’ Och så började festen.
25 Under tiden kom den äldre sonen hem. Han hade arbetat ute på åkrarna, och redan på långt håll hörde han musik och dans från huset.
26 Förvånad frågade han en av tjänarna vad det var man firade.
27 ‘Din bror har kommit tillbaka
28 Då blev den äldre brodern rasande och ville inte gå in i huset. Hans far gick ut och försökte övertala honom att komma in,
29 men han svarade: ‘I alla dessa år har jag arbetat hårt, och inte en enda gång har jag vägrat att göra vad du har bett mig om. Men under hela denna tid har du aldrig ens gett mig en killing så att jag kunde ha en fest med mina vänner.
30 Men nu när den där slösaren kommer hem, som har gjort av med dina pengar ihop med prostituerade, då firar du det med att slakta den bästa kalv som fanns här på gården.’
31 ‘Se så, min käre son
32 Men nu måste vi vara glada och fira det som hänt, för han är din bror, och han var död men lever igen. Han var borta och förlorad, men nu har han kommit hem igen.’
Luke 15:11-32
From the Books
14 Herren gav Mose fler instruktioner:
2 Säg till folket att vända om mot Pi-Hahirot mellan Migdol och havet, mitt emot Baal-Sefon, och slå läger där vid havet.
3 Farao kommer nämligen att tänka: ‘Israeliterna är nog instängda nu mellan öknen och havet!’
4 Än en gång ska jag förhärda Faraos hjärta, så att han förföljer er. Jag har planerat detta för att visa min gudomliga makt och ära inför Farao och hela hans armé, så att alla egyptier förstår att jag är Herren.De slog läger på den plats de blivit anvisade.
Faraos armé förföljer Israel
5 När ryktet nådde kungen i Egypten att israeliterna inte tänkte återvända dit efter de tre dagarna utan fortsätta sin vandring, ångrade han och hans män sig. Vad är det vi har gjort genom att låta alla dessa slavar ge sig iväg? frågade de sig.
6 Farao ledde själv förföljandet från sin vagn,
7 och han hade med sig eliten i armén, tillsammans 600 vagnar, och även andra vagnar bemannade med egyptiska officerare.
8 Herren gjorde Faraos sinne hårt, så att han förföljde israeliterna när de frimodigt gav sig iväg.
9 Hela Faraos kavalleri, hästar, vagnar och kavallerister, var med i förföljandet. Egyptierna hann upp Israels folk när det hade slagit läger vid havet nära Pi-Hahirot framför Baal-Sefon.
10 När folket fick syn på egyptierna och märkte att de närmade sig blev de oerhört rädda och ropade till Herren att han skulle hjälpa dem.
11 De vände sig klagande till Mose: Har du fört oss hit ut att dö i öknen därför att det inte fanns gravar åt oss i Egypten? Varför tvingade du oss att lämna Egypten?
12 Var det inte det vi sa, när vi var slavar, att du skulle låta oss vara i fred? Vi sa ju hela tiden att det var bättre att vara slavar i Egypten än att dö i öknen.
13 Men Mose sa till folket: Ni ska inte vara rädda. Var bara lugna och stanna där ni är, så ska ni få se på vilket underbart sätt Herren ska rädda er i dag. Det är sista gången ni ser de egyptier som förföljer er.
14 Herren ska strida för oss, och vi kommer inte att behöva lyfta ett finger!
Räddade vid Röda havet
15 Då sa Herren till Mose: Sluta nu upp att ropa till mig. Försök i stället att få folket att gå vidare.
16 Använd din stav! Räck ut den över vattnet, så ska havet öppna en väg framför er, och hela Israels folk ska gå över på torr mark!
17 Jag ska förhärda egyptiernas hjärtan, och de ska följa efter er, och de ska få se hur jag förhärligar mig genom att besegra Farao och hela hans armé med hästar och vagnar.
18 Och alla egyptier ska förstå att jag är Herren.
19 Guds ängel, som ledde Israels folk, flyttade nu molnet bakåt,
20 så att det befann sig mellan Israels folk och egyptierna. Hela den natten gav det mörker åt egyptierna men ljus åt Israels folk! Därför kunde inte egyptierna hitta israeliterna!
21 När Mose räckte ut sin hand över havet öppnade Herren en väg genom det med en mur av vatten på båda sidor. En stark östanvind blåste hela den natten och torkade upp havsbottnen,
22 så att Israels folk kunde gå rakt igenom havet på torr mark!
23 Egyptierna följde efter dem med alla Faraos hästar, vagnar och kavallerister.
24 Men tidigt på morgonen såg Herren ner på egyptiernas trupper från eld- och molnpelaren och skapade förvirring bland dem.
25 Hjulen på deras vagnar lossnade och föll av, så att vagnarna inte kunde ta sig fram. Låt oss komma härifrån! klagade egyptierna. Herren strider för dem mot oss.
26 Herren sa till Mose: Räck ut din hand igen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna med deras hästar och vagnar.
27 Mose gjorde som Herren hade sagt, och vattnet återvände på morgonen till sitt normala läge. Egyptierna försökte fly, men Herren dränkte dem i havet.
28 Vattnet täckte vägen och hästarna och vagnarna, och av hela Faraos armé, som förföljt israeliterna genom havet, överlevde inte en enda person.
29 Israels folk hade vandrat genom havet på torr mark, och vattnet hade stått som murar på båda sidor om dem.
30 På så sätt räddade Herren Israel från egyptierna den dagen, och Israels folk såg egyptierna ligga döda där på havsstranden.
31 När Israels folk såg det stora under som Herren hade gjort för dem mot egyptierna förstod de vem Gud var, och de ärade Gud och trodde på honom och hans tjänare Mose.
Exodus 14:1-31
Spejarna sänds ut
13 Herren sa till Mose:
2 Skicka spejare in i Kanaans land, landet som jag ska ge Israel. Välj en ledare från varje stam.
3-16 Israeliterna hade vid det här tillfället sitt läger i Parans öken. Mose gjorde som Herren hade befallt och sände i väg dessa ledare:Sammua, Sackurs son, från Rubens stam,Safat, Horis son, från Simeons stam,Kaleb, Jefunnes son, från Juda stam,Jigeal, Josefs son, från Isaskars stam,Hosea, Nuns son, från Efraims stam, en del av Josefs stam,Palti, Rafus son, från Benjamins stam,Gaddiel, Sodis son, från Sebulons stam,Gaddi, Susis son, från Manasses stam, en del av Josefs stam,Ammiel, Germallis son, från Dans stam,Setur, Mikaels son, från Asers stam,Nahebi, Vofsis son, från Naftalis stam,Geuel, Makis son, från Gads stam.
