Grenen Spirar i Exakt tid för att bli … “avskuren”

Vi har utforskat temat om Grenen/Telningen som sträcker sig genom flera av profeternas skrifter i Gamla testamentet. Vi såg att Jeremia år 600 f.Kr. hade plockat upp temat påbörjad av Jesaja 150 år tidigare, och förklarade att denne Grenen/Telningen skulle vara en kung. I vårt tidigare inlägg såg vi att Sakarja, följande efter Jeremia, förutspådde att denne Grenen/Telningen kommer att heta Jesus och att han kommer att kombinera rollerna av konung och präst i en roll – något som aldrig tidigare hade inträffat i israelisk historia.

Daniel’s gåta om den Smordes planerade ankomst

Men det slutade inte där. Daniel, som levde i tiden mellan Jeremia och Sakaria, plockade direkt upp titeln “Den Smorde” (som vi såg här = ‘Kristus “eller” Messias), och anspelade samtidigt på Grenen/Telningen temat i en fascinerande gåta som förutsåg när Messias skulle uppenbaras. Omkring år 538 f.Kr. skrev han följande:

“Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor och sextiotvå veckor……  Men efter de sextiotvå veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad……..” (Daniel 9: 25-26)

Eftersom Smorde = Kristus = Messias, som vi såg här, vet vi att Daniel skrev om den kommande Kristus. Daniel anger en starttid (“då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp”) och ett specifikt tidsintervall (“sju veckor och sextiotvå veckor “) som kulmineras i uppdagandet av Kristus (= den Smorde) som sedan helt mystiskt kommer att “förgöras”.  Strukturen som sådan av denna förutsägelse verkar tillräckligt tydlig. Men kan vi förstå detaljerna så att vi faktiskt kan spåra detta uppdagandet av Kristus? Låt oss börja med att se på vad som påbörjade tickandet av denna profetiska klocka.

Utfärdandet av Förordningen att Jerusalem skulle Återställas och Återuppbyggas

Omkring 100 år efter Daniel, var Nehemja munskänk till den persiske kejsaren Artaxerxes. Som sådan var han en man som hade tillgång till den allra högsta makten i det persiska riket. I detta sammanhang frågar och erhåller han en kunglig förordning för att återställa och återuppbygga Jerusalem. Så här säger han det.

I månaden Nisan i det tjugonde året av kung Artaxerxes … svarade jag konungen, “Om det behagar konungen och om din tjänare har funnit nåd inför honom, låt honom skicka mig till staden i Judah där mina förfäder är begravda så att jag kan bygga upp det. “…

Jag sade också till honom, “Om det behagar konungen, kan jag få brev till hövdingarna … “. [Och] kungen beviljade min begäran. Så jag gick till hövdingarna … och gav dem konungens brev. Kungen hade också skickat officerare och kavalleri med mig. (Nehemja 2: 1-9)

Så här ser vi ett kungligt påbud, uppbackat med skrivelser och militären i det persiska riket att återuppbygga och återställa Jerusalem. Eftersom den persiske kejsaren Artaxerxes är känd i världshistorien, och eftersom detta dekret anges i början av denna period i form av Artaxerxes regeringstid (i 20de året av hans regering i månaden Nisan), kan vi avgöra när det var. Artaxerxes besteg den persiska tronen omedelbart efter sin fader Xerxes död i december 465 BC (A) och eftersom detta dekret utfärdades i Nisan 1 (mars/april) av hans 20de år skulle detta sätta utfärdandet av dekretet till den 5te mars, 444 BC (A).

Sju ‘Sjuor’ och Sextiotvå’ Sjuor’

Men vad är dessa “sjuor” som Daniel använde för att spåra tidens gång? I Mose lag fanns en cykel av sju år där landet skulle vila från jordbruksodling vart sjunde år. Det lydde på följande sätt.

När ni kommer in i det land som jag ger er, skall landet hålla sabbat åt Herren. Sex år skall du beså din åker och i sex år beskära din vingård och skörda avkastningen från jorden,men under det sjunde året skall landet ha sabbatsvila, en Herrens sabbat.  (3 Mosebok 25: 2-3)

Sammanhanget i Daniels uttalande är “år”, och med hjälp av detta resonemang, med “sjuor” skriver han längs dessa cykler av sju år. I så fall kan Sju ‘Sjuor “och Sextiotvå’ Sjuor” anges aritmetiskt som (7 + 62) * 7 = 483 år.

