Jesus eller Tomten: Vem ger den Bästa Julhistorien

Julen har traditionellt handlat om att fira Jesu födelse. Evangelieskildringarna om en jungfrufödsel, änglar som visar sig för herdar och vise män som reser från fjärran för att se barnet Jesus i en krubba gav en övertygande berättelse för våra farföräldrar. Den generationen lade till symboler såsom krubbor, julgranar, ljus, musik och drama för att ge julen en festlig grundval så att det blev höjdpunkten av firandena som de är i dag.

Men sedan dess, kanske på grund av vår ökande sekularisering och moderna tvivel över julberättelsen (C’mon – en jungfrufödsel – Verkligen ?!), har vi kulturellt bytt den historien för Jultomten och hans uppdrag att ge gåvor till pojkar och flickor som lyckats stanna utanför de olydigas lista. Det är en god historia för barnen, och kan säkert kasseras när vi blir äldre eftersom den aldrig påstår sig vara sann – bara säker och kul. Den tycks vara en bättre berättelse för vår moderna värld då vi också kan ta en välbehövlig paus från den hårda verkligheten i det verkliga livets erfarenheter, med våra barn och en rolig historia. Så Tomten dominerar vår radio och TV  Han är säkrare för en modern värld genomsyrad av tvivel, angelägen om att undvika att kränka, och glad över att ha en jultid med att kunna låtsas.

Jag har alltid älskat goda historier. Om mytiska (som Sagan omRingen),sci-fi (som StarWars), eller historiska (som Braveheart), en historia med en oöverstiglig utmaning eller ett hot, en verklig hjälte, och en intrig som ser hjälten besegra skurken, men på ett häpnadsväckande sätt. Genom ett drama med stor omfattning har goda historier alltid absorberat min uppmärksamhet.

Det var när jag återigen tittade på den bibliska Julhistorien, till långt före evangelierna av Jesu födelse som jag började se att det också var en fantastisk historia, med en handling och ett djup som rivaliserar alla klassiker. Även enbart tagen som saga, slår den bibliska Julberättelsen den ersättande sagan om Jultomten på nästan alla sätt man ser på det.  Men för att se detta, måste du förstå den bibliska Julberättelsen som den var tänkt att förstås – som ett kapitel i en lång episk berättelse, som spänner över hela universum och omsluter hela mänskligheten.

Bibelns Julberättelse från Början

Denna Julberättelse börjar verkligen med en Skapare. Han frambringar allt som existerar, inklusive en varelse av enorm makt, intelligens och skönhet som Skaparen kallar Day Star eller Lucifer. Lucifer sätter sig upp som Motståndaren till Skaparen – och en universell uppgörelse är uppställd. Skaparen hade också gjort människan till sin avbild så att de är känslomässiga, intellektuella och har makt att välja. Först vinner Motståndaren vid deras huvud-mot-huvud kamp genom att sätta igång en kedja av händelser som leder till korruption av människan, så att de inte längre fungerar känslomässigt, mentalt och viljemässigt som de gjorde från början. Som ett datorvirus anställer stor förödelse i datorn, finns det nu ett virus löst i mänskligheten som orsakar synd – en avsaknad av målet – som skapar förödelsen vi ser i världen idag.

Så vad skulle Skaparen komma att göra? Använda Sin oändliga makt till att förinta människor, eller till att fängsla Satan? Här tar berättelsen en häpnadsväckande vändning. I stället för att svara med våld och makt som en kosmisk Superman, gör Skaparen ett löfte som han sätter ut i form av en gåta. Skaparens gåta talar mystiskt om “kvinnan” och “om en avkomma” som beskrivs som en “han‘. Denne “han” skulle krossa “huvudet” på Motståndaren. Och de var allt! Vem “han” var, eller “kvinnan”, och hur detta exakt skulle utvecklas – och när – sades inte tydligt. Satan lämnades nu till att funderade ut sitt nästa drag och de första människorna undrade hur, och om, denna Gåta skulle fortsätta.

Fortsättningen av Berättelsen – genom en man och en nation

Dramat fortsätter när århundraden senare en annan gåta ges, den här gången till en resenär . Denna gåta var unik genom att den utlovade en välsignelse till “alla nationer”. Som Jultomten på julafton skulle detta löfte resa till alla världens nationer – som du och jag är en del av. Sedan efter det verbala formatet, utspelades ett ovanligt drama på en avlägsen bergstopp. Som en pjäs, blickade detta drama framåt till något som sedan “kommer att” hända på det då avlägsna bergsområdet. Men vad, när, hur och med vem, var inte direkt angivet. Dessa detaljer förblev ett mysterium. Omkring 500 år senare utspelas ett lika eget drama med samme mans ättlingar, men nu i ett annat land, där de invigde en kalender som i dag fortfarande är i kraft och som innehöll preciserad markering i sin årliga cykel.

Kunglighet kommer in i Berättelsen

Efter ytterligare 500 år öppnas ett nytt kapitel i detta epos -. en viss titel från vilket vi idag härleder ordet ChristmasJul – påbörjan till en Kunglig Dynasti. Även om den spänner generationer som dagens Britiska monarki, pekade denna titeln i denna dynastin på en kommande särskild person som skulle ha världsomspännande betydelse.

Tyvärr, fast det började med ett sådant löfte förstördes denna Kungliga Dynastin. Likt ett träd som avskiljts från dess rot, var denna dynastin krossad så att endast en död stubbe återstod. Tja, stubben var bara mestadels död. I själva verket, genom en annan gåta, var det lovat att en Gren en dag skulle skjuta upp från denna till synes döda stubbe.

Tecken på denne Enastående Christmas – Julens Person

Med avskärningen av dynastin, började floder av löften, var och en lika mystiska, strömma mer snabbt genom grupper av olika män som bodde i olika sociala skikt, länder och kulturer. Tidpunkten för spirandet av Grenen gavs, även ett namn gavs, men något omhöljd i bildligt tal. Vad som inte var mystisk var det säregna “tecknet”, som skulle följa det. Detta kristallklara tecken var:

Därför ska Herren själv ge er ett tecken:  Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel. (Jesaja 07:14 ca 750 f.Kr.)

Fast det löftet verkade förståeligt (och till synes omöjligt), vad som inte omedelbart var klart var varför ett sådant tecken behövdes. Varför var det nödvändigt att kringgå en mänsklig fader? Var Skaparen mot könsumgänge? För att förklara effekten av denna födelse pekar gåtan tillbaka till syndavirusen som löper amok i vår mänsklighet. En förnyad start av den mänskliga arten skulle göras för att utrota virusen.

Men detta bara fördjupade mysteriet eftersom direkt efter att denna jungfruliga födelse tillkännagavs, förutsäger samme siare ytterligare bisarra förutsägelser genom att ange att ankomsten av denne son skulle:

… i kommande dagar ska han ge ära åt trakten längs havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hednafolkens Galileen.

2det folk som vandrar i mörkret
ska se ett stort ljus …
6för ett barn blir oss fött, en son blir oss given,
På hans axlar vilar herradömet.
och hans namn är Underbar Rådgivare, Mäktig Gud ,
Evig Fader, Fridsfurste. (Jesaja 9: 1-2, 6)

Hur kunde det vara att denne “son” skulle kallas som, och identifieras med Skaparen, Han som var helt fjärran från mänskligheten? Skulle Gud verkligen bli en av oss? Innan denna förbryllande fråga skulle kunna betänkas kom ett ohyggligt slut till hela denna saga som gavs i en begravningsång. Eller var det ett slut?

Dramat, gåtorna och bilddelarna var alla nertecknade med bläck tusentals år tidigare. Om du kan läsa hebreiska kan du läsa dem alla i de äldst bevarade skrifterna i den antika världen – Dödahavsrullarna – uppgrävda ur jorden från lagring från djupa antiken endast för några decennier sedan. Med det sista meddelandet skrivet fanns då en lång och förväntansfull väntan. Skulle dramat utvecklas som det hade skrivits? Och var det i själva verket möjligt att alla dessa delar av gåtorna någonsin kunde uppfyllas samtidigt?  Både de lärda och olärda funderade över dessa gåtor allteftersom århundradena gick.

Om du hoppar över allt detta och börjar den bibliska julberättelsen bara med Jesus, herdar och vise män, då missar du dramat, spänningen och utvecklingen av utbudet. Då ser Du inte den kosmiska historien. Du kommer förmodligen att bara se det som en förlegad tradition av din farmor. Men egentligen, Jesu födelse var början på en uppfyllelse av gåtor som sträckte århundraden. Gåtorna höll Satan att gissande, och människor levde i hoppfull förväntan.

En Gratis & Verifierad Gåva

Men om du förstår allt från början får du en fantastisk historia. Ännu bättre, du och jag får möjlighet att bli tecken skrivna in i denna utvecklande och fortsatta historien. När julen är lika mycket om att ta emot gåvor från nära och kära som att ge dem, kulminerar denna berättelse i erbjudandet av en gåva till dig och mig. At ta emot denna gåva kräver förtroende för givaren, samma typ av förtroende som Abraham hade när han erbjöds en gåva.

Ännu bättre, det finns gott om bevis för att detta är en faktisk och sann historia. Till skillnad från Jultomten, för vilken vi inte ens försöker kontrollera i Nordpolen, eller hans släde på himlen, eller hitta vittnen som har sett honom fastna i en skorsten, men det finns historiska bekräftelser för Jesus –även jungfrufödselns del av historien. Romerska och judiska historiker utanför Bibeln hänvisar till honom. De platser där alla gåtor var utstakade och där Jesus vandrade är befintliga och verkliga. Det finns ett Betlehem, Jerusalem och Moria Berg. Eftersom vi har historien nerskriven för oss innan det hände har vi bevis för att det finns en Författare i den här historien. Det faktum att Abraham, Moses, Jesaja, Daniel och de andra kunde ange hundratals år i förväg händelserna i Jesu födelse, liv och död är bevis för att Skaparen – som ensam vet framtiden – har författat denna berättelse, som en inbjudan för dig och mig att gå med honom i det.

Om du inte gör någon ansträngning kommer du förmodligen bara att se och höra varianter på Tomtehistorier i jul. Men även bara för en bra historia, rekommenderar  jag den bibliska Julberättelsen. Den är mycket bättre. Här är berättelsen från evangelierna av Matteus och Lukas ordnade kronologiskt. De är mindre än 1300 ord och tar 5 minuter att läsa. Du kan följa länkarna däri att se hur berättelsen bygger på ett djupare drama. Det är värt för att veta bättre.

Må det ge dig en God Jul.

Judiskt Vittnesbörd: Var Jesus en Jungfrus Son av Davids Släktlinje?

Vi har redan sett var titeln “Kristus” kom ifrån, så låt oss nu betrakta en kontroversiell fråga: var Jesus från Nasaret den “Kristus” som var förutspådd i det hebreiska Gamla Testamentet? Det är en stor fråga att fundera över.

Från Davids Släktlinje

Psalm 132 i Gamla Testamentet, skriven långt innan Jesus levde (1000 Fr. Kr.), innehöll en mycket specifik profetia. Den sade:

10 För din tjänare Davids skull,
avvisa inte din smorde!

11 Herren har gett David sin ed,
en sann ed som han
inte tar tillbaka:
En av dina ättlingar
ska jag sätta på din tron…..
13 Ja, Herren har utvalt Sion, ……
17 Där ska jag låta ett horn växa upp
åt David,
jag har berett en lampa
åt min smorde. (Ps 132: 10-17)

Tänk på att “den smorde ‘=’ Kristus ‘=’ Messias. Du kan se att långt innan kristendomen fanns, förutspådde den hebreiska / judiska Psaltaren att Guds Smorde (= ‘Kristus’) skulle komma från Davids släktlinje.

Detta ser vi naturligtvis i Nya testamentet där Jesu släktled visar att han var av Davids släktlinje -. precis som Psalm 132 förutspådde.