17 Det var i detta sammanhang som Mose ändrade Hoseas namn till Josua.
Spejarna utforskar landet
18 Mose sände i väg dem med följande instruktioner: Gå norrut till bergstrakterna vid Negev
19 och se efter hur landet är. Ge akt på människorna som bor i landet, om de verkar starka eller svaga och om de är få eller många.
20 Ta reda på om jorden är bördig eller mager och om städerna är befästa.
21 Låt oss få veta om det är ett rikt eller fattigt land och om det finns skog. Ta med er tillbaka prov på landets frukter. Det var just då dags för den första druvskörden.
22 Männen gav sig alltså i väg och undersökte landet från öknen Sin ända till Rehob i närheten av Hamat.
23 När de drog norrut passerade de först genom Negev och kom fram till Hebron. Där träffade de på ahimaniterna, sesaiterna och talmaiterna, som alla var ättlingar till jätten Anak. Hebron var en mycket gammal stad, byggd sju år före Soan i Egypten.
24 Sedan kom de till den trakt som numera kallas Druvdalen. Där skar de ner en druvklase som var så stor att det behövdes två män för att bära den. De tog den på en stång mellan sig, och de tog också med sig granatäpplen och fikon.
25 Israeliterna kallade dalen för Druvdalen efter den druvklase de hade tagit med sig därifrån.
Folket gör uppror
26 Fyrtio dagar senare återvände de från sin vandring.
27 De rapporterade för Mose, Aron och allt Israels folk i Parans öken vid Kades, och de visade upp frukten som de hade med sig.
28 Så här löd deras rapport: Vi kom fram till landet som du ville att vi skulle undersöka, och det var verkligen underbart, ett land som ‘flyter av mjölk och honung’. Här har vi en del frukter därifrån.
29 Men människorna som bor där verkar vara mycket starka. Städerna är stora och har väldiga murar, och vi såg ättlingar efter Anak!
30 Amalekiterna bor i söder, medan hetiterna, jebuseerna och amoreerna bor i bergstrakten, och kananeerna bor utmed Medelhavskusten och i Jordandalen.
31 Men Kaleb lugnade folket där de stod framför Mose. Jag tycker vi ska gå och inta det här landet på en gång, sa han. Jag vet att vi kan segra!
32 Vi kan aldrig besegra ett så starkt folk! sa de andra spejarna. De skulle fullkomligt krossa oss!
33 Deras rapport var alltså till största delen negativ: Landet är fullt av krigare, och människorna är mycket kraftigt byggda.
34 Vi såg en del anakiter där, ättlingar till den gamla jättesläkten. Vi kände oss som myror framför dem, och vi kände hur de föraktade oss.
Gud sänder eld över folket
11 Folket började snart klaga över alla svårigheter de mötte under vägen och Herren hörde dem. Han blev förargad på dem för att de klagade ochi sin vrede sände han en eld och utplånade delar av lägrets ytterområden.
2 Då ropade de till Mose om hjälp, och när han bad för dem, upphörde elden.
3 Efter detta blev platsen känd under namnet Tabeera, som betyder brand, eftersom Herrens eld hade brunnit bland dem.
Folket klagar och Gud ger dem kött
4-5 Då började främlingarna bland dem att längta efter det goda som fanns i Egypten. Detta ökade missnöjet också bland Israels folk, och de suckade och klagade: Om vi ändå hade lite kött att äta! Tänk om vi hade lite av den goda fisk som vi fick i Egypten. Och minns ni de goda gurkorna och melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken?
6 Vi tappar matlusten av att behöva äta manna varenda dag, både morgon och kväll!
7 Mannat liknade korianderfrö och påminde om kåda.
8 Folket samlade det från marken och malde det till mjöl eller krossade det i mortlar. Sedan kokade de det eller gräddade kakor av det, och det smakade som om det var tillagat med olivolja.
9 Mannat föll om natten samtidigt med daggen.
10 Mose hörde hur familjerna stod i sina tältöppningar och grät. Herrens vrede blev allt större, och Mose blev själv mycket illa till mods.
11 Då sa Mose till Herren: Vad har jag gjort för ont eftersom jag måste dras med detta folk?
12 Inte är de väl mina barn? Inte är det väl jag som är far till dem? Varför har du låtit mig bli som en dadda för dem tills vi kommer till det land du lovade deras förfäder?
13 Var ska jag kunna få tag i kött åt alla dessa människor? De gråter ju och säger till mig: Ge oss kött!
14 Jag kan inte själv bära allt detta! Bördan är alltför tung!
15 Om du tänker behandla mig på det sättet är det lika bra att du tar mitt liv nu på fläcken! Det skulle vara barmhärtigare! Låt mig få slippa det här eländet!
16 Då sa Herren till Mose: Kalla samman sjuttio av ledarna i Israel och för fram dem inför mig vid tabernaklet, så att de står där tillsammans med dig.
17 Jag ska komma ner och tala med er där, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma också över dem. De ska dela bördan av folket med dig, så att inte du ensam behöver ha hela ansvaret.
18 Säg också till folket att rena sig, för i morgon ska de få kött att äta. Säg till dem: Herren har hört er gråt och er klagan över allt som ni varit tvungna att lämna bakom er i Egypten, och han tänker ge er kött. Ni ska äta det,
19-20 inte bara en eller två dagar, eller fem eller tio eller ens tjugo! I en hel månad ska ni få kött tills ni får avsmak för det och spyr ut det genom näsan, för ni har förkastat Herren som finns här bland er, och ni har gråtit av längtan efter Egypten.
21 Men Mose sa: Här finns det 600.000 män förutom alla kvinnor och barn, och ändå har du lovat dem kött i en hel månad.
22 Om vi slaktade all vår boskap skulle det ändå inte räcka! Inte ens all fisk i havet är nog!
23 Då sa Herren till Mose: När skulle jag ha blivit så maktlös? Nu ska du få se om mitt ord är sant eller inte!
24 Mose lämnade sedan tabernaklet och gick ut och berättade för folket vad Herren hade sagt. Han samlade de sjuttio ledarna runt tabernaklet.
25 Herren kom ner i molnet och talade med Mose, och han tog av den Ande som var över Mose och lät den komma över de sjuttio. När Anden kom över dem började de profetera, men det hände bara vid det tillfället.
26 Men två av de sjuttio, Eldad och Medad, hade blivit kvar i lägret, och när Anden kom över dem profeterade de där de stod.
27 Några unga män sprang till Mose och berättade detta.
28 Då protesterade Josua, Nuns son, Moses medhjälpare, och sa: Du måste försöka få dem att sluta!
29-30 Men Mose svarade: Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!30Därefter återvände Mose och ledarna till lägret.
31 Sedan sände Herren en vind som förde med sig vaktlar in från havet och lät dem falla i lägret och runt omkring det! Så långt man kunde gå åt alla håll fanns det vaktlar. De flög strax ovanför marken.