360-dagars år

Komplicerande saker något är längden av året som används. Idag använder vi solåret (= 365.24219879 dagar per år) eftersom vi just kan mäta revolutionen av jorden runt solen. På den tiden var det vanligt att basera året från månens varv (som den islamiska kalendern gör än idag) vilket ger 354 dagar / år eller genom att använda 12 månader med 30 dagar ger 360 dagar per år. I samtliga fall görs en viss justering för att “fixa” skillnaderna i varv. (I vår västerländska kalender använder vi skottår – 366 dagar – för att justera för fractionen, med några skottår som hoppas över.) I gamla egyptiska, babyloniska, indiska och grekiska civilisationer var en 360 dagars kalender vanlig. Detta är Daniels årslängd.

Beräknad ankomst av Kristus

Med denna bakgrundsinformation är det nu ganska enkelt att räkna ut när Kristus var att komma fram enligt Daniels gåta. 483 år med 360 dagar / år kommer att ge oss:

483 år * 360 dagar / år = 173 880 dagar

när det gäller vår västerländska kalendern skulle detta ge oss 476 sol- år med 25 dagar kvar. (173 880 / 365,24219879 = 476 med 25 som rest)

Startpunkten för denna beräkning var Artaxerxes “dekret som utfärdades den 5 mars, 444 BC. Adderande 476 sol- år till detta datum tar oss till den 5 mars 33 AD. (Det finns inget år 0, kalendern går från 1BC till 1 AD på ett år så aritmetiskt blir det -444 + 476 + 1 = 33).

Om vi nu tar de 25 återstående dagarna och lägger dem till 5 mars 33 AD kommer vi till den 30 mars, 33 AD, som visas i tidslinjen nedan. Eller som Hoehner (vars beräkningar jag har följt) säger

“Genom att lägga till 25 dagar till 5 mars (444 f.Kr.) kommer man till 30 mars (33 e.Kr.), som var Nisan 10. Detta var dagen för det triumferande inträdet av Jesus i Jerusalem …

Hoehner, Kronologiskt aspekter av livet av Kristus del VI, sid. 16 1977

daniel 9 timeline swedish
Tidslinjen av Daniels profetia om “sjuor” kulminerar i Jesus triumferande intåg

Triumferande Intåg av Jesus – den dagen

Det var palmsöndagen, sammadag som vi minns det triumferande intåget av Jesus in i Jerusalem. Av de antaganden som vi har gjort ovan och med hjälp av något grundläggande aritmetik finner vi att detta är den dag då Daniels gåta om “sjuor” landar oss på. Detta var den dag då Jesus presenterades som Konungen eller Kristus till den judiska nationen. Vi vet detta eftersom Sakarja (som hade förutspått namnet på Kristus) också hade skrivit att:

Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter!    Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han.    Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl. (Sak 9: 9)

Den länge efterlängtade konungen skulle uppenbaras ridande in i Jerusalem på en hingst med folkskaror av ropande och glada människor. På dagen för det Triumpherande Intåget av Jesus in i Jerusalem – samma dag som förutsägs av Daniel i sin gåta om “sjuor” – red Jesus in i Jerusalem på en hingst. Lukas berättar om skedet.

Då han närmade sig sluttningen av Oljeberget, började hela skaran av lärjungar i sin glädje prisa Gud med hög röst för alla de kraftgärningar som de hade sett:

“Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden

När Jesus kom närmare och såg staden, brast han i gråt över den 42 och sade: “Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon. (Luk 19: 37-42)

I denna berättelse gråter Jesus därför att folket inte kände igen denna samma dag förutspådde i tandem genom Sakarja och Daniel. Men eftersom de inte kände igen denna dag som Kristus uppenbarades skulle något helt oväntat hända. Daniel, förutspådde i samma passage där han lade ut gåtan av “sjuor”, att:

…Men efter de sextiotvå veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad.”(Daniel 9:26)

Istället för att ta tronen och regera, skulle Kristus bli “avskuren”/förgöras utblottad. Genom att använda denna fras “avskuren” (några biblar översätter det med att “dödas”) anspelar Daniel på temat av grenen, som skjuter upp ur stubben av Jesse, påbörjad långt tidigare av Jesaja, senare förtydligad av Jeremiah, med namnet förutspått av Sakarja och nu är dagen och signaturen föreskriven i Daniel och Sakarja i tandem. Denna gren skulle bli “avskuren”. Men hur skulle denna gren bli “avskuren”? Vi återvänder till Jesaja i vårt nästa inlägg. för att se en levande beskrivning

  1. A) Referens använd genomgående är Kronologiska aspekter av Kristi livet
    Del VI: Harold W. Hoehner

Tecknet Telningen/Grenen: Namngiven hundratals år före hans födelse

Tidigare såg vi hur Jesaja påbörjade ett tema med hjälp av bilden Telningen / Grenen. Någon från den fallna Davidiska Dynastin som har visdom och kraft förutsades av Jesaja att komma. Jeremia följde på detta tema genom att hävda att denne Telning / Gren skulle bli känd som HERREN själv (dvs som i Gamla Testamentets personliga namn för Gud).