Var Jesus verkligen av David släktlinje?

Men hävdelsen i Nya Testamentet att denna profetia uppfylts förefaller onekligen misstänkt. Anledningen till varför Matteus och Lukas inkluderar Jesu släktforskning i sina evangelierna är att de ville att vi skulle se uppfyllelsen av denna judiska profetia i Jesus. Men hur vet vi att de inte bara gjorde upp sina släktled för att få en “uppfyllelse”? Det skulle vara en mer naturlig förklaring än “Divine” uppfyllelse. Inför denna fråga lämnar många av oss den just så, och antingen tror vi eller inte, baserat på befintliga fördomar. Men håll på slutledningen! Fallet är inte helt färdighört – det finns mer bevis att få fram.

När man försöker ta reda på vad som “verkligen” hände, hjälper det att söka vittnesmål från fientligt sinnade vittnen.  Om ett fientlig sinnat vittne var till hands på platsen men inte håller med dig i din totala tro eller slutledning, denne har därmed motiv för att motsäga eller vederlägga vittnesbörd du ger för att nå din slutsats. Antag att det har varit en bilolycka mellan personerna A och B. Båda skyller varandra för olyckan. Men om personen A säger att han såg personen B texta strax före olyckan. Person B har inga motiv för att komma överens med person A på denna punkt, och om han inte erkänner att  han textade strax före olyckan har domaren och juryn goda skäl att anta att personen B textade eftersom den fientliga parten och ögonvittnet  är överens på denna punkt, och personen B har ingenting att vinna men bara att förlora genom medhåll på denna punkt.

På samma sätt, kan siktning av fientligt historiska källor hjälpa att föra oss mycket längre i sökandet av vad som verkligen hände i kontroverserna och händelserna omkring Jesus. Mot denna bakgrund fann jag det intressant när jag studerade den noterade och framstående forskaren FF Bruce arbete Jesus och den Kristna Begynnelsen utanför Nya testamentet. (1974 215pp.). I denna studie identifierade han och analyserar judiska rabbinska hänvisningar till Jesus i Talmud och Mishnah. Han noterade följande rabbinska kommentarer om Jesus:

Ulla sa: Kan du fatta att något som helst försvar skulle ha sökts så ivrigt för honom (dvs Jesus)? Han var en bedragare och den Allt-barmhärtige säger: “Du skall inte skona honom inte heller skall du dölja honom” [Mos 13: 9] Det var annorlunda med Jesus för han var nära konungaskapet” s. 56

FF Bruce gör denna anmärkning om detta rabbinska uttalande,

Skildringen är att de försökte hitta ett försvar för honom (en ursäktande notering mot kristna upptäcks här). Varför skulle de försöka försvara en med sådana brott? Eftersom han var “nära konungaskapet”, dvs David. s. 57

Med andra ord, fientliga judiska rabbiner bestred inte evangelieskribenternas påstående att Jesus verkligen var i släktlinje med David. Även om de inte accepterade Jesu totala anspråk som “Kristus” och motsatte sig evangeliets påståenden om honom, bekräftade de ändå att Jesus var i den kungliga linjen av David. Så vi vet att evangelieskribenterna inte bara gjorde upp det för att få en “uppfyllelse”. Fientliga vittnen är överens på den här punkten.

Hur fattar man orden:  födas av en jungfru?

Nu kan vi inte reagera alltför starkt mot påståendet att Jesus var av Davids släkt. När allt kommer omkring, finns det alltid en tydlig statistisk möjlighet att detta blivit sant “av en slump”. Men född av en jungfru?!  Det finns ingen möjlighet att detta händer “av en slump”. Det måste endera vara: ett missförstånd, ett påhittat bedrägeri, eller utgöra en gudomlig handling – inget annat alternativ finns.

En jungfrufödsel hade antytts i början med Adam. I Nya Testamentet, skriver Lukas och Matteus ganska tydligt att Maria blev gravid med Jesus medan hon var jungfru. Och Matteus höjer insatserna genom att citera och hävda att detta var en tydlig uppfyllelse av en profetia från Jesaja (ca 750 f.Kr.) som sade:

22 Allt detta hände för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: 23 Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel. Det betyder: Gud med oss. Jesaja 07:14 (och citerad i Matteus 01:23 som en uppfyllelse)

Jesaja visas i historisk tidslinje. Han levde under regeringsperioden av den Davidiska Kungaätten.
Jesaja visas i historisk tidslinje. Han levde under regeringsperioden av den Davidiska Kungaätten.

Det är på denna punkt som rimliga, naturliga förklaringar kommer till minnes. Om du bara gräver lite (som vissa gör) får du veta att det hebreiska (הָעַלְמָ֗ה transkriberas haalmah) som ovan översatts till “jungfru” också kan betyda “ungmö”, det vill säga en ung ogift kvinna. Kanske var det allt som Jesaja någonsin tänkt säga, långt tillbaka 750 f.Kr., och på grund av några fromma “behov” hos Matteus och Lukas att vörda Jesus, missförstod de Jesaja att ha menat “jungfru” när han egentligen menat “ung kvinna”. Och med tanke på Marias graviditet före äktenskapet (fast bekväm för “profetian”) utvecklades den prydligt till en “gudomlig uppfyllelse” mitt i födelseberättelsen om Jesus.

Många har sagt något sådant som förklaring till mig genom åren, och dels kan jag inte vederlägga denna förklaring – eftersom alla bevis om att vara oskuld eller inte är svåra om inte omöjliga att rama in. Men, faktum är, att berättelsen inte är riktigt så enkel. Septuaginta var en judisk översättning av det hebreiska Gamla Testamentet till grekiska som gjordes omkr. 250 f.Kr. – tvåhundrafemtio år innan Jesus föddes.

Tidslinje för Gamla testamentets skrifter. Septuaginta (eller LXX) översattes hebreiska -> grekiska ca. 250 f.Kr.
Tidslinje för Gamla testamentets skrifter. Septuaginta (eller LXX) översattes hebreiska -> grekiska ca. 250 f.Kr.

Hur översatte dessa judiska rabbiner Jesaja 07:14 från hebreiska till grekiska? Översatte de det som “ung kvinna” eller “jungfru”? Vad förvånar mig är att även om mängder av människor som jag talat med om detta verkar veta det faktum att den ursprungliga hebreiskan kan betyda antingen “ung kvinna” eller “jungfru”, men inte en enda av dessa har någonsin nämnt vittnesbördet av Septuagintan. Om du tar dig en titt på detta, ser du att det återges entydigt och kategoriskt som παρθένος (translittererat Parthenos), som betyder “jungfru”. Med andra ord, de ledande judiska rabbinerna från 250 f.Kr. uppfattade den hebreiska Jesaja profetian till att betyda “jungfru”, inte “ung kvinna” – över två hundra år innan Jesus kom på scenen. Tanken uppfanns inte av evangelieskribenterna eller tidiga kristna. Det var judiskt långt före Jesu födelse.

Så varför skulle en grupp av ledande judiska forskare omkr. 250 f.Kr. (sjuttio personer i enlighet med traditionen) göra en sådan till synes löjligt och långsökt förutsägelse att en jungfru skulle ha en son. Om du tror att det beror på att de var vidskepliga och ovetenskapliga på den tiden, tänk igen. Människor på den tiden var bönder. De visste allt om hur fortplantning fungerade. Redan hundratals år före Septuaginta visste Abraham och Sara att efter en viss ålder kom klimakteriet och barnafödande var omöjligt. Forskare omkr. 250 f.Kr. kände inte till det periodiska systemet eller hela det elektromagnetiska spektrumet, men de förstog hur djur och människor fortplantades.  De skulle ha vetat att det var naturaligen omöjligt att förutsäga en jungfrufödsel. Men de retirerade inte, de säkrade inte sina satsningar med att nedskriva det som “ung kvinna” i Septuagintan. Nej de skrev det med bläck i svart på vitt att en jungfru skulle få en son.

Och nu till uppfyllelsen av denna berättelse. Även om det inte kan bevisas att Maria var jungfru, var hon anmärkningsvärt nog i den enda och mycket korta skede i livet där det kan åtminstone förbli en öppen fråga. Detta var en tid av stora familjer. Familjer med tio barn var inte ovanligt. Med tanke på detta vad var chansen att Jesus skulle vara det äldsta barnet? För om han hade en äldre bror eller syster, då skulle vi veta att Maria inte var jungfru. I vår tid när familjer har omkring två barn är det en 50-50 chans, men då var det närmare 1 i 10 chans. Med andra ord, var chansen 9 av 10 att “uppfyllelsen” skulle ogillas bara av ett enkla faktum om Jesus hade haft ett äldre syskon -. Men (mot alla sannolikheter) hade han det inte.

Och lägg nu till detta den anmärkningsvärda tidpunkten för Marias trolovning. Om hon hade varit gift bara ett par dagar kunde jungfru “uppfyllelse” återigen bara ha avfärdats. Å andra sidan, om hon inte ännu hade varit förlovad och befanns vara gravid skulle hon inte ha haft en fästman att ta hand om sig. I denna kultur, som varande gravid, men oförlovad kvinna, skulle hon ha haft att klara sig själv – om hon hade fått leva.

Marias Kontext

Det är dessa märkliga och osannolika uppsättning av “tillfälligheter” som gör motförklaringen till jungfruståndet omöjlig att motbevisa och som slår mig. Dessa tillfällighetert förväntas inte, utan de påvisar en viss balans och tidsenhet som om ett Sinne skulle ha arrangerat händleserna för att visa Sin plan och intention.

Om Maria hade varit gift innan Jesus föddes eller om Jesus hade äldre syskon då skulle fientliga judiska vittnen säkert ha påpekat det. I stället verkar det återigen som att de fogar sig i vad evangeliets författare skriver på denna punkt. FF Bruce noterar detta då han förklarar hur Jesus nämns i de rabbinska skrifterna:

Jesus kallas i rabbinska litteraturen som Jesus ben Pantera eller Ben Pandira. Detta kan menas “panters son “. Den mest sannolika förklaringen är att det är en korruption av Parthenos, det grekiska ordet för “jungfru” och uppstod från kristna referenser till honom som en son av en jungfru (p57-58)

I dag, liksom på Jesu tid, finns det gott om fientlighet till Jesus och evangeliets anspråk. Då, som nu, var det betydande motstånd mot honom. Men skillnaden i fientligheten då var att de också var vittnen, och som fientliga vittnen motbevisade de inte vissa grundläggande punkter som de borde ha kunnat göra om dessa punkter hade gjorts upp eller varit felaktiga.

Gåtan om Psaltaren 22s Förutsägelser

För några år sedan gick J., en vän och arbetskamrat, över till mitt skrivbord. J var klok och utbildad – och definitivt inte troende på evangeliet. Men han var lite nyfiken, vilket resulterade i några varma och öppna samtal mellan oss. Han hade aldrig riktigt tittat på bibeln så jag uppmuntrade honom då och då att undersöka den.

En dag kom han in på mitt kontor med en bibel för att visa mig att han faktiskt tog en titt. Han hade öppnat det slumpmässigt i mitten. Jag frågade honom vad han läste. Jag minns vårt samtal gick ungefär så här.

“Jag läser i Psaltaren kapitel 22”, sade han

“Verkligen”, sa jag. “Någon aning om vad du läser om?”

“Jag antar att jag läser om Jesu korsfästelse”, svarade J.

“Det är en bra gissning”, skrattade jag. “Men du är omkring tusen år för tidigt. Psaltaren 22 skrevs av David omkring 1000 f Kr. Jesu korsfästelse ägde rum på 30:talet CE.”