32 Folket fångade dem och slaktade dem hela den dagen och natten och även följande dag! Ingen samlade in mindre än två tusen liter, och det låg vaktlar överallt.
33 Men när folket började äta av köttet upptändes Herrens vrede mot dem, och många dog.
34 Platsen kom att kallas Begärets gravar, därför att det var där de människor begravdes som haft begär efter kött.
35 Folket bröt upp och vandrade vidare till Haserot där de stannade en tid.
Vatten ur klippan
17 Nu lämnade folket på Guds befallning öknen Sin och vandrade i etapper till Refidim. Men när de kom fram dit, fanns det inte något vatten att dricka.
2 Då började folket bråka med Mose. Ge oss vatten! gnällde de.Sluta nu, sa Mose. Tänker ni sätta Guds tålamod på prov igen?
3 Men plågade av sin törst fortsatte de att klaga. Varför förde du oss ut ur Egypten, så att vi skulle behöva dö här med våra barn och vår boskap?
4 Då frågade Mose Herren: Vad ska jag göra? De är ju färdiga att stena mig.
5-6 Herren sa till Mose: Tag med dig de äldste i Israel och för ut folket till berget Horeb. Du ska ha din stav i handen. Jag ska möta dig där vid klippan. Slå på den med din stav, samma stav som du slog på Nilens vatten med. Då ska vatten komma fram, så att alla kan få dricka! Mose gjorde som han hade blivit tillsagd, och vatten strömmade ut ur klippan.
7 Mose kallade platsen Massa, som betyder frestelse. Ibland har den kallats Meriba, som betyder bråk, för det var där folket bråkade med Gud och frestade honom genom att säga: Tänker Herren ta hand om oss eller inte?
2 När pingstdagen[a] kom var de alla samlade. 2 Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. 3 Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. 4 Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.
5 I Jerusalem bodde fromma judiska män från alla folk under himlen. 6 När dånet hördes samlades folkskaran, och alla var skakade eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. 7 Häpna och förundrade frågade de: “Är de inte galileer, alla de som talar? 8 Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? 9 Vi är parter, meder och elamiter, vi bor i Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, i Pontus och Asien[b], 10 i Frygien och Pamfylien, i Egypten och i trakterna kring Kyrene i Libyen, vi är inflyttade från Rom, 11 vi är judar och proselyter[c], kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar!” 12 De var alla häpna och förvirrade och frågade varandra: “Vad kan det här betyda?”
13 Men andra sade hånfullt: “De har druckit sig fulla på sött vin.”
Petrus pingstpredikan
14 Då steg Petrus fram tillsammans med de elva, höjde sin röst och talade till dem: “Judiska män och Jerusalems alla invånare! Detta ska ni veta, lyssna till mina ord: 15 Det är inte som ni tror att de är berusade. Det är ju bara tredje timmen [d]på morgonen! 16 Nej, det är detta som är sagt genom profeten Joel:
17 Och det ska ske i de sista dagarna,[e]
säger Gud,
att jag utgjuter av min Ande
över allt kött.
Era söner och era döttrar ska profetera,
era unga ska se syner
och era gamla ska ha drömmar.
18 Ja, över mina tjänare och tjänarinnor
ska jag i de dagarna
utgjuta av min Ande,
och de ska profetera.
19 Och jag ska göra under uppe på himlen
och tecken nere på jorden,
blod, eld och moln av rök.
20 Solen ska vändas i mörker
och månen i blod
innan Herrens dag kommer,
den stora och strålande.
21 Och det ska ske att var och en
som åkallar Herrens namn
ska bli frälst.
22 Israeliter, hör dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som blev erkänd av Gud inför er genom kraftgärningar, under och tecken. Genom honom gjorde Gud detta mitt ibland er, som ni själva vet. 23 Efter Guds bestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av de laglösa[f] spikade ni upp honom och dödade honom. 24 Men Gud har uppväckt honom och löst honom ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt för döden att behålla honom. 25 David säger om honom:[g]
Jag har alltid Herren för ögonen.
Han är vid min högra sida
för att jag inte ska vackla.
26 Därför gläds mitt hjärta
och jublar min tunga.
Även min kropp
får vila i trygghet
27 att du inte lämnar min själ åt dödsriket
eller låter din Helige se förgängelsen.
28 Du har visat mig livets vägar,
du ska mätta mig med glädje
inför ditt ansikte.
29 Bröder, jag kan öppet säga er att vår stamfar David är både död och begraven. Hans grav finns här hos oss än i dag. 30 Men han var profet och visste att Gud med ed hade lovat att sätta en av hans ättlingar på hans tron.[h] 31 I förväg såg han Messias uppståndelse och sade: Han ska inte lämnas åt dödsriket, och hans kropp ska inte se förgängelsen.[i]
32 Denne Jesus har Gud uppväckt, och vi är alla vittnen till det. 33 Han har blivit upphöjd till Guds högra sida[j] och fått den utlovade helige Ande av Fadern, och han har utgjutit det som ni ser och hör. 34 David har ju inte stigit upp till himlen, men han säger:[k]
Herren sade till min Herre:
Sätt dig på min högra sida
35 tills jag lagt dina fiender
som en pall under dina fötter.[l]
36 Därför kan hela Israels folk veta säkert att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias.”
37 När de hörde detta högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: “Bröder, vad ska vi göra?” 38 Petrus svarade dem: “Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva. 39 Löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, alla som Herren vår Gud kallar.”
40 Med många andra ord vittnade han och vädjade till dem: “Låt er frälsas från det här bortvända släktet!” 41 De som tog emot hans ord döptes, och antalet lärjungar ökade den dagen med omkring tre tusen.
De troendes gemenskap
42 De höll troget fast vid apostlarnas undervisning[m] och vid gemenskapen[n], brödsbrytelsen och bönerna. 43 Varje själ greps av bävan, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. 44 Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. 45 De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov. 46 Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. 47 De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.
42 De höll troget fast vid apostlarnas undervisning[m] och vid gemenskapen[n], brödsbrytelsen och bönerna. 43 Varje själ greps av bävan, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. 44 Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. 45 De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov. 46 Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. 47 De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.
Välsignelser på grund av lydnad
28 Om du i allt lyder Herren, din Gud, och följer de lagar som jag i dag läser upp för dig, ska Gud sätta dig över alla nationer på jorden,
2 och hans välsignelser ska komma över dig.
3-6 I allt ska det gå dig väl:Du ska vara välsignad i staden och välsignad på fälten.Du ska bli välsignad med många barn, rika skördar och stora boskapshjordar.Din frukt och ditt bröd ska vara välsignat.Du ska vara välsignad när du går in och välsignad när du går ut.
7 Herren ska slå ner dina fiender åt dig. De ska samlade dra ut i strid mot dig, men inför dina ögon ska de skingras åt sju olika håll!