Sakaria fortsätter Telningen /Grenen

zechariah timelines
Judisk Historisk tidslinje med Sakarai och andra profeter i Bibleln

Sakaria levde 520 f.Kr., strax efter det judiska folkets återkomst till Jerusalem efter deras första utvisning till Babylon, men medan de fortfarande styrdes av persierna (se här Judarnas Historia). Vid denna tid arbetade det judiska folket med att bygga upp sitt förstörda tempel och att återinföra den Mosaiska efterlevnaden. Sakarias samtida var en man vid namn Josua, som var överstepräst vid den tiden och arbetade för att återinföra hela det prästerliga systemet. Profeten Sakaria arbetade tillsammans med sin kollega översteprästen Josua för att ge ledning åt det judiska folket. Här är vad Herren – genom Sakarias – i en profetisk gåta, sade om denne Josua:

8 Hör Josua, du överstepräst, du och dina medbröder som sitter här inför dig, dessa män skall vara ett tecken:  Se, jag skall låta min tjänare Telningen komma.Se den sten som jag har lagt inför Josua! ………, säger Herren Sebaot.    Och jag skall utplåna detta lands missgärning  på en enda dag. ” (Sakarja 3: 8-9)

Telningen/Grenen! Igen! Genom att bygga på bilden påbörjad av Jesaja cirka 200 år tidigare, och fortsatt av Jeremia 60 år tidigare, plockar Sakarias upp detta tema av “Telningen/Grenen”. Men den här gången kallas Telningen också “min tjänare”. På något sätt var Översteprästen Josua i Jerusalem 520 f.Kr. kollegan till Sakaria, symbolisk för denne kommande Telning, men på vilket sätt? Det säges att “på en enda dag” kommer synderna att tas bort av Herren. Detta ansluter till anskaffning av rättfärdighet. Vi kommer att vinna “rättfärdighet” genom att Herren tar bort våra synder “på en enda dag”. Hur skulle det kunna hända?

Telningen/Grenen: Förenar Präst med Kung

Vi fortsätter tre kapitel i Sakaria och lär oss något häpnadsväckande. För att fatta följande profetia, måste vi förstå att prästämbetet och kungaämbetet var strikt åtskilda i Gamla Testamentet. Ingen av de Davidiska Kungarna kunde vara präster (vissa av dem fick problem genom att försöka), och omvänt, en del av prästerna fick problem genom att syssla med kungliga intriger. Prästens arbete var att medla mellan Gud och människa genom att offra djur till Gud för synders förlåtelse. Och kungens arbete var att regera med rättvisa från tronen. Båda var avgörande; båda var distinkta. Ändå skrev Sakaria att i framtiden:

Och HERRENS ord kom till mig; han sade: ………11 När du så har fått silver och guld, skall du därav låta göra kronor; och du skall sätta en på översteprästen Josuas, Josadaks sons, huvud. 12 Och du skall säga till honom: »Så säger HERREN Sebaot: Se, där är en man som skall kallas Telningen. Under honom skall det gro, och han skall bygga upp HERRENS tempel. 13 Ja, han skall bygga upp HERRENS tempel och förvärva majestät och sitta på sin tron och regera; och en präst skall han vara på sin tron; och fridens rådslag skola vara mellan båda. “(Sak 6: 9-13)

Återigen är vår Telning här. Men nu, i motsats till alla tidigare företräden, ska översteprästen i Sakarias dag (Josua) sätta på sig den kungliga kronan (symboliskt). Kom ihåg att i Sakaria 3 (ovan) var Josua “symbolisk av kommande saker”. Kan det vara så att Josua, översteprästen, genom att sätta på kronan var “symbolisk” av ett kommande sammangående av kungliga och prästerliga roller? Dessa två roller kommer en dag att bli förenade i en person! Och lägg märke till att Josua, hans eget namn, är namnet på Telningen/Grenen. Vad betydde det?