Inte varande för bekant med Bibeln, gjorde att J. inte insåg att Psaltaren inte var skildringen över Jesu liv skrivna av hans samtida. J hade bara hört några berättelser om Jesus, inklusive hans korsfästelse, och öppnanded sin bibel helt slumpmässigt läste han något som från hans perspektiv verkade beskriva korsfästelsen, och inte vetande något bättre, antog han bara att det var historien om korsfästelsen. Vi fick ett gott skratt över hans första fel-steg i bibelläsning.

Sedan frågade jag J vad han såg i Psataren 22 som fick honom att tro att han läste om Jesu korsfästelse. Så började vårt undersökande lilla studie. Jag inbjuder dig att överväga några av likheterna J märkt genom att placera texterna sida vid sida i en tabell. För att underlätta har jag likafärgat de texter som liknar varandra.

Jämförelse av evangelierna av korsfästelsen med detaljerna i Psaltaren 22

detaljer från evangelierna

Psaltaren 22 – skriven 1000 f.Kr.

(Matt 27:  .. De ledde honom (Jesus) bort för att korsfästa honom …. 39De som passerade slungade förolämpningar på honom, skakade sina huvuden 40och sade: “… spara själv! Kom ner från korset, om du är Guds Son! “41På samma sätt översteprästerna, de skriftlärda och de äldste hånade honom. 42″Andra har han hjälpt “, sa de,” men han kan ” t rädda sig själv! Han är Israels kung! Låt honom komma ner nu från korset, och vi kommer att tro på honom. 43Han litar på Gud. Låt Gud rädda honom nu om han vill ha honom… Om den nionde timmen ropade Jesus …Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” …48Omedelbart en av dem sprang och fick en svamp. Han fyllde den med surt vin och satte den på en personal, och erbjöd honom att dricka 15:.Mark  16-2016Soldaterna ledde Jesus bort … De sätter en purpurröd mantel på honom, sedan hoptvinnade en törnekrona och ställa in den på honom. 18och de började ropa till honom, “Hell, judarnas konung!” 19gång på gång slog de honom i huvudet med en personal och spotta på honom. Faller på knä, de hyllade honom. 20Och när de hade hånat honom tog de av den purpurfärgade manteln och satte sina egna kläder på honom. Sedan förde honom ut för att korsfästa honom37 Med ett högt rop, Jesus andan.(JOHN 19:34) de inte sönder hansben…, Genomborrade Jesu sida med ett spjut, föra en plötslig ström av blod och vatten….De korsfäste honom … (JOHN 20:25) [Thomas] om jag ser spikmärken i händerna,…“…JOHN 19: 23-24 När soldaterna korsfäst Jesus togde hans kläder, dela in dem i fyra aktier, en för varje av dem, med återstående underplagget … Låt oss inte riva det “, sade de,” Låt oss avgöra genom lottdragning som får det Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Varför är du så långt från att spara mig,
så långt från mina rop ångest?
2Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, om natten, men jag finner ingen ro …7Alla som ser mig håna de slungar förolämpningar, skakar på huvudet mig,.
8“Han litar på Herren”, säger de,
låt Herren rädda honom Låt honom befria honom,
“..eftersom han behag i honom”9Men du förde mig ur livmoder,
du fick mig att lita på dig, även på min moders bröstdig,.
10från födseln jag kastades på
ur min moders liv du har varit min Gudingen.11inte vara långt ifrån mig,
ty nöd är nära
och det finns  . en för att hjälpa12Många tjurar omger mig,
starka tjurar i Basan omsluta mig
13rytande lejon som sliter sina byten
öppna munnen mot mig
14jag hällde ut som vatten, och alla mina ben är ur led hjärta…
Mitt  har vänt sig till vax, det har smält i mig 15. Min mun är förtorkad och lik en lerskärva, min tunga pinnar på taket av min
mun,.Du lägger mig i dödens stoft16hundar omger mig, en förpackning med skurkar omsluter mig,
de genomborra mina händer och fötter
17. Alla mina ben är pådisplayen,
människor där och stirrar på mig
18De delar mina kläder mellan dem
och kastade lott om min klädnad goda..

Att J. drog en logisk men felaktig slutsats att Psaltaren 22 var en ögonvittnesskildring av Långfredagens korsfästelse, bör få oss att ställa en fråga. Hur förklarar vi likheten mellan evangelierna och Psaltaren 22? Är det en slumpmässig tillfällighet att detaljerna kan passa så exakt som att inkludera att kläderna skulle både delas (kläderna med sömmar delades längs sömmarna och gavs ut bland soldaterna) och kasta lott om (plagg utan sömmar skulle vara förstörda genom att riva så de kastade tärning för det). Psaltaren 22 skrevs innan korsfästelsen uppfanns men det beskriver fortfarande dess olika detaljer (genomborrande av händer och fötter, ben kom ur led – genom att sträckas som offret hängde). Dessutom säger Johannesevangeliet att blod och vatten rann ut när spjutet stöttes in i Jesu sida, vilket indikerar en vätskeuppbyggnad i hjärtsäckens hålighet runt hjärtat. Jesus dog alltså av en hjärtattack. Detta överensstämmer med Psaltaren 22s beskrivning om att “mitt hjärta är som vax”. Det hebreiska ordet i v. 16 av Psaltaren 22 som är översatt med “genomborrade” betyder bokstavligen “som ett lejon”. Med andra ord var händerna och fötterna tillintetgjorda och förstörda då de var genomborrade. Så, vad betyder allt detta?

Jesus, genom vad evangeliernas författare nertecknat, hävdade att dessa likheter var profetiska. Gud inspirerade Gamla testamentets profeter hundratals år före Jesu liv till att förutsäga detaljer om hans liv och död, så att vi kan veta att allt detta var i Guds plan. Profetisk uppfyllelse skulle bli som att få en gudomlig signatur för dessa händelser under Långfredagen eftersom ingen människa kan känna till framtiden som i detta fall. Detta skulle alltså vara bevis på Guds verk och ingripande i historien.

Bart Ehrmans förklaring

Bart Ehrman, välkänd bibelkännare och kritiker, har invänt att de profetiska meriterna för Psaltaren 22 är felaktiga eftersom hela poängen med evangeliets berättelse var att “Messias” eller “Kristus” var ämnad att offras och Psaltaren 22 säger ingenting om att detta offer är denne “Messias”. Som han säger:

“Men vad gör man åt det faktum att det inte fanns några judiska profetior att Messias skulle lida och dö?” (Bart Ehrman, Jesus Interrupted.S. 234)

Men detta väcker en annan fråga. Det är ingalunda att det bara finns en profetia (som Psaltaren 22) som Jesus skulle uppfylla, men det finns massor av dem. De är alla förutsägelser skrivna av olika författare i olika tidsperioder och från olika samhällsskikt genom Gamla Testamentets period – och de är testbara eftersom vi kan kontrollera om de hände eller inte. Så, för att ta Ehrman på hans utmaning, Daniel, som levde under exilen i Babylon ca 550 f.Kr. hade en vision där han berättade följande profetiska gåta:

 Vet därför och förstå: Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor och sextiotvå veckor. Gator och vallgravar skall på nytt byggas upp, trots tider av svårigheter.  Men efter de sextiotvå veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad….”(Daniel 9: 25-26)

Hmm. Min djupa respekt för denne Nya Testamentets forskare men han missade detta i Gamla Testamentet. Här, precis som han utmanade, är en profetia att “Smorde” (= Kristus = Messias) skulle bli “avskuren/förgöras”. Tidpunktenför detta och detaljerna i “avskuren/förgöras”, som förutsåg innebörden av Jesu död, vilket helt enkelt motsäger Ehrmans påstående att det inte finns någon Gamla Testamentlig profetia där “Kristus” skulle lida och dö.

Spongs förklaring

Andra, som Shelby Spong (i That Hebrew Lord), hävdar att likheten mellan Psalm 22 med händelserna i korsfästelsen på Långfredagen är helt enkelt på grund av det faktum att evangelieskribenterna satte ihop händelserna till att “passa” profetian. Han har en detaljerad vers-till-vers-analys som visar likheterna mellan Psalm 22 och Jesu korsfästelse i evangelierna. Åtminstone betyder Spongs teori att han tycker likheterna kräver en förklaring. Men hans förklaring ignorerar helt vittnesmål från historiker utanför Bibeln från denna tid. Josephus och Tacitus respektive berättar att:

“Vid denna tid fanns det en klok man … Jesus. … Bra, och … dygdig. Och många människor från judarna och de andra nationerna blev hans lärjungar. Pilatus dömde honom till att korsfästas och dö.”(Josephus. 90AD. Antiquities XVIII. 33 Josefus var en judisk historiker)

“Christus, grundaren av namnet, dömdes till döds av Pontius Pilatus, prokurator av Judea under Tiberius regeringstid” (Tacitus. 117 AD. Annals XV. 44. Tacitus var en romersk historiker)

Deras vittnesbörd instämmer i stora drag med evangelierna att Jesus korsfästes. Detta är viktigt eftersom många av detaljerna i Psaltaren 22 helt enkelt är uppgifter om handlingen att bli korsfäst. Om evangelieskribenterna skulle ha gjort upp eller grovt snedvridit de faktiska händelserna för att få dem att “passa” Psaltaren 22, då skulle de i princip ha varit tvungna att hitta på hela korsfästelseförloppet. Men ingen från den tiden förnekade hans korsfästelse, och den judiske historikern Josephus säger uttryckligen (ovan) att detta var hur han avrättades.

Psalm 22 och Jesu arv

Men Psaltaren 22 slutar inte vid v.18 som i tabellen ovan  – Den fortsätter. Notera här hur triumferande stämningen är i slutet -Efter personen är död!

26 Från dig kommer min lovsång i den stora församlingen,
jag får infria mina löften inför dem som fruktar honom.
27 De ödmjuka skall äta och bli mätta,
de som söker Herren skall lova honom.
Era hjärtan skall leva för evigt.
28 Alla jordens ändar skall tänka på det
och omvända sig till Herren.
    Hednafolkens alla släkter skall tillbe inför dig.
29 Ty riket är Herrens,
han råder över hednafolken.
30 Alla mäktiga på jorden skall äta och tillbe.
Inför honom skall de böja knä,
alla de som far ner i stoftet,
de som ej kan hålla sin själ vid liv.
31 De efterkommande skall tjäna honom,
kommande släkten skall få höra om Herren.
32 De skall träda fram och förkunna hans rättfärdighet
för det folk som skall födas,
att han har gjort det.  (Ps 22: 26-32)

Lägg märke till att detta inte alls talar om detaljerna av händelserna i denne persons död. De detaljer behandlades i den första delen av psalmen. Psalmisten tar nu itu med effekterna av den personens död på “efterkommande” och “kommande släkten” (v.31). Vem skulle det vara? Det är vi som lever 2000 år efter korsfästelsen. Psalmisten berättar att “efterkommande” som följer denne “genomborrade” man som dog en sådan hemsk död kommer att “tjäna” honom och “får höra om honom”. Vers 28 förutsäger den geografiska omfattningen av effekterna – det kommer att gå till “alla jordens ändar” och bland “hednafolkens alla släkter” och få dem att “omvända sig till Herren”. Vers 30 förutspår att “de som inte kan hålla sig vid liv” (eftersom vi alla dör inkluderar det oss alla) kommer en dag att knäböja inför Honom. Denne Mans rättfärdighet kommer att förkunnas för människor som ännu inte levde (“det folk som ska födas”) vid tidpunkten för Hans död.

Man kan inte göra en bättre förutsägelse av det efterföljande arvet av Jesu död än vad slutledningen av Psaltaren 22 gör. Två tusen år efter Jesus, mitt i den årliga globala Långfredagsfirandet markeras den globala effekten av Jesu död, uppfyllande slutledningen av Psaltaren 22 så exakt som tidigare verser förutspådde detaljerna kring hans död. Vem i världshistorien kan även göra ett påstående att uppgifter om hans död samt arvet av hans liv, ner till en avlägsen framtid, skulle förutsägas 1000 år innan han levde?