8 Herren ska välsigna dig med rika skördar och präktiga boskapshjordar och låta dig ha framgång i allt du företar dig, när du kommer in i landet som Herren, din Gud, ger dig.
9 Han kommer att göra er till sitt heliga folk, som är avskilt för honom. Detta har han lovat om du lyder honom och vandrar på hans vägar.
10 Alla världens länder ska se att du tillhör Herren och förundra sig.
11 Herren kommer att ge dig överflöd av allt som är gott i landet, precis som han lovade, med många barn, rikligt med boskap och stora skördar.
12 Han ska öppna sina förrådshus i himlen, så att du får rikligt med regn under varje årstid. Han ska välsigna allt du gör, och du ska kunna ge lån till andra folk, men aldrig själv behöva låna.
13 Om du bara vill lyssna och lyda de Herrens befallningar som jag ger dig, kommer han att göra dig till huvud och inte till svans, och du ska alltid befinna dig i överläge.
14 Men alla välsignelser är beroende av att du håller de lagar jag har gett dig och inte viker av från dem. Och du får aldrig tillbe andra gudar.
15-19 Om du inte lyssnar till Herren, din Gud, och inte lyder de lagar som jag ger dig i dag, då ska alla dessa förbannelser drabba dig:Förbannelser i staden och förbannelser på fälten,förbannelse över din frukt och över ditt bröd,förbannelse som ger ofruktsamhet och dåliga skördar,förbannelse som gör din boskap ofruktsam,förbannelser när du går in och förbannelser när du går ut.
20 Herren ska själv sända förbannelse över dig. Du ska bli förvirrad och misslyckas i allt du gör, tills du slutligen går under därför att du har syndat och övergett honom.
21 Han kommer att sända sjukdomar tills han har utrotat dig ur det land som du nu ska gå och ta i besittning:
22 kroppslig svaghet, feber och inflammationer, förödande hetta och torka, mögel och pest.
23 Himlen ovanför dig kommer att vara som koppar och jorden under dig som järn.
24 Regnet ska förvandlas till dammoln som helt kommer att övertäcka dig tills du går under.
25 Herren ska låta dina fiender besegra dig. Med segervisshet ska du dra ut i strid mot dem, men skingras åt sju olika håll. Alla riken på jorden kommer att betrakta dig med förskräckelse.
26 Dina döda ska bli mat åt himlens fåglar och åt vilddjur, och ingen ska finnas som kan jaga bort dem.
27 Herren ska låta bölder och bulnader, skabb och klåda från Egypten komma över dig, och det ska inte finnas någon bot.
28 Han ska sända galenskap, blindhet och förvirring över dig.
29 Du ska famla omkring mitt på ljusa dagen som en blind i sitt mörker. Du ska inte lyckas i något du gör utan ständigt vara förtryckt och utsugen. Ingen ska kunna rädda dig.
30 Någon annan ska ta din fästmö och utnyttja henne. Någon annan ska bo i det hus du har byggt. Någon annan ska äta frukten från vingården du har planterat.
31 Din oxe ska slaktas framför ögonen på dig, men du får inte en bit av den till mat åt dig själv. Din åsna ska tas ifrån dig med våld för att aldrig återlämnas. Dina får ska överlämnas till dina fiender och ingen kommer att rädda dem.
32 Dina söner och döttrar ska föras bort som slavar. Ditt hjärta kommer att vara nära att brista av längtan efter dem, men du ska inte kunna göra något för att hjälpa dem.
33 Ett främmande folk, som du inte ens hört talas om, ska äta upp den skörd som du har arbetat så hårt för. Du ska alltid vara förtryckt och krossad.
34 Du kommer att förlora förståndet inför alla tragedier du ser omkring dig,
35 och Herren ska täcka dig med bölder från huvud till fot.
36 Herren kommer att fördriva dig och den kung du väljer till ett folk som varken du eller dina förfäder känt till. Där kommer du att tillbe gudar av trä och sten.
37 Du ska bli till åtlöje, en visa bland alla folk, för Herren kommer att stöta bort dig.
38 Du ska så mycket men skörda lite, för gräshopporna kommer att äta upp dina skördar.
39 Du ska plantera vingårdar och vårda dem väl, men du kommer inte att få äta deras druvor eller dricka deras vin, för maskar kommer att fördärva plantorna.
40 Olivträd ska växa överallt, men du får aldrig någon olja. Träden kommer att tappa sin frukt innan den är mogen.
41 Dina söner och döttrar kommer att bli bortrövade som slavar.
42 Gräshopporna ska förstöra dina träd och vinplantor.
43 De främlingar som bor hos dig ska bli rikare och rikare, medan du själv blir fattigare och fattigare.
44 De ska låna ut pengar till dig, inte du till dem! De ska bli huvud och du svans!
45 Alla dessa förbannelser ska förfölja dig och komma över dig tills du är krossad därför att du har vägrat att lyssna till Herren, din Gud.
46 Dessa plågor ska komma över dig och dina ättlingar som ett tecken och en varning:
47-48 Ni ska bli slavar under era fiender, därför att ni inte har prisat Gud för allt vad han har gett er. Herren ska sända era fiender mot er, och ni ska bli hungriga, törstiga, nakna och i behov av allt. Och ett ok av järn ska placeras runt er hals tills ni har utplånats.
49 Herren ska föra fram ett mycket avlägset folk mot dig, och det ska slå ner på dig som en örn. Det är ett folk vars språk du inte förstår,
50 ett folk som består av grymma män, som inte kommer att ha något förbarmande varken med ung eller gammal.
51 De ska äta dig ur huset tills all din boskap och all din skörd är slut. Din säd, ditt nya vin, din olivolja, dina kalvar och dina lamm ska försvinna.
52 De ska belägra dina städer och riva ner även de högsta murarna, dem som du litar på som ett så säkert skydd.
53 Du ska till och med äta dina egna söners och döttrars kött under den fruktansvärda belägringstid som då kommer.
54 Den mildaste och godaste bland er ska bli fullkomligt hänsynslös mot sin egen bror, mot sin hustru som han älskar och mot de barn som ännu lever.
55 Han ska vägra dem att smaka av det kött han själv äter med sådan glupskhet – köttet av sina egna barn.
56-57 Den mjukaste och mest hänsynsfulla av dina kvinnor, som rör sig så behagligt att man aldrig störs av henne, kommer inte att vilja dela med sig åt sin älskade make, sin son eller dotter. Hon kommer till och med att gömma både moderkakan och det barn hon föder till mat åt sig själv. Så fruktansvärd kommer hungern att vara under den belägring som dina fiender då kommer att utsätta dina städer för.
58-59 Om du inte noga följer alla de lagar som finns nedskrivna i denna bok, och därigenom vanhedrar Herrens, din Guds, härliga och fruktansvärda namn, ska Herren sända obotliga plågor över dig och över dina barn.