Namnet “Josua” ÄR  namnet “Jesus”

För att förstå detta måste vi se över hur Gamla Testamentet översattes genom historien. År 250 f.Kr. översattes det hebreiska Gamla Testamentet till grekiska. Denna översättning är idag fortfarande i användning och kallas Septuaginta (eller LXX).Vi såg att titeln “Kristus” användes för första gången i denna grekiska översättning, och att “Kristus ‘=’ Messias ‘=’ Smorde”. (Om du inte följer med på detta, kan du läsa här, eftersom detta är avgörande för vad som nu kommer att följa).

"Josua" = 'Jesus'. Båda kommer från det hebreiska namnet "Yhowshuwa"
“Josua” = ‘Jesus’. Båda kommer från det hebreiska namnet “Yhowshuwa”

På precis samma sätt som vi följde översättningarna till “Kristus” kan vi följa avledningar av namnet “Josua”. Som ni kan se på bilden ovan är Josua en omskrivning av det ursprungliga hebreiska namnet “Yhowshuwa” som var ett vanligt hebreiskt namn som betydde “Jehova räddar”. Detta (visas i kvadrant #1) är hur Sakaria skrev hans namn år 520 f.kr. Detta ordet transkriberades till “Josua” när det Gamla Testamentet översattes till svenska (nedre halvan märkt #3). Översättarna av LXX år 250 f.Kr. transkriberade också det namnet när de översatte Gamla Testamentet till grekiska. Deras grekiska omskrivning var Iesous (kvadrant #2). Således “Yhowshuwa” i Gamla testamentet skrevs Iesous i LXX. Jesus skulle ha kallats Yhowshuwa av hans samtida, men när de nytestamentliga författarna skrev hans namn i det grekiska Nya Testamentet, använde de det välbekanta “Iesous” från LXX. När Nya testamentet översattes från grekiska till svenska blev “Iesous” transkriberat (igen) till vårt välkända “Jesus” (nedre halvan märkt #3). Alltså är namnet “Jesus =” Josua “. Både Jesus i Nya testamentet, och översteprästen Josua av 520 f.Kr. kallades “Yhowshuwa” i deras egna hebreiska språk. På grekiska, var båda namnen “Iesous”. En grekisk läsare av Gamla Testamentet LXX skulle känna igen namnet Iesous (Jesus) som ett bekant namn i Gamla Testamentet. Vi förlorar den nära anslutningen eftersom namnet “Jesus” visar sig komma så att säga ut ur det blå. Men namnet Jesus har en gammaltestamentlig motsvarighet — Josua-.

Jesus från Nasaret är Telningen/Grenen

Men när vi nu vet detta sammanhang bör Sakarias profetia slå oss direkt. Här ser vi en förutsägelse, given år 520 f.Kr., att namnet på den kommande Telningen kommer att vara “Jesus”! När jag insåg detta, var jag tvungen att sätta mig upp och notera. Detta var en colossal “tillfällighet” för mig. Här var (och är fortfarande) en profetia som nämner den kommande Telningen/Grenen, och namnet pekar direkt på Jesus från Nasaret.

Och denne kommande Jesus skulle, enligt Sakaria, sammanfoga rollerna för kung och präst. Vad var det som prästerna gjorde? På uppdrag av människor offrade de djuroffer till Gud för deras synders förlåtelse. Precis som Abraham gjorde med hans offer på berget Moria, och Moses med påsklammets offer, täckte prästen människornas synder genom djuroffer. Den kommande “Jesus” skulle utföra en liknande roll så att HERREN kunde “ta bort synd från detta land på en enda dag”– den dagen då denne kommande Prästen Jesus skulle offra sig själv som ett offer, som ju redan förebildats som plats på Moria Berg och  som årstid vid påsken. Någon gång efter att ha uppfyllt rollen som präst, skulle denne Telning Jesus ta upp sin tron (enligt Psaltaren 2) och skulle därmed vara “en präst på sin tron” – som exakt anges, precis och kontrollerbart genom Sakaria cirka 500 år före Jesus gick här på jorden.

Denna sammankopplade nivå av profetiska förutsägelse är inget annat än fantastiskt. Kan du komma på någon annan i hela historien, vars liv var även så avlägset förutsagt som Jesus från Nasaret var av de olika Gamla Testamentets profeter? Vissa kritiker hävdar att Jesus uppfyller Gamla Testamentets profetior helt enkelt därför att evangeliets författare gjort sin berättelse om Jesus till att passa det Gamla Testamentet. Sakarias namngivning av Telningen till att vara Jesus omintetgör detta eftersom namnet “Jesus” från Nasaret har nersskrivits utanför evangelierna. Den judiska Talmud, Josephus och alla andra historiska författare om Jesus, både vänner och fiender, refererar alltid till honom som “Jesus” eller “Kristus”.