Slutledningen av Psaltaren 22 har ingenting att göra med huruvida evangeliets berättare lånade eller består med händelserna vid korsfästelsen, eftersom det nu handlar om mycket senare händelser – som i vår tid. Evangeliets författare, som levde under 100-talet kunde inte “göra upp” effekten av Jesu död ner till vår tid. De visste inte vad dess verkan skulle bli. Hur införlivar Spong detta i sin förklaring? Han gör det inte. Han ignorerar den senare delen av Psalm 22.

Kanske som min vän J, kommer du att ta tillfället i akt att överväga Psalm 22 i ljuset av Jesu korsfästelse. Det kommer att ta lite tanke kraft. Men låt det inte hindra dig. Belöningen är värd kostnaden eftersom Mannen som Psaltaren 22 hänvisar till lovade:

Jag har kommit för att de ska ha liv, ja, liv i överflöd. (Joh 10:10)

Det skulle verkligen göra den årlig påsken till uppfyllelse. Här är hela Psalm 22, och korsfästelseberättelsen enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Måtte Du få uppleva något av detta inte bara på Långfredagar utan varje dag under året också.

Varför var korsfästelsen så viktigt att det förutspåddes hundratals år i förväg? Vad betyder det för dig och mig? Vi tar upp denna fråga här.

Kristus “avskuren/avrättad” förutspådd i detalj

I vår förra artikel såg vi att Daniel hade förutspått att “Kristus” skulle bli“avskuren”/avrättad efter en viss cykel av år. Denna Daniels förutsägelse fullbordades i Jesu triumferande inträde i Jerusalem – där han presenterades som Israels Smorde, Kristus, – precis 173 880 dagar efter att det persiska påbudet utfärdades om att återställa Jerusalem. Uttrycket“avskuren” hänvisade till Jesajas bild av grenen som skjuter upp från den till synes döda stubben. Men vad menade han med ‘avskuren’?

Jesaja visas i historisk tidslinje. Han levde under regeringsperioden av den Davidiska Kungaätten.
Jesaja visas i historisk tidslinje. Han levde under regeringsperioden av den Davidiska Kungaätten. Obs Daniel också

Jesaja hade också skrivit andra profetior i sin bok, samt använt sig av andra tema än den om grenen. Ett sådant tema var den kommande Tjänaren.Vem var denne “Tjänare”?  Vad skulle han göra? Vi ser närmare i detalj på en längre text från Jesaja. Jag återger den exakt i sin helhet här nedan, men bifogar några egna kommentarer emellan.

Den kommande Tjänaren.

Hela texten – Jesaja 52:13-53:12

Herrens tjänares lidande och härlighet

13  Se, min tjänare ska handla vist. Han ska bli hög och upphöjd, mycket hög.
14  Liksom många häpnade över dig, så ska hans utseende fördärvas mer än människors och hans gestalt mer än Adams barn.
15  Så ska han bestänka många folk. Inför honom ska kungar förstummas, för de får se något som aldrig berättats för dem och förstå något de aldrig har hört.

Vi vet att denne Tjänare kommer att vara en man emedan Jesaja hänvisar till Tjänaren som “han”, “honom”, “hans”, och att detta särskilt ser framåt i tiden, (se uttrycken “ska handla vist…”, “ska bli hög och upphöjd … ” och så vidare), så detta är en tydlig profetia. Men vad var profetian om?

Blodsoffer

När de judiska prästerna offrade för israeliterna, bestänkte de dem med blod från offret, vilket symboliserade att deras synder täckts och inte längre skulle hållas mot dem. Men här står det att Tjänaren skulle bestänka “många folk“, så Jesaja säger att på ett liknande sätt kommer denne Tjänare att ge också icke-judar frihet från sina synder liksom Gamla Testamentets prästerna gjort för de judiska tillbedjarna. Detta sker parallellt med förutsägelse av Sakarja att Grenen skulle bli en präst, samt förena rollerna som Kung och Präst, eftersom endast prästerna kunde bestänka med blod. Denna globala omfattning av “många folk” följer de historiska och kontrollerbara löftena århundraden i förväg till Abraham om att “alla folk” skulle välsignas genom hans avkomma.

Men i bestänkningen av de många folken förutspås själva “utseendet” och “formen” av Tjänaren till att vara “förvrängd” och “fläckad”. Fastän det inte står klart vad Tjänaren kommer att göra, kommer nationernas en dag “förstå” det.

53:1  Vem trodde vår predikan? För vem blev Herrens arm uppenbarad?
Som en späd planta sköt han upp inför honom, som ett rotskott ur torr jord.  Han hade varken skönhet eller majestät när vi såg honom, inget utseende som vi drogs till.
Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande. Han var som en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi inte respekterade honom.

Även om Tjänaren skulle bestänka många folk, skulle han samtidigt vara “föraktad” och “övergiven”, förtrogen med “lidande” och smärtor“.

Men det var våra sjukdomar han bar,        våra smärtor tog han på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad.
Han blev genomborrad för våra brott,       slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.

Jesu offer jämfört med denne Tjänares offer

Tjänaren tar “våra” smärtor. Denne Tjänare kommer också att bli “genomborrade” och “slagen” i “straff”. Detta straff kommer att ge oss (i många nationer) “frid” och “hela” oss.

Sekulära så väl som bibliska källor berättar att på långfredagen ungefär för 2000 år sedan (men fortfarande 700+ år efter Jesaja skrev denna förutsägelse) korsfästes Jesus. Därigenom blev han bokstavligen genomborrad av spikarna vid korsfästelsen, som Jesaja förutspådde att Tjänaren skulle genomborras.

Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom.

Vi såg i korrumperad … missar målet , att bibliska definitionen av synd är att missa det avsedda målet. Som en böjd pil “går vi vår egen väg”. Denne Tjänare kommer att bära denna synd (orätt) som vi har gjort.

Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Som ett lamm som förs bort för att slaktas, som ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun.

Tjänaren kommer att föras bort till att “slaktas” liksom ett lamm. Men han kommer inte att protestera eller ens “öppna munnen”. Vi såg i Tecknet av Abrahams offer  att en bagge fick ersätta Abrahams son. Baggen – ett får – slaktades. Och Jesus slaktades på precis samma plats (berget Moria =Jerusalem). Vi såg att ett lamm slaktades vid Påsken – som Jesus också slaktas på den påsken

Genom våld och dom blev han borttagen. Vem i hans släkte betänker att när han rycktes bort från de levandes land, blev han plågad på grund av mitt folks brott?

Tjänaren är rycktat bort från “de levandes land“. Detta är  samma tanke Daniel använde när han förutspådde vad som skulle hända med Kristus efter att han presenterades för Israel som deras Messias. Jesaja förutspår mer i detalj vad det betyder – det vill säga död! Så på denna ödesdigra Långfredag dog Jesus, och blev bokstavligen rycktat bort “från de levandes land“, bara några dagar efter att Han presenterats som Messias i sitt triumpherande intåg.

Han fick sin grav bland de ogudaktiga men var hos en rik vid sin död, för han hade inte gjort något orätt, och inget svek fanns i hans mun.

Även om Jesus avrättades och dog som en brottsling (“han fick sin grav bland de ogudaktiga” ), säger evangeliets författare att en rik man, Josef från Arimataia, av det styrande Sanhedrin, tog Jesu kropp och begravde honom i sin egen grav (Matt 19:60). Jesus uppfyllde bokstavligen båda sidor av den paradoxala förutsägelsen att fastän han skulle sin grav bland de ogudaktiga“, skulle han också vara “med de rika i sin död“.

10  Det var Herrens vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge, och Herrens vilja ska ha framgång genom hans hand.

Hela denna grymma död var inte någon fruktansvärd olycka eller otur. Det var tydligt “Herrens vilja” att krossa honom. Men varför? Precis som lammen i det Mosaiska offersystemet var skuldoffer så att den person som gav offret kunde hållas skuldfri, här är denne Tjänares “liv” också ett “skuldoffer”. För vilkas synd? Med tanke på att “många folk” skulle bli “stänkta” (ovan i 52:15) är det folkens synder. “Alla” de som har “vänt bort” och “gått vilse”. Jesaja talar om dig och mig.

11  Genom den möda hans själ har utstått får han se och bli tillfreds. Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga, och han bär deras skulder.

Även om texten om Tjänaren är ohygglig, här ändrar den ton, och blir mycket optimistisk och även triumferande. Efter detta fruktansvärda lidande (när hanrycktes bort från de levandes land” och tilldelas “sin grav“), kommer denne Tjänare att “se och bli tillfreds“.

Och genom vad han gjorde kommer denne Tjänare att “rättfärdiga” många.  Bli ‘rättfärdig’ är samma som att bli given “rättfärdighet”. Kom ihåg att Abraham “krediteras” eller ges “rättfärdig”. På ett liknande sätt kommer denne Tjänare att ge, eller kreditera, rättfärdighet till “många”.

12  Därför ska jag ge honom de många som hans del, och de starka ska han få som byte, eftersom han utgav sitt liv i döden och räknades bland förbrytare, han som bar de mångas synd och gick in i överträdarnas ställe

Jesus är Tjänaren profeterad om

Texten om Tjänaren pekar så tydligt på korsfästelsen och uppståndelsen av Jesus att vissa kritiker hävdar att evangeliets berättelser i huvudsak skrevs till att “passa” denna text om Tjänaren. Men i sin slutsats trotsar Jesaja dessa kritiker. Slutsatsen är inte en förutsägelse av korsfästelsen och uppståndelsen endast, men av effekterna av denna död många år efteråt. Och vad förutsäger Jesaja? Denne Tjänare, fast han kommer att dö som en brottsling, kommer han en dag att vara bland de “stora”. Evangeliets författare kunde inte få denna del “att passa” evangeliets berättelser eftersom evangelierna endast skrevs några decennier efter Jesu korsfästelse – när effekterna av Jesu död fortfarande var osäkra. I världens uppfattning var Jesus fortfarande den avrättade ledaren för en “skadlig vidskepelse” när de skrev evangelierna. Vi sitter nu 2000 år senare och ser effekterna av hans död och inser hur genom historiens gång detta har gjort honom “stor”. Evangeliets författare kunde inte ha förutsett detta. Men Jesaja gjorde det. Tjänaren, även känd som Grenen, skulle genom sitt frivilliga offer börja dra folk till sig från många nationer så att han kunde bestänka dem från deras synder.

Många “stora” män har haft lovord och biografier detajerande händelser i deras liv skrivna av historiker och beundrare även hundratals år efter att de har levat. Jesus är unik i att uppgifter om hans liv skrevs hundratals år innan han levde. Det borde ge oss anledning att sätta vår tillit till honom.  Varför inte låta hans offer bestänka dig också?

Grenen Spirar i Exakt tid för att bli … “avskuren”

Vi har utforskat temat om Grenen/Telningen som sträcker sig genom flera av profeternas skrifter i Gamla testamentet. Vi såg att Jeremia år 600 f.Kr. hade plockat upp temat påbörjad av Jesaja 150 år tidigare, och förklarade att denne Grenen/Telningen skulle vara en kung. I vårt tidigare inlägg såg vi att Sakarja, följande efter Jeremia, förutspådde att denne Grenen/Telningen kommer att heta Jesus och att han kommer att kombinera rollerna av konung och präst i en roll – något som aldrig tidigare hade inträffat i israelisk historia.