60 Han ska låta alla Egyptens sjukdomar, som du var så rädd för, komma över dig och plåga landet.
61 Men det är inte allt! Herren ska låta dig drabbas av sjukdomar och plågor som inte ens är omnämnda i den här boken. Så ska det fortsätta tills du utplånats.
62 Det ska inte bli många kvar av folket, fastän ni tidigare varit lika många som stjärnorna. Allt detta kommer att ske, om ni inte lyssnar till Herren, er Gud.
63 Precis som Herren har glatt sig över er, gett er framgång och förökat er, ska han då glädjas över att få förgöra er. Ni kommer att försvinna ur landet,
64 för Herren ska sprida ut er bland alla folk, från jordens ena ända till den andra. Där ska ni tillbe hedniska gudar, som varken ni eller era förfäder tidigare känt till, gudar av trä och sten!
65 Bland dessa folk ska ni inte finna någon vila för er fot. Herren ska låta er leva i fruktan och bävan medan ni förtvivlat längtar efter er räddning.
66 Era liv ska hänga som på en tråd. Natt och dag ska ni leva i fruktan.
67 På morgonen ska ni säga: ‘Om det ändå var kväll!’ Och på kvällen ska ni säga: ‘Om det ändå var morgon!’ Skräcken ska fylla er inifrån, och när ni öppnar ögonen ska ni se den mitt framför er.
68 Då ska Herren sända er tillbaka till Egypten med fartyg, en resa som jag lovade att ni aldrig skulle behöva göra. Där kommer ni att erbjuda er själva att säljas som slavar till era fiender, men ingen ska finnas som vill köpa er.
Mose bekräftar förbundet med Herren
29 Det var på Moabs slätter som Herren gav Mose dessa föreskrifter som tillägg till det förbund han ingick med Israels folk vid berget Horeb.
2-3 Mose sammankallade hela Israel och sa till dem:Ni har med era egna ögon sett de stora plågor och väldiga under som Herren lät komma över Farao och hans folk i Egypten.
4 Men ännu har Herren inte gett er hjärtan som förstår, ögon som ser och öron som hör!
5 I fyrtio år har Gud lett er genom öknen utan att era kläder och skor slitits ut.
6 Ni åt inget bröd och drack inget vin eller andra jästa drycker. Han lät er gå igenom allt detta för att ni skulle förstå att Herren är er Gud, och att han har omsorg om er.
7 När vi kom hit drog kung Sihon från Hesbon och kung Og från Basan ut för att strida mot oss, men vi besegrade dem.
8 Vi tog deras länder och gav dem åt Rubens och Gads stammar och åt Manasses stam.
9 Om ni följer allt i det här förbundet, så ska ni få framgång i allt vad ni gör.
10 Ni allesammans, ledare, domare, tjänstemän och alla andra män, står i dag inför Herren, er Gud,
11 tillsammans med barn och hustrur och de främlingar som bor hos er och hugger er ved och bär ert vatten.
12 Ni står här för att ingå ett förbund med Herren, er Gud, ett förbund som han upprättar här i dag.
13 Han vill i dag bekräfta att ni är hans folk och att han är er Gud, alldeles som han lovade era förfäder Abraham, Isak och Jakob.
14-15 Detta förbund gäller inte bara för er, som står här inför honom i dag, utan också för alla kommande generationer i Israel.
16 Ni vet hur vi hade det i Egypten och hur vi har tagit oss hit.
17 Ni har sett deras hedniska avgudar av trä, sten, silver och guld.
18 Se till att inte någon enda av er, man eller kvinna, familj eller stam i Israel, vänder sig bort från Herren, vår Gud, och tillber dessa andra folks gudar, för då planteras en rot som kommer att ge bitter och giftig frukt.
19 Det är lätt hänt att en sådan person tänker: ‘Jag ska nog lyckas bra, även om jag går min egen väg!’
20 Men Herren kommer inte att tillåta något sådant! Hans vrede mot den mannen kommer att vara fruktansvärd. Och alla de förbannelser som finns nedskrivna i denna bok kommer att vila tungt på honom, och Herren ska utplåna hans namn under himlen.
21 Herren ska skilja den mannen från alla stammar i Israel, och över honom ska han låta alla de förbannelser som finns nedskrivna i denna bok komma.
22 Sedan ska era barn och kommande generationer, och även främlingar som färdas förbi, se landets förödelse och de plågor Herren har sänt över det.
23 De kommer att se att hela landet blivit förvandlat till svavel och salt, ett förbränt ödeland som inte blivit besått, som inte bär några skördar och som inte har någon växtlighet, precis som Sodom och Gomorra, Adma och Seboim, som Herren fördärvade i sin vrede.
24 ‘Varför har Herren gjort så med sitt land?’ ska folket fråga. ‘Varför visar han denna glödande vrede?’
25 Då ska de få till svar: ‘Därför att ni bröt det förbund som Herren, era förfäders Gud, ingick med era förfäder när han ledde dem ut ur Egypten.’
26 De tillbad nämligen andra gudar och handlade tvärt emot hans uttryckliga befallning.
27 Det är därför som Herren upptänts av en sådan vrede mot landet och låtit alla de förbannelser som finns nedskrivna i denna bok drabba dem.
28 I sin vrede ryckte han upp dem ur deras eget land och förskingrade dem till länder, där de bor än i dag!
29 Det finns hemligheter som Herren, er Gud, ännu inte har uppenbarat för oss, men det som han har uppenbarat är det meningen att vi och våra barn alltid ska lyda.
Återvänd till Herren
30 När allt detta har blivit verklighet, och både välsignelse och förbannelse har kommit över dig, ska du komma ihåg vad som gäller där du bor bland andra folk, dit Herren, din Gud, har fördrivit dig.
2 Om du vill vända tillbaka till Herren, din Gud, och du och dina barn helhjärtat börjar lyda alla de bud som jag i dag har gett dig,
3 då ska Herren, din Gud, rädda dig ur din fångenskap. Han ska visa barmhärtighet mot dig och samla dig från alla de folk dit han har spritt dig.
4 Även om du befinner dig vid jordens ände, ska han komma och hämta dig och föra dig tillbaka
5 till dina förfäders land. Du ska på nytt ta landet i besittning, och han ska behandla dig väl och välsigna dig, till och med mer än han välsignat dina förfäder.
6 Han ska rena dig och dina efterkommande, så att ni älskar Herren, er Gud, av allt hjärta. Så ska Israel komma till liv igen.
7-8 Om du vänder tillbaka till Herren och lyder alla de bud som jag ger er i dag, ska Herren, din Gud, låta alla dessa förbannelser komma över dina fiender, de som hatar dig och förföljer dig.
9 Herren, din Gud, ska ge dig framgång i allt du gör och ge dig många barn, mycket boskap och rikliga skördar. Herren ska på nytt glädja sig över dig, som han gladde sig över dina förfäder.