Jag antar att man kan rationalisera att “Jesus” var ett tämligen vanligt judiskt namn, det fanns säkert andra Jesus i judisk historia, så namngivningen kan helt enkelt ha varit en tillfällighet beroende på slumpen. Men låt oss tänka igenom denne Jesus-från-Nasaret’s karriär. Han hävdade verkligen själv att han var en kung; Kungen i själva verket. Men allt som han åstadkom på jorden var i själva verket prästerligt. Prästens uppgift var att ta ett lamm på uppdrag av en dyrkande judisk person, erbjuda den till Gud, offra det, och döden och blodet av lammet skulle sona synd och skuld för den judiske personen. Jesu död var betydande i att det också var ett offer till Gud, för vår räkning. Hans död sonar för synd och skuld för var villig person. Landets synder togs bort bokstavligen  “på en enda dag” – den dagen Jesus dog, som Sakaria hade förutspått. I sitt liv hänvisade han till sin kommande roll som Kung medan han samtidigt uppfyllde alla krav som Präst. Han har infört harmoni och enighet i de två rollerna. Telningen, den som David för länge sedan kallade “Messias” är i själva verket Präst-Kung. Och hans namn förutspåddes 500 år före hans födelse genom Sakaria.

Så att utforska temat för Telningen/Grenen genom Gamla testamentet borde fylla oss med förundran. Men det slutar inte där. En annan Gamla testamentets författare, inklämt mellan Jeremia och Sakaria i historien förutsåg tiden för hans ankomst. Vi kommer att se på det här näst.

Tecknet av Telningen Grenen: Den Livlösa Stubben Kommer till Liv

En av de påståenden som Jesus framlade för kritikerna han mötte på sin tid var att:

… Det är just dessa skrifter som vittnar om mig … (Joh 5:39)

Med andra ord, Jesus hävdade att hans liv och karriär förutsågs och var profeterad av Gamla Testamentets böcker skrivna av de hebreiska profeterna som levde hundratals år före honom. Dessa profeter hade hävdat att Gud inspirerade deras skrifter. Eftersom inget mänskligt sinne i detalj kan förutsäga hundratals år in i framtiden, blev detta en bevisföring som Jesus sade att hans samtida kunde använda för att verifiera om Jesus verkligen hade kommit som en Gudomlig Plan eller om hela evangeliets händelser var en produkt av någon mänsklig skickelse. Det utgör alltså ett prov i att kunna se om Gud existerar och om han talar. Nu, två tusen år senare, är de data som Jesus hänvisade till i Gamla testamentet fortfarande tillgängliga för oss att undersöka och tänka igenom.

Först lite repetition.  Jesu kommande förutsades redan i början av Gamla Testamentet. Sedan såg vi att Abrahams offer anmärkningsvärt förutsade den plats där Jesus skulle offras medan påsken förutsade när under året det skulle inträffa. Dessa händelser skrevs ned omkring 1500 f Kr. Vi såg att i Psalm 2 uttrycket “Kristus” först ges som en titel på en viss person som skulle komma. Psalm 2 skrevs ca 1000 f Kr. Hela tonen och inriktningen av dessa ställen var framtidsblickande. De såg framåt mot någon. Men det slutade inte där. Mycket mer skrevs i en profetisk, framtidskådande riktning med andra titlar och tema under utveckling. Jesaja (750 f Kr) började införa en spännande titel som senare i Gamla Testamentets böcker plockades upp och utvecklades till ett fullfjädrat tema —  nämligen den kommande Telningen/Grenen-.

Jesaja och Telningen/Grenen

Figuren nedan visar Jesaja i en historisk tidslinje med några andra Gamla Testamentets författare (se här för en översikt av judisk historia).

Jesaja visas i historisk tidslinje. Han levde under regeringsperioden av den Davidiska Kungaätten.
Jesaja visas i historisk tidslinje. Han levde under regeringsperioden av den Davidiska Kungaätten.

Du kan se från färgkodningen att Jesajas bok var skriven under perioden av den Davidiska Kungadynastin (1000 – 600 f.Kr.). Vid den tiden (ca 750 f.Kr.) var dynastin och riket korrumperat. Jesaja skrev med en bönfallan att de måtte vända tillbaka till Gud och den Mosaiska Lagens praktiserande och efterföljande. Men Jesaja visste att detta ångersfulla återvändande inte skulle hända och därmed förutspådde han också att landet skulle komma att förstöras samt att den kungliga dynastin skulle komma att förintas.