Daniel’s gåta om den Smordes planerade ankomst

Men det slutade inte där. Daniel, som levde i tiden mellan Jeremia och Sakaria, plockade direkt upp titeln “Den Smorde” (som vi såg här = ‘Kristus “eller” Messias), och anspelade samtidigt på Grenen/Telningen temat i en fascinerande gåta som förutsåg när Messias skulle uppenbaras. Omkring år 538 f.Kr. skrev han följande:

“Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor och sextiotvå veckor……  Men efter de sextiotvå veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad……..” (Daniel 9: 25-26)

Eftersom Smorde = Kristus = Messias, som vi såg här, vet vi att Daniel skrev om den kommande Kristus. Daniel anger en starttid (“då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp”) och ett specifikt tidsintervall (“sju veckor och sextiotvå veckor “) som kulmineras i uppdagandet av Kristus (= den Smorde) som sedan helt mystiskt kommer att “förgöras”.  Strukturen som sådan av denna förutsägelse verkar tillräckligt tydlig. Men kan vi förstå detaljerna så att vi faktiskt kan spåra detta uppdagandet av Kristus? Låt oss börja med att se på vad som påbörjade tickandet av denna profetiska klocka.

Utfärdandet av Förordningen att Jerusalem skulle Återställas och Återuppbyggas

Omkring 100 år efter Daniel, var Nehemja munskänk till den persiske kejsaren Artaxerxes. Som sådan var han en man som hade tillgång till den allra högsta makten i det persiska riket. I detta sammanhang frågar och erhåller han en kunglig förordning för att återställa och återuppbygga Jerusalem. Så här säger han det.

I månaden Nisan i det tjugonde året av kung Artaxerxes … svarade jag konungen, “Om det behagar konungen och om din tjänare har funnit nåd inför honom, låt honom skicka mig till staden i Judah där mina förfäder är begravda så att jag kan bygga upp det. “…

Jag sade också till honom, “Om det behagar konungen, kan jag få brev till hövdingarna … “. [Och] kungen beviljade min begäran. Så jag gick till hövdingarna … och gav dem konungens brev. Kungen hade också skickat officerare och kavalleri med mig. (Nehemja 2: 1-9)

Så här ser vi ett kungligt påbud, uppbackat med skrivelser och militären i det persiska riket att återuppbygga och återställa Jerusalem. Eftersom den persiske kejsaren Artaxerxes är känd i världshistorien, och eftersom detta dekret anges i början av denna period i form av Artaxerxes regeringstid (i 20de året av hans regering i månaden Nisan), kan vi avgöra när det var. Artaxerxes besteg den persiska tronen omedelbart efter sin fader Xerxes död i december 465 BC (A) och eftersom detta dekret utfärdades i Nisan 1 (mars/april) av hans 20de år skulle detta sätta utfärdandet av dekretet till den 5te mars, 444 BC (A).

Sju ‘Sjuor’ och Sextiotvå’ Sjuor’

Men vad är dessa “sjuor” som Daniel använde för att spåra tidens gång? I Mose lag fanns en cykel av sju år där landet skulle vila från jordbruksodling vart sjunde år. Det lydde på följande sätt.

När ni kommer in i det land som jag ger er, skall landet hålla sabbat åt Herren. Sex år skall du beså din åker och i sex år beskära din vingård och skörda avkastningen från jorden,men under det sjunde året skall landet ha sabbatsvila, en Herrens sabbat.  (3 Mosebok 25: 2-3)

Sammanhanget i Daniels uttalande är “år”, och med hjälp av detta resonemang, med “sjuor” skriver han längs dessa cykler av sju år. I så fall kan Sju ‘Sjuor “och Sextiotvå’ Sjuor” anges aritmetiskt som (7 + 62) * 7 = 483 år.

360-dagars år

Komplicerande saker något är längden av året som används. Idag använder vi solåret (= 365.24219879 dagar per år) eftersom vi just kan mäta revolutionen av jorden runt solen. På den tiden var det vanligt att basera året från månens varv (som den islamiska kalendern gör än idag) vilket ger 354 dagar / år eller genom att använda 12 månader med 30 dagar ger 360 dagar per år. I samtliga fall görs en viss justering för att “fixa” skillnaderna i varv. (I vår västerländska kalender använder vi skottår – 366 dagar – för att justera för fractionen, med några skottår som hoppas över.) I gamla egyptiska, babyloniska, indiska och grekiska civilisationer var en 360 dagars kalender vanlig. Detta är Daniels årslängd.

Beräknad ankomst av Kristus

Med denna bakgrundsinformation är det nu ganska enkelt att räkna ut när Kristus var att komma fram enligt Daniels gåta. 483 år med 360 dagar / år kommer att ge oss:

483 år * 360 dagar / år = 173 880 dagar

när det gäller vår västerländska kalendern skulle detta ge oss 476 sol- år med 25 dagar kvar. (173 880 / 365,24219879 = 476 med 25 som rest)

Startpunkten för denna beräkning var Artaxerxes “dekret som utfärdades den 5 mars, 444 BC. Adderande 476 sol- år till detta datum tar oss till den 5 mars 33 AD. (Det finns inget år 0, kalendern går från 1BC till 1 AD på ett år så aritmetiskt blir det -444 + 476 + 1 = 33).

Om vi nu tar de 25 återstående dagarna och lägger dem till 5 mars 33 AD kommer vi till den 30 mars, 33 AD, som visas i tidslinjen nedan. Eller som Hoehner (vars beräkningar jag har följt) säger

“Genom att lägga till 25 dagar till 5 mars (444 f.Kr.) kommer man till 30 mars (33 e.Kr.), som var Nisan 10. Detta var dagen för det triumferande inträdet av Jesus i Jerusalem …

Hoehner, Kronologiskt aspekter av livet av Kristus del VI, sid. 16 1977

daniel 9 timeline swedish
Tidslinjen av Daniels profetia om “sjuor” kulminerar i Jesus triumferande intåg

Triumferande Intåg av Jesus – den dagen

Det var palmsöndagen, sammadag som vi minns det triumferande intåget av Jesus in i Jerusalem. Av de antaganden som vi har gjort ovan och med hjälp av något grundläggande aritmetik finner vi att detta är den dag då Daniels gåta om “sjuor” landar oss på. Detta var den dag då Jesus presenterades som Konungen eller Kristus till den judiska nationen. Vi vet detta eftersom Sakarja (som hade förutspått namnet på Kristus) också hade skrivit att:

Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter!    Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han.    Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl. (Sak 9: 9)

Den länge efterlängtade konungen skulle uppenbaras ridande in i Jerusalem på en hingst med folkskaror av ropande och glada människor. På dagen för det Triumpherande Intåget av Jesus in i Jerusalem – samma dag som förutsägs av Daniel i sin gåta om “sjuor” – red Jesus in i Jerusalem på en hingst. Lukas berättar om skedet.

Då han närmade sig sluttningen av Oljeberget, började hela skaran av lärjungar i sin glädje prisa Gud med hög röst för alla de kraftgärningar som de hade sett:

“Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden

När Jesus kom närmare och såg staden, brast han i gråt över den 42 och sade: “Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon. (Luk 19: 37-42)

I denna berättelse gråter Jesus därför att folket inte kände igen denna samma dag förutspådde i tandem genom Sakarja och Daniel. Men eftersom de inte kände igen denna dag som Kristus uppenbarades skulle något helt oväntat hända. Daniel, förutspådde i samma passage där han lade ut gåtan av “sjuor”, att:

…Men efter de sextiotvå veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad.”(Daniel 9:26)

Istället för att ta tronen och regera, skulle Kristus bli “avskuren”/förgöras utblottad. Genom att använda denna fras “avskuren” (några biblar översätter det med att “dödas”) anspelar Daniel på temat av grenen, som skjuter upp ur stubben av Jesse, påbörjad långt tidigare av Jesaja, senare förtydligad av Jeremiah, med namnet förutspått av Sakarja och nu är dagen och signaturen föreskriven i Daniel och Sakarja i tandem. Denna gren skulle bli “avskuren”. Men hur skulle denna gren bli “avskuren”? Vi återvänder till Jesaja i vårt nästa inlägg. för att se en levande beskrivning

  1. A) Referens använd genomgående är Kronologiska aspekter av Kristi livet
    Del VI: Harold W. Hoehner

Tecknet Telningen/Grenen: Namngiven hundratals år före hans födelse

Tidigare såg vi hur Jesaja påbörjade ett tema med hjälp av bilden Telningen / Grenen. Någon från den fallna Davidiska Dynastin som har visdom och kraft förutsades av Jesaja att komma. Jeremia följde på detta tema genom att hävda att denne Telning / Gren skulle bli känd som HERREN själv (dvs som i Gamla Testamentets personliga namn för Gud).

Sakaria fortsätter Telningen /Grenen

zechariah timelines
Judisk Historisk tidslinje med Sakarai och andra profeter i Bibleln

Sakaria levde 520 f.Kr., strax efter det judiska folkets återkomst till Jerusalem efter deras första utvisning till Babylon, men medan de fortfarande styrdes av persierna (se här Judarnas Historia). Vid denna tid arbetade det judiska folket med att bygga upp sitt förstörda tempel och att återinföra den Mosaiska efterlevnaden. Sakarias samtida var en man vid namn Josua, som var överstepräst vid den tiden och arbetade för att återinföra hela det prästerliga systemet. Profeten Sakaria arbetade tillsammans med sin kollega översteprästen Josua för att ge ledning åt det judiska folket. Här är vad Herren – genom Sakarias – i en profetisk gåta, sade om denne Josua:

8 Hör Josua, du överstepräst, du och dina medbröder som sitter här inför dig, dessa män skall vara ett tecken:  Se, jag skall låta min tjänare Telningen komma.Se den sten som jag har lagt inför Josua! ………, säger Herren Sebaot.    Och jag skall utplåna detta lands missgärning  på en enda dag. ” (Sakarja 3: 8-9)

Telningen/Grenen! Igen! Genom att bygga på bilden påbörjad av Jesaja cirka 200 år tidigare, och fortsatt av Jeremia 60 år tidigare, plockar Sakarias upp detta tema av “Telningen/Grenen”. Men den här gången kallas Telningen också “min tjänare”. På något sätt var Översteprästen Josua i Jerusalem 520 f.Kr. kollegan till Sakaria, symbolisk för denne kommande Telning, men på vilket sätt? Det säges att “på en enda dag” kommer synderna att tas bort av Herren. Detta ansluter till anskaffning av rättfärdighet. Vi kommer att vinna “rättfärdighet” genom att Herren tar bort våra synder “på en enda dag”. Hur skulle det kunna hända?

Telningen/Grenen: Förenar Präst med Kung

Vi fortsätter tre kapitel i Sakaria och lär oss något häpnadsväckande. För att fatta följande profetia, måste vi förstå att prästämbetet och kungaämbetet var strikt åtskilda i Gamla Testamentet. Ingen av de Davidiska Kungarna kunde vara präster (vissa av dem fick problem genom att försöka), och omvänt, en del av prästerna fick problem genom att syssla med kungliga intriger. Prästens arbete var att medla mellan Gud och människa genom att offra djur till Gud för synders förlåtelse. Och kungens arbete var att regera med rättvisa från tronen. Båda var avgörande; båda var distinkta. Ändå skrev Sakaria att i framtiden:

Och HERRENS ord kom till mig; han sade: ………11 När du så har fått silver och guld, skall du därav låta göra kronor; och du skall sätta en på översteprästen Josuas, Josadaks sons, huvud. 12 Och du skall säga till honom: »Så säger HERREN Sebaot: Se, där är en man som skall kallas Telningen. Under honom skall det gro, och han skall bygga upp HERRENS tempel. 13 Ja, han skall bygga upp HERRENS tempel och förvärva majestät och sitta på sin tron och regera; och en präst skall han vara på sin tron; och fridens rådslag skola vara mellan båda. “(Sak 6: 9-13)

Återigen är vår Telning här. Men nu, i motsats till alla tidigare företräden, ska översteprästen i Sakarias dag (Josua) sätta på sig den kungliga kronan (symboliskt). Kom ihåg att i Sakaria 3 (ovan) var Josua “symbolisk av kommande saker”. Kan det vara så att Josua, översteprästen, genom att sätta på kronan var “symbolisk” av ett kommande sammangående av kungliga och prästerliga roller? Dessa två roller kommer en dag att bli förenade i en person! Och lägg märke till att Josua, hans eget namn, är namnet på Telningen/Grenen. Vad betydde det?