10 Han ska glädja sig om du följer de lagar som är skrivna i lagens bok och om du vänder dig till Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och hela din själ.
Ett val mellan liv och död
11 Dessa bud är inte omöjliga för dig att lyda.
12 De finns inte utom räckhåll för dig uppe i himlen. De är inte så långt borta att du behöver hjälp för att hämta hit dem.
13 Inte heller finns de på andra sidan havet, så långt borta att ingen kan förmedla deras budskap till dig.
14 Nej, de är dig mycket nära, i ditt hjärta och på dina läppar, så att du kan lyda dem.
15 Hör här, i dag har jag visat dig vägen till liv och framgång och vägen till död och undergång. Välj själv vilken väg du vill gå!
16 Jag har i dag befallt dig att älska Herren, din Gud, att följa hans vägar och hålla hans lagar, så att du kan få leva och bli ett stort folk och så att Herren, din Gud, kan välsigna dig och det land som du ska ta i besittning.
17 Men om ditt hjärta vänder sig bort och du inte vill lyssna, om du låter lura dig att tillbe andra gudar,
18 då förklarar jag för dig denna dag att du kommer att förgås. Du kommer då inte att få leva länge i det land som du just ska inta.
19 Jag tar himmel och jord till vittnen på att jag i dag har förelagt dig att välja mellan liv och död, välsignelse och förbannelse. Om du ändå ville välja livet, så att du och dina barn får leva!
20 Välj att älska Herren, din Gud, att lyda honom och hålla dig till honom, för han ger dig liv och många år i landet, så som han lovade dina förfäder Abraham, Isak och Jakob.
Påsken
12 Herren sa till Mose och Aron:
2 Från och med nu ska den här månaden vara den första och mest betydelsefulla månaden i den judiska kalendern.
3-4 Berätta för hela folket att varje familj ska skaffa ett lamm till den tionde dagen i denna månad. Om familjen är liten, kan den dela lammet med en annan familj i grannskapet. Det beror på familjens storlek om det ska delas eller inte.
5 Detta djur ska vara årsgammalt, av hankön, antingen ett får eller en get, och det ska vara felfritt.
6 På kvällen den fjortonde dagen i månaden ska alla dessa lamm slaktas,
7 och deras blod ska man stryka på dörrposterna i varje hus och på träet över dörren. Man ska använda blodet av det lamm som man äter i det huset.
8 Man ska äta lammet just den kvällen. Det ska vara stekt, och man ska äta det med bröd som är bakat utan jäst, och med bittra örter.
9 Köttet får inte ätas rått eller kokt, utan det ska vara stekt, både med huvud, fötter och inälvor.
10 Ät ingenting av det följande dag. Om inte allt blir uppätet den kvällen, ska det som är kvar brännas.
11 Ät det med reskläderna på, och var beredda på en lång resa. Ni ska ha skor på fötterna och vandringsstavar i händerna. Ät snabbt! Detta ska kallas Herrens påsk.
12 Jag ska nämligen gå genom Egypten i kväll och döda den äldste sonen i varje hus, och även det förstfödda av hankön bland alla djur i hela landet. Jag ska hålla dom över alla Egyptens gudar, för jag är Herren.
13 Blodet som ni har strukit på dörrposterna ska vara beviset för att ni lyder mig, och när jag ser blodet ska jag gå förbi er, och jag ska inte döda era förstfödda barn när jag på det här sättet slår Egypten.
14 Ni ska fira denna högtid varje år. Detta är en ständig lag som ska påminna er om vad som hände den här natten.
15 Firandet ska pågå i sju dagar, och under hela tiden ska ni äta bröd bakat utan jäst. Redan den första dagen ska ni rensa bort all jäst ur era hus. Den som bryter mot den regeln under dessa sju dagar ska skiljas från Israel.
16 På första dagen och sista dagen i högtiden ska en speciell högtidsgudstjänst firas, och inget arbete får utföras under de dagarna, med undantag för matlagning.
17 Denna årliga fest, det osyrade brödets högtid, ska hjälpa er att komma ihåg den här dagen som den dag när jag förde er ut ur Egypten. Det är alltså en lag att ni varje år ska fira denna högtid, generation efter generation.
18 Från kvällen den fjortonde dagen i månaden till kvällen den tjugoförsta dagen får bara bröd som bakats utan jäst ätas.
19 Under dessa sju dagar får det inte finnas några spår av jäst i era hem. Den som under den tiden äter någonting med jäst i ska skiljas från Israel. Denna regel gäller lika såväl för utlänningar som för infödda.
20 Jag upprepar igen att ni under de dagarna inte får äta någonting som är bakat med jäst. Servera bara bröd som inte är jäst.
21 Då kallade Mose till sig alla de äldste i Israel och sa till dem: Gå nu och skaffa er lamm bland era hjordar, ett lamm för en eller flera familjer, beroende på antalet medlemmar i familjen. Slakta sedan lammet, så att Gud går förbi er och inte förgör er.
22 Låt lammets blod rinna ner i ett kärl. Ta sedan en knippa kvistar från isopbusken och doppa den i blodet och stryk med den på överstycket till dörren och utmed de båda dörrposterna, så att det blir blod på dem. Sedan får ingen av er gå ut den kvällen.
23 Herren ska nämligen gå fram genom landet och döda egyptierna, men när han ser blodet på dörrposterna och övre dörrkarmen, ska han gå förbi det huset och inte tillåta Fördärvaren att gå in och döda den förstfödde.
24 Kom ihåg att detta är en lag som ständigt ska gälla för er och era efterkommande.
25 Och när ni kommer in i landet som Herren ska ge er, precis som han har lovat, och ni då firar påsk och
26 era barn frågar: ‘Varför firar vi den här högtiden?’
27 så ska ni svara: ‘Vi firar den därför att Herren gick förbi Israels barns hus när han dödade egyptierna. Han gick förbi husen utan att gå in och döda någon.’ Och allt folket böjde sina huvuden och tillbad Herren.
Alla förstfödda i Egypten dör
28 Israels folk gjorde som Mose och Aron hade befallt.
29 Och vid midnatt dödade Herren de förstfödda sönerna i landet, från Faraos äldste son till den äldste sonen till fången som satt i fängelse. På samma sätt dödade han det förstfödda bland boskapen.
30 Mitt i natten vaknade Farao, hans tjänare och allt folket i Egypten, och man klagade och grät i hela Egypten, för det fanns inte ett hus där inte någon låg död.
31 Farao kallade till sig Mose och Aron den natten och sa: Lämna oss nu. Gå härifrån allesammans för att offra till Herren, som ni begärde.