Bilden Jesaja använde av dynastin som ett träd
Bilden Jesaja använde av dynastin som ett träd

Han använde en speciell metafor, eller bild, för den kungliga dynastin, där han föreställde det som ett stort träd. Detta träd hade till sin rot Jesse, far till kung David. Med Jesse som grund inleddes Dynastin med David, och från Salomon, hans efterträdare, fortsatte trädet att växa och utvecklas.

Först ett träd … så en stubbe … sedan en Gren / Telningen

Jesaja skrev att detta dynastiska “träd” snart skulle skäras ner, och förminskas till en stubbe. Såhär började han bilden om trädet som han sedan gjorde till gåtan om en stubbe och Gren:

“Ett skott skall skjuta upp ur Jesse avhuggna stam, och en telning från dess rötter (en gren) kommer att bära frukt. Och på honom skall HERRENS Ande vila, vishets och förstånds Ande, råds och starkhets Ande, HERRENS kunskaps och fruktans Ande.”  (Jesaja 11: 1-2)

Nedhuggningen av detta”träd” hände omkring 150 år efter Jesaja, omkring 600 f.Kr., då babylonierna erövrade Jerusalem och drog dess folk och konung i fångenskap till Babylon (den röda period i tidslinjen ovan). Jesse var far till kung

Slide2
dynastin från Jessie avbildas som en stubbe

David, och därmed roten till den Davidiska Dynastin.  “Jesse rot” var därför en anspelning på den (kommande) krossade och brutna dynastin av kungar från David.

Telningen:  En kommande “honom” från David ägande vishet och förstånd

Men denna gåta såg också längre in i framtiden än bara till nedhuggningen av trädet. Jesaja uttryckligen förutspådde att även om “stubben” (leden av David från Jesse) av allt att döma skulle se död ut (som stubbar gör), en dag i en avlägsen framtid kommer ett grenskott så kallat telningen,  att dyka upp från samma stubbe, precis som skott kan växa upp från vanliga stubbar.

swedish shoot
kommande telning från stubben – en ‘honom’

Denne telning kallas en “honom” , så Jesaja talar om en kommande man, som kommer från Davids led efter att dynastin skurits ner. Denne man skulle ha sådana egenskaper av vishet, makt och kunskap, att det vore som om Guds Ande själv vilade på honom.

Jesus … En “honom” från David med vishet

Jesus passar kriteriet av att ha kommit “från stumbben av Jesse” eftersom Jesse och David var hans förfäder. Det mycket märkliga i berättelserna om Jesus i evangelierna är visheten och förståelsen han hade. Hans klokhet, balans och insikt i hantering av motståndare och anhängare tillika under hans tid, fortsätter att imponera både kritiker och anhängare allt sedan dess. Och hans makt i evangelierna genom mirakler är obestridlig. Man kan välja att inte tro dem; men man kan inte bortse från dem. Likaväl som att ha kommit från Davids linje, passar Jesus på kriteriet av att ha exceptionella egenskaper av vishet och makt som Jesaja förutspådde en dag skulle komma från denne Telning.

Jeremia och Telningen / Grenen

swedish jeremiah timelines
Jeremia i Historisk tidslinje

Det är som en vägvisare nerlagd i historien av Jesaja. Men det slutade inte där. Hans skylt är bara den första i en serie av tecken. Jeremia, som levde omkring 150 år efter Jesaja, när Davidiska dynastin faktiskt höggs ned inför hans ögon skrev:

“Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall låta en rättfärdig telning uppstå åt David. Han skall regera såsom konung och hava framgång, och han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden.

 I hans dagar skall Juda varda frälst och Israel bo i trygghet; och detta skall vara det namn han skall få: HERREN vår rättfärdighet. ” (Jer 23: 5-6)

Jeremiah expanderar uttryckligen på temat om Telningen/Grenen av Davidiska Dynastin påbörjad av Jesaja mycket tidigare. Telningen kommer att vara en kung som regerar. Men det är precis vad Psalm 2 profetia sade om den kommande Guds Son/Kristus/Messias. Kan det vara så att  Telningen/Grenen och Guds Son är en och densamme?