Namnet “Josua” ÄR  namnet “Jesus”

För att förstå detta måste vi se över hur Gamla Testamentet översattes genom historien. År 250 f.Kr. översattes det hebreiska Gamla Testamentet till grekiska. Denna översättning är idag fortfarande i användning och kallas Septuaginta (eller LXX).Vi såg att titeln “Kristus” användes för första gången i denna grekiska översättning, och att “Kristus ‘=’ Messias ‘=’ Smorde”. (Om du inte följer med på detta, kan du läsa här, eftersom detta är avgörande för vad som nu kommer att följa).

"Josua" = 'Jesus'. Båda kommer från det hebreiska namnet "Yhowshuwa"
“Josua” = ‘Jesus’. Båda kommer från det hebreiska namnet “Yhowshuwa”

På precis samma sätt som vi följde översättningarna till “Kristus” kan vi följa avledningar av namnet “Josua”. Som ni kan se på bilden ovan är Josua en omskrivning av det ursprungliga hebreiska namnet “Yhowshuwa” som var ett vanligt hebreiskt namn som betydde “Jehova räddar”. Detta (visas i kvadrant #1) är hur Sakaria skrev hans namn år 520 f.kr. Detta ordet transkriberades till “Josua” när det Gamla Testamentet översattes till svenska (nedre halvan märkt #3). Översättarna av LXX år 250 f.Kr. transkriberade också det namnet när de översatte Gamla Testamentet till grekiska. Deras grekiska omskrivning var Iesous (kvadrant #2). Således “Yhowshuwa” i Gamla testamentet skrevs Iesous i LXX. Jesus skulle ha kallats Yhowshuwa av hans samtida, men när de nytestamentliga författarna skrev hans namn i det grekiska Nya Testamentet, använde de det välbekanta “Iesous” från LXX. När Nya testamentet översattes från grekiska till svenska blev “Iesous” transkriberat (igen) till vårt välkända “Jesus” (nedre halvan märkt #3). Alltså är namnet “Jesus =” Josua “. Både Jesus i Nya testamentet, och översteprästen Josua av 520 f.Kr. kallades “Yhowshuwa” i deras egna hebreiska språk. På grekiska, var båda namnen “Iesous”. En grekisk läsare av Gamla Testamentet LXX skulle känna igen namnet Iesous (Jesus) som ett bekant namn i Gamla Testamentet. Vi förlorar den nära anslutningen eftersom namnet “Jesus” visar sig komma så att säga ut ur det blå. Men namnet Jesus har en gammaltestamentlig motsvarighet — Josua-.

Jesus från Nasaret är Telningen/Grenen

Men när vi nu vet detta sammanhang bör Sakarias profetia slå oss direkt. Här ser vi en förutsägelse, given år 520 f.Kr., att namnet på den kommande Telningen kommer att vara “Jesus”! När jag insåg detta, var jag tvungen att sätta mig upp och notera. Detta var en colossal “tillfällighet” för mig. Här var (och är fortfarande) en profetia som nämner den kommande Telningen/Grenen, och namnet pekar direkt på Jesus från Nasaret.

Och denne kommande Jesus skulle, enligt Sakaria, sammanfoga rollerna för kung och präst. Vad var det som prästerna gjorde? På uppdrag av människor offrade de djuroffer till Gud för deras synders förlåtelse. Precis som Abraham gjorde med hans offer på berget Moria, och Moses med påsklammets offer, täckte prästen människornas synder genom djuroffer. Den kommande “Jesus” skulle utföra en liknande roll så att HERREN kunde “ta bort synd från detta land på en enda dag”– den dagen då denne kommande Prästen Jesus skulle offra sig själv som ett offer, som ju redan förebildats som plats på Moria Berg och  som årstid vid påsken. Någon gång efter att ha uppfyllt rollen som präst, skulle denne Telning Jesus ta upp sin tron (enligt Psaltaren 2) och skulle därmed vara “en präst på sin tron” – som exakt anges, precis och kontrollerbart genom Sakaria cirka 500 år före Jesus gick här på jorden.

Denna sammankopplade nivå av profetiska förutsägelse är inget annat än fantastiskt. Kan du komma på någon annan i hela historien, vars liv var även så avlägset förutsagt som Jesus från Nasaret var av de olika Gamla Testamentets profeter? Vissa kritiker hävdar att Jesus uppfyller Gamla Testamentets profetior helt enkelt därför att evangeliets författare gjort sin berättelse om Jesus till att passa det Gamla Testamentet. Sakarias namngivning av Telningen till att vara Jesus omintetgör detta eftersom namnet “Jesus” från Nasaret har nersskrivits utanför evangelierna. Den judiska Talmud, Josephus och alla andra historiska författare om Jesus, både vänner och fiender, refererar alltid till honom som “Jesus” eller “Kristus”.

Jag antar att man kan rationalisera att “Jesus” var ett tämligen vanligt judiskt namn, det fanns säkert andra Jesus i judisk historia, så namngivningen kan helt enkelt ha varit en tillfällighet beroende på slumpen. Men låt oss tänka igenom denne Jesus-från-Nasaret’s karriär. Han hävdade verkligen själv att han var en kung; Kungen i själva verket. Men allt som han åstadkom på jorden var i själva verket prästerligt. Prästens uppgift var att ta ett lamm på uppdrag av en dyrkande judisk person, erbjuda den till Gud, offra det, och döden och blodet av lammet skulle sona synd och skuld för den judiske personen. Jesu död var betydande i att det också var ett offer till Gud, för vår räkning. Hans död sonar för synd och skuld för var villig person. Landets synder togs bort bokstavligen  “på en enda dag” – den dagen Jesus dog, som Sakaria hade förutspått. I sitt liv hänvisade han till sin kommande roll som Kung medan han samtidigt uppfyllde alla krav som Präst. Han har infört harmoni och enighet i de två rollerna. Telningen, den som David för länge sedan kallade “Messias” är i själva verket Präst-Kung. Och hans namn förutspåddes 500 år före hans födelse genom Sakaria.

Så att utforska temat för Telningen/Grenen genom Gamla testamentet borde fylla oss med förundran. Men det slutar inte där. En annan Gamla testamentets författare, inklämt mellan Jeremia och Sakaria i historien förutsåg tiden för hans ankomst. Vi kommer att se på det här näst.

Tecknet av Telningen Grenen: Den Livlösa Stubben Kommer till Liv

En av de påståenden som Jesus framlade för kritikerna han mötte på sin tid var att:

… Det är just dessa skrifter som vittnar om mig … (Joh 5:39)

Med andra ord, Jesus hävdade att hans liv och karriär förutsågs och var profeterad av Gamla Testamentets böcker skrivna av de hebreiska profeterna som levde hundratals år före honom. Dessa profeter hade hävdat att Gud inspirerade deras skrifter. Eftersom inget mänskligt sinne i detalj kan förutsäga hundratals år in i framtiden, blev detta en bevisföring som Jesus sade att hans samtida kunde använda för att verifiera om Jesus verkligen hade kommit som en Gudomlig Plan eller om hela evangeliets händelser var en produkt av någon mänsklig skickelse. Det utgör alltså ett prov i att kunna se om Gud existerar och om han talar. Nu, två tusen år senare, är de data som Jesus hänvisade till i Gamla testamentet fortfarande tillgängliga för oss att undersöka och tänka igenom.

Först lite repetition.  Jesu kommande förutsades redan i början av Gamla Testamentet. Sedan såg vi att Abrahams offer anmärkningsvärt förutsade den plats där Jesus skulle offras medan påsken förutsade när under året det skulle inträffa. Dessa händelser skrevs ned omkring 1500 f Kr. Vi såg att i Psalm 2 uttrycket “Kristus” först ges som en titel på en viss person som skulle komma. Psalm 2 skrevs ca 1000 f Kr. Hela tonen och inriktningen av dessa ställen var framtidsblickande. De såg framåt mot någon. Men det slutade inte där. Mycket mer skrevs i en profetisk, framtidskådande riktning med andra titlar och tema under utveckling. Jesaja (750 f Kr) började införa en spännande titel som senare i Gamla Testamentets böcker plockades upp och utvecklades till ett fullfjädrat tema —  nämligen den kommande Telningen/Grenen-.

Jesaja och Telningen/Grenen

Figuren nedan visar Jesaja i en historisk tidslinje med några andra Gamla Testamentets författare (se här för en översikt av judisk historia).

Jesaja visas i historisk tidslinje. Han levde under regeringsperioden av den Davidiska Kungaätten.
Jesaja visas i historisk tidslinje. Han levde under regeringsperioden av den Davidiska Kungaätten.

Du kan se från färgkodningen att Jesajas bok var skriven under perioden av den Davidiska Kungadynastin (1000 – 600 f.Kr.). Vid den tiden (ca 750 f.Kr.) var dynastin och riket korrumperat. Jesaja skrev med en bönfallan att de måtte vända tillbaka till Gud och den Mosaiska Lagens praktiserande och efterföljande. Men Jesaja visste att detta ångersfulla återvändande inte skulle hända och därmed förutspådde han också att landet skulle komma att förstöras samt att den kungliga dynastin skulle komma att förintas.

Bilden Jesaja använde av dynastin som ett träd
Bilden Jesaja använde av dynastin som ett träd

Han använde en speciell metafor, eller bild, för den kungliga dynastin, där han föreställde det som ett stort träd. Detta träd hade till sin rot Jesse, far till kung David. Med Jesse som grund inleddes Dynastin med David, och från Salomon, hans efterträdare, fortsatte trädet att växa och utvecklas.

Först ett träd … så en stubbe … sedan en Gren / Telningen

Jesaja skrev att detta dynastiska “träd” snart skulle skäras ner, och förminskas till en stubbe. Såhär började han bilden om trädet som han sedan gjorde till gåtan om en stubbe och Gren:

“Ett skott skall skjuta upp ur Jesse avhuggna stam, och en telning från dess rötter (en gren) kommer att bära frukt. Och på honom skall HERRENS Ande vila, vishets och förstånds Ande, råds och starkhets Ande, HERRENS kunskaps och fruktans Ande.”  (Jesaja 11: 1-2)

Nedhuggningen av detta”träd” hände omkring 150 år efter Jesaja, omkring 600 f.Kr., då babylonierna erövrade Jerusalem och drog dess folk och konung i fångenskap till Babylon (den röda period i tidslinjen ovan). Jesse var far till kung

Slide2
dynastin från Jessie avbildas som en stubbe

David, och därmed roten till den Davidiska Dynastin.  “Jesse rot” var därför en anspelning på den (kommande) krossade och brutna dynastin av kungar från David.

Telningen:  En kommande “honom” från David ägande vishet och förstånd

Men denna gåta såg också längre in i framtiden än bara till nedhuggningen av trädet. Jesaja uttryckligen förutspådde att även om “stubben” (leden av David från Jesse) av allt att döma skulle se död ut (som stubbar gör), en dag i en avlägsen framtid kommer ett grenskott så kallat telningen,  att dyka upp från samma stubbe, precis som skott kan växa upp från vanliga stubbar.

swedish shoot
kommande telning från stubben – en ‘honom’

Denne telning kallas en “honom” , så Jesaja talar om en kommande man, som kommer från Davids led efter att dynastin skurits ner. Denne man skulle ha sådana egenskaper av vishet, makt och kunskap, att det vore som om Guds Ande själv vilade på honom.

Jesus … En “honom” från David med vishet

Jesus passar kriteriet av att ha kommit “från stumbben av Jesse” eftersom Jesse och David var hans förfäder. Det mycket märkliga i berättelserna om Jesus i evangelierna är visheten och förståelsen han hade. Hans klokhet, balans och insikt i hantering av motståndare och anhängare tillika under hans tid, fortsätter att imponera både kritiker och anhängare allt sedan dess. Och hans makt i evangelierna genom mirakler är obestridlig. Man kan välja att inte tro dem; men man kan inte bortse från dem. Likaväl som att ha kommit från Davids linje, passar Jesus på kriteriet av att ha exceptionella egenskaper av vishet och makt som Jesaja förutspådde en dag skulle komma från denne Telning.