32 Ta med er alla djur som ni har önskat att göra, och ge er iväg. Bed om välsignelse för mig också.
33 Egyptierna var nu mycket ivriga att få iväg dem så snart som möjligt. Annars är vi snart döda allesammans, sa de.
34 Israeliterna tog med sig deg, som man inte blandat jäst i, och lindade in baktrågen i sina kläder och bar dem på sina axlar.
35 Och Israels folk gjorde som Mose sagt till dem. De bad egyptierna om smycken av silver och guld och även om kläder.
36 Och Herren lät det ske så att egyptierna tyckte om Israels barn, och därför gav de dem allt de ville ha. De fick med sig ett rikligt byte.
Flykten från Egypten
37 Den natten lämnade Israels barn Raamses och gick till Suckot. Det var omkring 600.000 män, förutom alla kvinnor och barn, som gick till fots.
38 Många andra följde med dem och dessutom stora boskapshjordar.
39 När de stannade för att äta, bakade de bröd av den ojästa degen, som de hade med sig. Folket hade ju drivits ut ur Egypten och inte haft tid att låta degen jäsa för att baka bröd att ta med sig.
40-41 Jakobs söner och deras ättlingar hade bott i Egypten i 430 år, och det var på den sista dagen av det 430:e året som allt Herrens folk lämnade landet.
42 Herren hade valt just denna natt för att föra sitt folk ut ur landet. Varje år vakar man den natten och firar minnet av att Herren befriade sitt folk.
Regler för påskfirandet
43 Herren sa till Mose och Aron: Så här ska ni fira påsk: Ingen utlänning får äta av lammet,
44 men varje slav som köpts ska äta det, om han har blivit omskuren.
45 Anställda tjänare och utlänningar på besök ska inte äta det.
46 Alla ni, som äter av samma lamm, ska göra det i ett och samma hus, utan att föra något ut ur huset, och ni ska inte krossa något av dess ben.
47 Hela Israel ska fira denna högtid.
48 Om det finns utlänningar, som bor tillsammans med er och vill vara med i högtiden, måste de först omskäras. Sedan kan de komma och fira högtiden med er. De är då som om de hade blivit födda bland er, men ingen oomskuren får äta av lammet.
49 Lagen gäller lika både för infödda och för utlänningar som bor bland er.
50 Israels folk följde alla de instruktioner Herren hade gett till Mose och Aron.
51 Den dagen ledde Herren Israels folk ut ur Egypten, och i skaror vällde de över gränsen.
1 In the days when the judges ruled,[a] there was a famine in the land. So a man from Bethlehem in Judah, together with his wife and two sons, went to live for a while in the country of Moab. 2 The man’s name was Elimelek, his wife’s name was Naomi, and the names of his two sons were Mahlon and Kilion. They were Ephrathites from Bethlehem, Judah. And they went to Moab and lived there.
3 Now Elimelek, Naomi’s husband, died, and she was left with her two sons. 4 They married Moabite women, one named Orpah and the other Ruth. After they had lived there about ten years, 5 both Mahlon and Kilion also died, and Naomi was left without her two sons and her husband.
Naomi and Ruth Return to Bethlehem
6 When Naomi heard in Moab that the Lord had come to the aid of his people by providing food for them, she and her daughters-in-law prepared to return home from there. 7 With her two daughters-in-law she left the place where she had been living and set out on the road that would take them back to the land of Judah.
8 Then Naomi said to her two daughters-in-law, “Go back, each of you, to your mother’s home. May the Lord show you kindness, as you have shown kindness to your dead husbands and to me. 9 May the Lord grant that each of you will find rest in the home of another husband.”
Then she kissed them goodbye and they wept aloud 10 and said to her, “We will go back with you to your people.”
11 But Naomi said, “Return home, my daughters. Why would you come with me? Am I going to have any more sons, who could become your husbands? 12 Return home, my daughters; I am too old to have another husband. Even if I thought there was still hope for me—even if I had a husband tonight and then gave birth to sons— 13 would you wait until they grew up? Would you remain unmarried for them? No, my daughters. It is more bitter for me than for you, because the Lord’s hand has turned against me!”
14 At this they wept aloud again. Then Orpah kissed her mother-in-law goodbye, but Ruth clung to her.
15 “Look,” said Naomi, “your sister-in-law is going back to her people and her gods. Go back with her.”
16 But Ruth replied, “Don’t urge me to leave you or to turn back from you. Where you go I will go, and where you stay I will stay. Your people will be my people and your God my God. 17 Where you die I will die, and there I will be buried. May the Lord deal with me, be it ever so severely, if even death separates you and me.” 18 When Naomi realized that Ruth was determined to go with her, she stopped urging her.
19 So the two women went on until they came to Bethlehem. When they arrived in Bethlehem, the whole town was stirred because of them, and the women exclaimed, “Can this be Naomi?”
20 “Don’t call me Naomi,[b]” she told them. “Call me Mara,[c] because the Almighty[d] has made my life very bitter. 21 I went away full, but the Lord has brought me back empty. Why call me Naomi? The Lord has afflicted[e] me; the Almighty has brought misfortune upon me.”
22 So Naomi returned from Moab accompanied by Ruth the Moabite, her daughter-in-law, arriving in Bethlehem as the barley harvest was beginning.
Ruth Meets Boaz in the Grain Field
2 Now Naomi had a relative on her husband’s side, a man of standing from the clan of Elimelek, whose name was Boaz.
2 And Ruth the Moabite said to Naomi, “Let me go to the fields and pick up the leftover grain behind anyone in whose eyes I find favor.”
Naomi said to her, “Go ahead, my daughter.” 3 So she went out, entered a field and began to glean behind the harvesters. As it turned out, she was working in a field belonging to Boaz, who was from the clan of Elimelek.
4 Just then Boaz arrived from Bethlehem and greeted the harvesters, “The Lord be with you!”
“The Lord bless you!” they answered.
5 Boaz asked the overseer of his harvesters, “Who does that young woman belong to?”
6 The overseer replied, “She is the Moabite who came back from Moab with Naomi. 7 She said, ‘Please let me glean and gather among the sheaves behind the harvesters.’ She came into the field and has remained here from morning till now, except for a short rest in the shelter.”
8 So Boaz said to Ruth, “My daughter, listen to me. Don’t go and glean in another field and don’t go away from here. Stay here with the women who work for me. 9 Watch the field where the men are harvesting, and follow along after the women. I have told the men not to lay a hand on you. And whenever you are thirsty, go and get a drink from the water jars the men have filled.”
10 At this, she bowed down with her face to the ground. She asked him, “Why have I found such favor in your eyes that you notice me—a foreigner?”
11 Boaz replied, “I’ve been told all about what you have done for your mother-in-law since the death of your husband—how you left your father and mother and your homeland and came to live with a people you did not know before. 12 May the Lord repay you for what you have done. May you be richly rewarded by the Lord, the God of Israel, under whose wings you have come to take refuge.”