Jeremia och Telningen / Grenen

swedish jeremiah timelines
Jeremia i Historisk tidslinje

Det är som en vägvisare nerlagd i historien av Jesaja. Men det slutade inte där. Hans skylt är bara den första i en serie av tecken. Jeremia, som levde omkring 150 år efter Jesaja, när Davidiska dynastin faktiskt höggs ned inför hans ögon skrev:

“Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall låta en rättfärdig telning uppstå åt David. Han skall regera såsom konung och hava framgång, och han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden.

 I hans dagar skall Juda varda frälst och Israel bo i trygghet; och detta skall vara det namn han skall få: HERREN vår rättfärdighet. ” (Jer 23: 5-6)

Jeremiah expanderar uttryckligen på temat om Telningen/Grenen av Davidiska Dynastin påbörjad av Jesaja mycket tidigare. Telningen kommer att vara en kung som regerar. Men det är precis vad Psalm 2 profetia sade om den kommande Guds Son/Kristus/Messias. Kan det vara så att  Telningen/Grenen och Guds Son är en och densamme?

Telningen Grenen: HERREN vår rättfärdighet

Men vad ska denne Telningen / Gren kallas? Och varför ingen annan än “Herren” som också blir “vår” (det vill säga – vi människors) Rättfärdighet. Som vi såg med Abraham, är det överväldigande problemet för människor att vi är “korrumperade”, och därmed i desperat behov av “rättfärdighet”. Och här, i beskrivningen av Telningen / Grenen, ser vi en vink om att människor i Jeremias framtid skulle få sina behov av “rättfärdig” ackrediterad av ingen annan än Herren – YHWH själv (YHWH är namnet för Gud i Gamla Testamentet). Men hur skulle detta komma att ske? Sakarja fyller i ytterligare detaljer för oss när han vidare utvecklar på detta tema om den Kommande Grenen, även förutsägande namnet Jesus – som vi ser på i vår nästa artikel.

Var kommer “Kristus” i Jesus Kristus ifrån?

Jag frågar folk ibland vad de tror att Jesu efternamn var. Vanligtvis svarar de i linje med, “Jag antar att hans efternamn var “Kristus”, men jag är inte säker”. Då frågar jag: “Om så vore fallet då när Jesus var en liten pojke tog Joseph Kristus och Maria Kristus lille Jesus Kristus till marknaden?” Sett på det sättet, inser de att “Kristus” inte är Jesu efternamn. Så, vad är “Kristus”? Var kommer det ifrån? Vad betyder det? Det är vad vi kommer att undersöka i den här artikeln.

Översättning i motsats till Transkription

Vi måste först förstå några mycket grundläggande principer för översättning. Översättare försöker fånga den bästa meningen. Således används inte alltid ett ord för ord tillvägagångssätt. Men översättare väljer ibland att översätta med  liknande ljud snarare än betydelse, särskilt när det gäller namn eller titlar. Detta är känt som transkription.Till exempel är namnet “Peter” en omskrivning från det grekiska namnet Πέτρος (Petros),vilket betyder “klippa” på grekiska. Namnet återgavs som “Peter” genom liknande ljud ( “Peter” låter som Petros)snarare än genom mening. Dock är det samma namnet på franska Pierre, och betyder “klippa” på franska. Så namnet återges i franska från grekiska genom översättning (liknande betydelse) snarare än genom transkribering (liknande ljud). För Bibeln, var översättarna tvungna att bestämma om ord (särskilt namn och titlar) skulle vara bättre i mottagarens språk genom översättning (betydelse) eller genom transkription (liknande ljud). Och här finns ingen särskild regel; ibland är det bättre att översätta och andra gånger är transkribering att föredra.

Septuaginta

Låt oss nu tillämpa dessa principer på den bibliska översättningshistorien. Den första översättningen av Bibeln var när det hebreiska Gamla Testamentet översattes till grekiska omkring 250 f.Kr. Denna översättning kallas Septuaginta (eller LXX) och den har utövat ett enormt inflytande i västvärlden. Viktigast av allt, eftersom det Nya Testamentet skrevs på grekiska, när nytestamentliga författarna citerade Gamla testamentet (som de ofta gjorde) använde de den grekiska Septuagintan snarare än det hebreiska Gamla Testamentet i sina citat.

Översättning & Transkription i Septuagintan

Bilden nedan visar hur allt detta påverkar nutidens biblar där stegen av översättningar visas I kvadranter.

Greek Hebrew
Detta visar flödet av översättning från originalet till nutida biblar

Det ursprungliga hebreiska Gamla Testamentet är i kvadrant # 1 och är tillgängligt idag i den Masoretiska texten och Dödahavsrullarna. Det grekiska Nya Testamentet är i kvadrant # 2. Men eftersom Septuaginta var en hebreisk -> grekiska översättningen visas den som en pil som går från kvadrant # 1 till # 2, så att # 2 innehåller både de Gamla och Nya Testamenten. I den nedre halvan (# 3) är ett modernt språk som Bibeln översatts till. Översättarna hade att avgöra om ord var bättre i mottagarens språk genom transkribering eller översättning enligt ovan. Detta illustreras med de gröna pilarna märkta transkription och översättning på vardera sidan om dem, vilket visar att översättarna kunde ta antingen det ena eller det andra tillvägagångssättet. Tillsammans visar denna siffra processen för hur de bibliska texterna har gått från hebreiska och grekiska till moderna språk i dag.

Upprinnelsen till “Kristus”

I nästa bild följer jag återigen processen som ovan, men den här gången gör jag det med särskild inriktning på ordet “Kristus” som visas i våra nutida Nya Testamenten.

 Kristus
Var kommer “Kristus” från i Bibeln

Var kommer “Kristus” från i Bibeln

Vi kan se att i det ursprungliga hebreiska Gamla Testamentet termen var “mashiyach”  vilket definieras som “smord eller avskiljd” person i den hebreiska ordboken. Under Gamla Testamentets period smordes (ceremoniel smörjning med olja) hebreiska präster och kungar innan de upptog sina positioner, alltså var de smorda eller mashiyach. Men vissa gammaltestamentliga profetiska skriftställen talade också om en specifik mashiyach (med “bestämd artikel”) som var profeterad att komma. När Septuaginta utvecklades vid 250 f.Kr., valde översättarna ett ord i grekiskan med en liknande innebörd, Χριστός (som låter som Christos),som kom från chrio,vilket innebar att ceremoniellt smörja med olja. Därför har ordet Christos i den grekiska Septuagintan översatts med betydelsen (och inte transkriberats av ljud) från det ursprungliga hebreiska “mashiyach” för att hänvisa till denne specielle personen. Nya Testamentets författare förstog Jesus som varande denne mycket omtalade personen i Septuagintan så de fortsatte att använda ordet Christos i sina skrifter för att beteckna Jesus som varande denne mashiyach.

Men när vi kom till dagens europeiska språk, fanns det inget lätt igenkännbart ord med en liknande innebörd, så Christos blev därefter transkriberad från grekiskan till dessa språk som “Kristus” och dess variationer. Således är ordet “Kristus” en mycket specifik titel med gammaltestamentliga rötter, tillkommen genom översättning från hebreiska till grekiska, och sedan transkriberad från grekiskan till de moderna europeiska språken. Det hebreiska Gamla Testamentet översätts direkt till dessa språk och översättare har gjort olika val i att översätta det ursprungliga hebreiska “mashiyach”. Vissa biblar översätter (av betydelse) till varianter av “Messias” och andra transkribera (med ljud) i varianter av “Kristus”. Eftersom vi inte lätt ser ordet “Kristus” i dagens Gamla Testamente är inte detta sambandet till Gamla Testamentet uppenbar för oss. Men från denna analys vet vi att den bibliske “Kristus ‘=’ Messias ‘=’ den Smorde” och att det var en speciel titel. De ursprungliga grekiska läsarna av Nya Testamentet kunde direkt se Christos från Septuaginta och insåg direkt detta samband, medan vi måste gräva runt lite för att se det.

Kristus väntad i 1: Århundradet

Rustad med denna insikt, låt oss göra några observationer från evangelierna. Nedan följer konung Herodes reaktion när Vise Män från Öster kom sökande efter judarnas konung, en välkänd del av julberättelsen. Lägg märke till att en bestämd “Messias” eller Kristus är efterfrågad, även om det inte specifikt hänvisar till Jesus.

3 När konung Herodes hörde detta, blev han förskräckt, och hela Jerusalem med honom.

4 Och han församlade alla överstepräster och skriftlärde bland folket och frågade dem var Kristus skulle födas. (Matt 2: 3-4)

Du kan se att själva idén om “Kristus” eller Messias var redan allmänt accepterad mellan Herodes och hans religiösa rådgivare – även innan Jesus föddes – och här används det utan att hänvisa specifikt till Jesus. Detta beror på att “Kristus” kommer från Gamla Testamentet, och det var allmänt läst av judar i den grekiska Septuagintan under 1: a århundradet (som Herodes och översteprästerna av hans dag). “Kristus” var (och är fortfarande) en titel, inte ett namn. Av detta kan vi direkt avfärda sådana löjliga föreställningar som att “Kristus” skulle vara en kristen uppfinning eller en uppfinning av någon som kejsar Konstantin på 300 e.Kr. och populariserad av filmer som Da Vinci-koden. Termen existerade hundratals år innan det fanns några kristna eller innan Konstantin kom till makten.

Gamla Testmentliga profetior om “Kristus”

I själva verket blir termen en avgjort profetisk titel redan i Psaltaren, skriven av David ca 1000 f.Kr. – långt, långt innan Jesu födelse. Låt oss se på dessa första omnämnanden.

Jordens kungar reser sig …. mot HERREN och hans Smorde:  Han som bor i himlen ler, …  Han talar till dem …: “Det är jag som har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.”

Jag vill kungöra HERRENS beslut. Han sade till mig: “Du är min Son, jag har i dag fött dig….Saliga är alla som flyr till honom.  (Ps 2: 2-12)..

Den grekiska Septuagintan var mer läst än den hebreiska texten under det första århundradet (av både judar och icke-judar). Psalm 2 i Septuagintan lästes på följande sätt (jag citerar den med ett transcriberat Christos så att du kan “se” Kristus titel som en läsare av Septuagintan kunde)

Jordens kungar reser sig …. mot HERREN och hans Kristus:  Han som bor i himlen ler, …  Han talar till dem … (Ps 2)

Du kan nu “se” Kristus i detta skriftställe som en läsare under 1: a århundradet skulle ha gjort. Men Psaltaren fortsätta med fler referenser till den kommande Kristus. Jag satte standard texten sida vid sida med en transcriberad, en med ” Kristus ” i den, så att du kan se det.

Psalm 132- från hebreiska Psalm 132  från Septuaginta
Herre, … 10 För din tjänare Davids skull
må du inte visa bort din smorde.11 Herren har svurit David en ed,
en sann ed som han ej skall ta tillbaka:
“Av din livsfrukt skall jag sätta kungar på din tron.
… 17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David,
jag har tillrett en lampa åt min smorde.
18 Hans fiender skall jag klä i skam,
men på honom skall hans krona glänsa.”
“Herre,… … 10 För din tjänare Davids skull
må du inte visa bort din Kristus.11 Herren har svurit David en ed,
en sann ed som han ej skall ta tillbaka:
“Av din livsfrukt skall jag sätta kungar på din tron.
17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David,
jag har tillrett en lampa åt min Kristus.
18 Hans fiender skall jag klä i skam,
men på honom skall hans krona glänsa.”

Du kan se att Psalm 132 talar specifikt i futurum ( “… 17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David, …”), som så många skriftställen i hela Gamla Testamentet. Detta är viktigt att komma ihåg när man bedömer profetiorna. Det är inte bara att de nytestamentliga författarna tog idéer från Gamla Testamentet och “gjorde” dem till att passa. Det är så tydligt som ord kan vara att Gamla Testamentet verkligen gör framtidsinriktade påståenden och förutsägelser utan någon tanke på Nya Testamentet. Herodes var medveten om att profeterna i Gamla Testamentet gjorde förutsägelser om den kommande “Kristus” – vilket var anledningen till att han var beredd på denna nyhet. Han behövde bara få sina rådgivare att fylla i detaljerna av dessa förutsägelser för honom. Judarna har alltid varit kända för att vänta på sin Messias (eller Kristus). Det faktum att de väntar eller letar efter ankomsten av sin Messias har ingenting att göra med Jesus eller Nya Testamentet (eftersom de ignorerar det) utan har allt att göra med de uttryckligen framtidsblickande förutsägelserna och profetiorna i Gamla Testamentet.

Gamla Testamentets profetior: Angivna som ett lås med ett lås-och-nyckel system

Att Gamla Testamentets skrifter uttryckligen förutsäger framtiden får dem att stå enahanda i mycke litet sällskap jämfört med det enorma hav av litteratur som producerats under mänsklighetens historia. Det liknar låset av en dörr. Ett lås utformas efter en viss specifikation så att endast en särskild “nyckel” passar specifikationen och kan låsa upp det. På samma sätt är Gamla Testamentet att likna vid ett lås. Vi såg att specifikationerna inte bara gäller dessa två psalmer jag tittat på här, men vi har redan sett på andra i inläggen om  Abrahamsoffer, Adamsbörjan och Moses påsk (läs över dem om de inte kommer till minnes). Psalm 132 tillägger specifikationen att “Kristus” kommer att vara av Davids släkt. Så “låset” har specifikationer som kan iaktas samt bli mer och mer exakt medan vi kartlägger de profetiska skriftställena från olika delar av Gamla Testamentet. Jag kommer att fortsätta att se på flera av dessa “lås” specifikationer. Men jag vill också ställa en annan fråga: Är Jesus den motsvarande “nyckeln” som låser upp profetiorna? Min förhoppning är att du genom denna övning bättre kommer att kunna ta ställning till Evangeliet.

Få Rättfärdighet – Abrahams exempel

Tidigare såg vi att Abraham erhöll rättfärdighet genom att helt enkelt tro.Detta konstaterades i den lilla meningen:

Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. (Genesis 15: 6)

Tro handlar inte om Guds existens

Tänk på vad ” tro ” betyder. Många människor anser att “tro” betyder att tro att Gud existerar. Vi tror att Gud bara vill få oss att tro att han är där. Men Bibeln säger det annorlunda. Den säger,

Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i.  Också de onda andarna tror det, och bävar. (Jakobsbrevet 2:19)

Här använder Bibeln sarkasm för att säga att bara tro att Gud existerar gör oss lika bra som djävulen. Det är sant att Abraham trodde på Guds existens, men det är inte poängen till hans rättfärdighet. Gud hade lovat Abraham att han skulle ge honom en son. Det var det löftet som Abraham var tvungen att välja att tro eller inte – även när han visste att han var en 80-åring och att hans hustru var en 70-åring. Han litade på att Gud på något sätt skulle uppfylla detta löfte till honom. Tro i den här historien, betyder tillförlit. Abraham valde att lita på Gud för att få en son.

När Abraham valde att tro detta löfte om en son då gav Gud honom också -“Krediterade” honom- rättfärdighet. Slutligen fick Abraham både uppfyllt löfte (en son från vilken en stor nation skulle komma) och även trättfärdighet.

Rättfärdighet – inte från förtjänst eller ansträngning

Abraham “tjänade” inte rättfärdigheten, den var“krediterad” till honom. Vad är skillnaden? Om något är “tjänat” arbetar du för det – du förtjänar det. Det är som att få lön för det arbete du gör. Men när något krediteras till dig, ges det till dig. Det är inte förtjänat eller meriterat, men helt enkelt mottaget.

Vi tror att om vi gör mer bra saker än dåliga, gör goda gärningar, eller möter skyldigheter, detta tillåter oss att förtjäna eller meritera rättfärdighet. Abraham visar att dessa tankar är falska. Han försökte inte att tjäna rättfärdighet. Han valde helt enkelt att tro på löftet som erbjudits honom, och då gavs rättfärdighet till honom.

Abrahams tro:  Han satsa sitt liv på det

Valet att tro på detta löfte om en son var enkelt men det var inte lätt. När han först lovades en “stor nation” var han 75 år gammal och han hade lämnat sitt hemland och rest till Kanaan. Nästan tio år hade nu gått och Abraham och Sara hade fortfarande inget barn – för att inte tala om en nation! “Varför har Gud inte redan gett oss en son om han kunde ha gjort så” ?, kunde han ha undrat. Abraham trodde löftet om en son eftersom han litade på Gud, även om han inte förstod allt om löftet, inte heller hade han alla sina frågor besvarade.

Tron på löftet fordrar en aktiv väntan. Hela hans liv bröts samman samtidigt som han bodde i tält i väntan på löftet. Det skulle ha varit mycket lättare att göra ursäkter samt återvända hem till Mesopotamien (dagens Irak) som han lämnat många år tidigare, och där hans bror och familj fortfarande levde. Livet var bekvämt där.

Hans förtroende för löftet tog företräde framför normala mål i livet – säkerhet, komfort och välbefinnande. Han kunde ha tvivlat på löftet samtidigt som han trott på Guds existens och fortsatt med religiösa aktiviteter och goda gärningar. Då hade han kunnat behålla sin religion men inte “krediterats” med rättfärdighet.

Vårt Exempel

Resten av Bibeln behandlar Abraham som ett exempel för oss. Abrahams tro på löftet från Gud, och krediteringen av rättfärdighet, är ett mönster för oss. Bibeln har andra löften som Gud gör för oss alla. Vi har också att välja hurvida vi förlitar oss på dem.

Här är ett exempel på ett sådant löfte.

Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. 13 De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud. (Johannesevangeliet 1: 12-13)

I dag vet vi att löftet till Abraham besannats. Det är obestridligt i dag att det judiska folket finns till som den nationen som kom från Abraham. Men liksom Abraham står vi i dag inför ett löfte som verkar osannolikt och höjer vissa frågor. Liksom Abraham, får vi välja att lita på detta löfte – eller inte.

Vem betalar för Rättfärdighet?

Abraham visade att rättfärdighet ges som en gåva. När du får en gåva betalar du inte för den – annars är det inte en gåva. Givaren av gåvan är den som betalar. Gud, givaren av rättfärdighet, kommer att få betala för rättfärdigheten. Hur kommer han att göra det? Vi ser i vår nästa artikel när vi lär oss där titeln “Kristus” är först utvecklat.

Ett Tidlöst Löfte till en Omärkt Man

Vad världen tar stor del av nu i sport och politik kommer snabbt att glömmas och vi fortsätter med andra nöjen, VM eller politiska händelser. En dags höjdpunkt glöms fort nästa dag. Vi såg i vår tidigare artikel att detta var sant i den antika tiden av Abraham. De viktiga händelserna som höll människors uppmärksamhet för 4000 år sedan är nu helt bortglömda, men ett löfte givet i tysthet till en individ, fast förbisedd av den dåvarande världen, är växande och fortfarande utspelas inför våra ögon. Löftet givet till Abraham cirka 4000 år sedan har uppfyllts. Kanske Gud existerar och arbetar i världen.

Abrahams klagan

Flera år hade gått i Abrahams liv sedan löftet som registrerats i första Mosebok 12 lovats. I lydnad flyttade Abraham till Kanaan (det förlovade landet) som idag är Israel, men löftet om den utlovade sonen hände inte. Så Abraham började oroa dig.

Då kom Herrens ord till Abram i en vision:

“Var inte rädd, Abram. Jag är din sköld, din mycket stora belöning.”

Men Abram sade, “Suveräne Herre, vad kan du ge mig eftersom jag fortfarande är  barnlös och den som kommer att ärva min egendom är Eliezer från Damaskus?” Och Abram sa, “du har inte gett mig några barn, så en tjänare i mitt hushåll kommer att bli min arvtagare.” (Första Moseboken 15:1-3)

Guds löfte

Abraham tältade omkring i landet i väntan på början av den stora nationen han blivit lovad. Men ingenting hände och han var ca 85 år gammal (tio år hade nu gått efter hans flytt). Han klagade att Gud inte höll sitt löfte. Deras samtal fortsatte:

Då kom Herrens ord till honom: “denne mannen kommer inte att bli din arvtagare, men en son som kommer från din egen kropp kommer att vara din arvtagare.” Han förde ut honom och sa: “se upp på himlen och räkna stjärnorna – om du verkligen kan räkna dem..” Sedan sa han till honom, “så kommer din avkomma att bli.” (Första Moseboken 15:4-5)

Så Gud utökade sitt ursprungliga löfte med att förklara att Abraham skulle få en son som skulle bli upphov till ett folk lika oräkneliga som stjärnorna på himlen. Och dessa människor skulle få det utlovade landet – idag kallad Israel.

Abrahams svar: evinnerlig verkan

Hur skulle Abraham svara på det utökade löftet? Vad som följer är en mening som Bibeln själv behandlar som en av de viktigaste meningarna i hela Bibeln. Den hjälper oss att förstå Bibeln och visar oss Guds hjärta. Den säger:

Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. (Första Moseboken 15:6)

Det är lättare att förstå denna mening om vi ersätter pronomen med namn, då lyder det:

Abram trodde Herren, och Herren räknade det till rättfärdighet för Abram. (Första Moseboken 15:6)

Det är en sådan liten, enkel mening, men den är verkligen viktigt. Varför? Eftersom i denna lilla mening erhåller Abraham “rättfärdighet”. Detta är den enda- och endaste  – kvaliteten som vi måste få för att få rätt ställning inför Gud.

Repitera vårt Problem: Korrumption

Ur Guds synpunkt, även om vi gjordes i Guds avbild hände något som skadat oss. Bibeln säger:

Herren ser ner från himlen på människors barn för att se om det finns någon förståndig, någon som söker Gud. Nej, alla är de avfälliga, allesammans är de fördärvade. Ingen finns, som gör vad gott är, det finns inte en enda. (Psaltaren 14:2-3)

Vår korrumption har resulterat i att vi inte gör vad som är gott – orsakande tomhet och död. Om du tvivlar på detta, läsa nyhetsrubrikerna i världen och se vad folk har gjort de senaste 24 timmarna. Detta innebär att vi är separerade från en rättfärdig Gud eftersom vi saknar rättfärdighet.

Vår korrumption stöter bort Gud på samma sätt som vi skulle hålla oss borta från kroppen av en död råtta. Vi vill inte gå nära den. Så besannas ord av profeten Jesaja i Bibeln.

Vi blev allesammans lika orena människor, och all vår rättfärdighet var som en fläckad klädnad. Vi vissnade allesammans som löv, och våra missgärningar förde oss bort som vinden. (Jesaja 64:6)

Abraham och rättfärdighet

Men här i samtalet mellan Abraham och Gud finner vi en lugn förklaring att Abraham hade fått “rättfärdighet”, typ som Gud accepterar – trots att Abraham inte var syndfri. Så, vad “gjorde” Abraham för att få denna rättfärdigheten? Det står bara Abraham “trodde”. Det är allt?! Vi försöker att tjäna rättfärdighet genom att göra något, men den här mannen, Abraham, fick det genom att bara helt enkelt ” tro”.

Men vad betyder att tro? Och vad har detta att göra med din rättfärdighet och min? Vi ta upp det nästa gång.