13 “May I continue to find favor in your eyes, my lord,” she said. “You have put me at ease by speaking kindly to your servant—though I do not have the standing of one of your servants.”
14 At mealtime Boaz said to her, “Come over here. Have some bread and dip it in the wine vinegar.”
When she sat down with the harvesters, he offered her some roasted grain. She ate all she wanted and had some left over. 15 As she got up to glean, Boaz gave orders to his men, “Let her gather among the sheaves and don’t reprimand her. 16 Even pull out some stalks for her from the bundles and leave them for her to pick up, and don’t rebuke her.”
17 So Ruth gleaned in the field until evening. Then she threshed the barley she had gathered, and it amounted to about an ephah.[f] 18 She carried it back to town, and her mother-in-law saw how much she had gathered. Ruth also brought out and gave her what she had left over after she had eaten enough.
19 Her mother-in-law asked her, “Where did you glean today? Where did you work? Blessed be the man who took notice of you!”
Then Ruth told her mother-in-law about the one at whose place she had been working. “The name of the man I worked with today is Boaz,” she said.
20 “The Lord bless him!” Naomi said to her daughter-in-law. “He has not stopped showing his kindness to the living and the dead.” She added, “That man is our close relative; he is one of our guardian-redeemers.[g]”
21 Then Ruth the Moabite said, “He even said to me, ‘Stay with my workers until they finish harvesting all my grain.’”
22 Naomi said to Ruth her daughter-in-law, “It will be good for you, my daughter, to go with the women who work for him, because in someone else’s field you might be harmed.”
23 So Ruth stayed close to the women of Boaz to glean until the barley and wheat harvests were finished. And she lived with her mother-in-law.
Ruth and Boaz at the Threshing Floor
3 One day Ruth’s mother-in-law Naomi said to her, “My daughter, I must find a home[h] for you, where you will be well provided for. 2 Now Boaz, with whose women you have worked, is a relative of ours. Tonight he will be winnowing barley on the threshing floor. 3 Wash, put on perfume, and get dressed in your best clothes. Then go down to the threshing floor, but don’t let him know you are there until he has finished eating and drinking. 4 When he lies down, note the place where he is lying. Then go and uncover his feet and lie down. He will tell you what to do.”
5 “I will do whatever you say,” Ruth answered. 6 So she went down to the threshing floor and did everything her mother-in-law told her to do.
7 When Boaz had finished eating and drinking and was in good spirits, he went over to lie down at the far end of the grain pile. Ruth approached quietly, uncovered his feet and lay down. 8 In the middle of the night something startled the man; he turned—and there was a woman lying at his feet!
9 “Who are you?” he asked.
“I am your servant Ruth,” she said. “Spread the corner of your garment over me, since you are a guardian-redeemer[i] of our family.”
10 “The Lord bless you, my daughter,” he replied. “This kindness is greater than that which you showed earlier: You have not run after the younger men, whether rich or poor. 11 And now, my daughter, don’t be afraid. I will do for you all you ask. All the people of my town know that you are a woman of noble character. 12 Although it is true that I am a guardian-redeemer of our family, there is another who is more closely related than I. 13 Stay here for the night, and in the morning if he wants to do his duty as your guardian-redeemer, good; let him redeem you. But if he is not willing, as surely as the Lord lives I will do it. Lie here until morning.”
14 So she lay at his feet until morning, but got up before anyone could be recognized; and he said, “No one must know that a woman came to the threshing floor.”
15 He also said, “Bring me the shawl you are wearing and hold it out.” When she did so, he poured into it six measures of barley and placed the bundle on her. Then he[j] went back to town.
16 When Ruth came to her mother-in-law, Naomi asked, “How did it go, my daughter?”
Then she told her everything Boaz had done for her 17 and added, “He gave me these six measures of barley, saying, ‘Don’t go back to your mother-in-law empty-handed.’”
18 Then Naomi said, “Wait, my daughter, until you find out what happens. For the man will not rest until the matter is settled today.”
Boaz Marries Ruth
4 Meanwhile Boaz went up to the town gate and sat down there just as the guardian-redeemer[k] he had mentioned came along. Boaz said, “Come over here, my friend, and sit down.” So he went over and sat down.
2 Boaz took ten of the elders of the town and said, “Sit here,” and they did so. 3 Then he said to the guardian-redeemer, “Naomi, who has come back from Moab, is selling the piece of land that belonged to our relative Elimelek. 4 I thought I should bring the matter to your attention and suggest that you buy it in the presence of these seated here and in the presence of the elders of my people. If you will redeem it, do so. But if you[l] will not, tell me, so I will know. For no one has the right to do it except you, and I am next in line.”
“I will redeem it,” he said.
5 Then Boaz said, “On the day you buy the land from Naomi, you also acquire Ruth the Moabite, the[m] dead man’s widow, in order to maintain the name of the dead with his property.”
6 At this, the guardian-redeemer said, “Then I cannot redeem it because I might endanger my own estate. You redeem it yourself. I cannot do it.”
7 (Now in earlier times in Israel, for the redemption and transfer of property to become final, one party took off his sandal and gave it to the other. This was the method of legalizing transactions in Israel.)
8 So the guardian-redeemer said to Boaz, “Buy it yourself.” And he removed his sandal.
9 Then Boaz announced to the elders and all the people, “Today you are witnesses that I have bought from Naomi all the property of Elimelek, Kilion and Mahlon. 10 I have also acquired Ruth the Moabite, Mahlon’s widow, as my wife, in order to maintain the name of the dead with his property, so that his name will not disappear from among his family or from his hometown. Today you are witnesses!”
11 Then the elders and all the people at the gate said, “We are witnesses. May the Lord make the woman who is coming into your home like Rachel and Leah, who together built up the family of Israel. May you have standing in Ephrathah and be famous in Bethlehem. 12 Through the offspring the Lord gives you by this young woman, may your family be like that of Perez, whom Tamar bore to Judah.”
Naomi Gains a Son
13 So Boaz took Ruth and she became his wife. When he made love to her, the Lord enabled her to conceive, and she gave birth to a son. 14 The women said to Naomi: “Praise be to the Lord, who this day has not left you without a guardian-redeemer. May he become famous throughout Israel! 15 He will renew your life and sustain you in your old age. For your daughter-in-law, who loves you and who is better to you than seven sons, has given him birth.”
16 Then Naomi took the child in her arms and cared for him. 17 The women living there said, “Naomi has a son!” And they named him Obed. He was the father of Jesse, the father of David.
The Genealogy of David
18 This, then, is the family line of Perez:
Perez was the father of Hezron,
19 Hezron the father of Ram,
Ram the father of Amminadab,
20 Amminadab the father of Nahshon,
Nahshon the father of Salmon,[n]
21 Salmon the father of Boaz,
Boaz the father of Obed,
22 Obed the father of Jesse,
and Jesse the father of David.