Telningen Grenen: HERREN vår rättfärdighet

Men vad ska denne Telningen / Gren kallas? Och varför ingen annan än “Herren” som också blir “vår” (det vill säga – vi människors) Rättfärdighet. Som vi såg med Abraham, är det överväldigande problemet för människor att vi är “korrumperade”, och därmed i desperat behov av “rättfärdighet”. Och här, i beskrivningen av Telningen / Grenen, ser vi en vink om att människor i Jeremias framtid skulle få sina behov av “rättfärdig” ackrediterad av ingen annan än Herren – YHWH själv (YHWH är namnet för Gud i Gamla Testamentet). Men hur skulle detta komma att ske? Sakarja fyller i ytterligare detaljer för oss när han vidare utvecklar på detta tema om den Kommande Grenen, även förutsägande namnet Jesus – som vi ser på i vår nästa artikel.

Få Rättfärdighet – Abrahams exempel

Tidigare såg vi att Abraham erhöll rättfärdighet genom att helt enkelt tro.Detta konstaterades i den lilla meningen:

Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. (Genesis 15: 6)

Tro handlar inte om Guds existens

Tänk på vad ” tro ” betyder. Många människor anser att “tro” betyder att tro att Gud existerar. Vi tror att Gud bara vill få oss att tro att han är där. Men Bibeln säger det annorlunda. Den säger,

Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i.  Också de onda andarna tror det, och bävar. (Jakobsbrevet 2:19)

Här använder Bibeln sarkasm för att säga att bara tro att Gud existerar gör oss lika bra som djävulen. Det är sant att Abraham trodde på Guds existens, men det är inte poängen till hans rättfärdighet. Gud hade lovat Abraham att han skulle ge honom en son. Det var det löftet som Abraham var tvungen att välja att tro eller inte – även när han visste att han var en 80-åring och att hans hustru var en 70-åring. Han litade på att Gud på något sätt skulle uppfylla detta löfte till honom. Tro i den här historien, betyder tillförlit. Abraham valde att lita på Gud för att få en son.

När Abraham valde att tro detta löfte om en son då gav Gud honom också -“Krediterade” honom- rättfärdighet. Slutligen fick Abraham både uppfyllt löfte (en son från vilken en stor nation skulle komma) och även trättfärdighet.

Rättfärdighet – inte från förtjänst eller ansträngning

Abraham “tjänade” inte rättfärdigheten, den var“krediterad” till honom. Vad är skillnaden? Om något är “tjänat” arbetar du för det – du förtjänar det. Det är som att få lön för det arbete du gör. Men när något krediteras till dig, ges det till dig. Det är inte förtjänat eller meriterat, men helt enkelt mottaget.

Vi tror att om vi gör mer bra saker än dåliga, gör goda gärningar, eller möter skyldigheter, detta tillåter oss att förtjäna eller meritera rättfärdighet. Abraham visar att dessa tankar är falska. Han försökte inte att tjäna rättfärdighet. Han valde helt enkelt att tro på löftet som erbjudits honom, och då gavs rättfärdighet till honom.

Abrahams tro:  Han satsa sitt liv på det

Valet att tro på detta löfte om en son var enkelt men det var inte lätt. När han först lovades en “stor nation” var han 75 år gammal och han hade lämnat sitt hemland och rest till Kanaan. Nästan tio år hade nu gått och Abraham och Sara hade fortfarande inget barn – för att inte tala om en nation! “Varför har Gud inte redan gett oss en son om han kunde ha gjort så” ?, kunde han ha undrat. Abraham trodde löftet om en son eftersom han litade på Gud, även om han inte förstod allt om löftet, inte heller hade han alla sina frågor besvarade.

Tron på löftet fordrar en aktiv väntan. Hela hans liv bröts samman samtidigt som han bodde i tält i väntan på löftet. Det skulle ha varit mycket lättare att göra ursäkter samt återvända hem till Mesopotamien (dagens Irak) som han lämnat många år tidigare, och där hans bror och familj fortfarande levde. Livet var bekvämt där.

Hans förtroende för löftet tog företräde framför normala mål i livet – säkerhet, komfort och välbefinnande. Han kunde ha tvivlat på löftet samtidigt som han trott på Guds existens och fortsatt med religiösa aktiviteter och goda gärningar. Då hade han kunnat behålla sin religion men inte “krediterats” med rättfärdighet.

Vårt Exempel

Resten av Bibeln behandlar Abraham som ett exempel för oss. Abrahams tro på löftet från Gud, och krediteringen av rättfärdighet, är ett mönster för oss. Bibeln har andra löften som Gud gör för oss alla. Vi har också att välja hurvida vi förlitar oss på dem.

Här är ett exempel på ett sådant löfte.

Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. 13 De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud. (Johannesevangeliet 1: 12-13)

I dag vet vi att löftet till Abraham besannats. Det är obestridligt i dag att det judiska folket finns till som den nationen som kom från Abraham. Men liksom Abraham står vi i dag inför ett löfte som verkar osannolikt och höjer vissa frågor. Liksom Abraham, får vi välja att lita på detta löfte – eller inte.

Vem betalar för Rättfärdighet?

Abraham visade att rättfärdighet ges som en gåva. När du får en gåva betalar du inte för den – annars är det inte en gåva. Givaren av gåvan är den som betalar. Gud, givaren av rättfärdighet, kommer att få betala för rättfärdigheten. Hur kommer han att göra det? Vi ser i vår nästa artikel.

Ett Tidlöst Löfte till en Omärkt Man

Vad världen tar stor del av nu i sport och politik kommer snabbt att glömmas och vi fortsätter med andra nöjen, VM eller politiska händelser. En dags höjdpunkt glöms fort nästa dag. Vi såg i vår tidigare artikel att detta var sant i den antika tiden av Abraham. De viktiga händelserna som höll människors uppmärksamhet för 4000 år sedan är nu helt bortglömda, men ett löfte givet i tysthet till en individ, fast förbisedd av den dåvarande världen, är växande och fortfarande utspelas inför våra ögon. Löftet givet till Abraham cirka 4000 år sedan har uppfyllts. Kanske Gud existerar och arbetar i världen.

Abrahams klagan

Flera år hade gått i Abrahams liv sedan löftet som registrerats i första Mosebok 12 lovats. I lydnad flyttade Abraham till Kanaan (det förlovade landet) som idag är Israel, men löftet om den utlovade sonen hände inte. Så Abraham började oroa dig.

Då kom Herrens ord till Abram i en vision:

“Var inte rädd, Abram. Jag är din sköld, din mycket stora belöning.”

Men Abram sade, “Suveräne Herre, vad kan du ge mig eftersom jag fortfarande är  barnlös och den som kommer att ärva min egendom är Eliezer från Damaskus?” Och Abram sa, “du har inte gett mig några barn, så en tjänare i mitt hushåll kommer att bli min arvtagare.” (Första Moseboken 15:1-3)

Guds löfte

Abraham tältade omkring i landet i väntan på början av den stora nationen han blivit lovad. Men ingenting hände och han var ca 85 år gammal (tio år hade nu gått efter hans flytt). Han klagade att Gud inte höll sitt löfte. Deras samtal fortsatte:

Då kom Herrens ord till honom: “denne mannen kommer inte att bli din arvtagare, men en son som kommer från din egen kropp kommer att vara din arvtagare.” Han förde ut honom och sa: “se upp på himlen och räkna stjärnorna – om du verkligen kan räkna dem..” Sedan sa han till honom, “så kommer din avkomma att bli.” (Första Moseboken 15:4-5)

Så Gud utökade sitt ursprungliga löfte med att förklara att Abraham skulle få en son som skulle bli upphov till ett folk lika oräkneliga som stjärnorna på himlen. Och dessa människor skulle få det utlovade landet – idag kallad Israel.

Abrahams svar: evinnerlig verkan

Hur skulle Abraham svara på det utökade löftet? Vad som följer är en mening som Bibeln själv behandlar som en av de viktigaste meningarna i hela Bibeln. Den hjälper oss att förstå Bibeln och visar oss Guds hjärta. Den säger:

Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. (Första Moseboken 15:6)

Det är lättare att förstå denna mening om vi ersätter pronomen med namn, då lyder det:

Abram trodde Herren, och Herren räknade det till rättfärdighet för Abram. (Första Moseboken 15:6)

Det är en sådan liten, enkel mening, men den är verkligen viktigt. Varför? Eftersom i denna lilla mening erhåller Abraham “rättfärdighet”. Detta är den enda- och endaste  – kvaliteten som vi måste få för att få rätt ställning inför Gud.

Repitera vårt Problem: Korrumption

Ur Guds synpunkt, även om vi gjordes i Guds avbild hände något som skadat oss. Bibeln säger:

Herren ser ner från himlen på människors barn för att se om det finns någon förståndig, någon som söker Gud. Nej, alla är de avfälliga, allesammans är de fördärvade. Ingen finns, som gör vad gott är, det finns inte en enda. (Psaltaren 14:2-3)

Vår korrumption har resulterat i att vi inte gör vad som är gott – orsakande tomhet och död. Om du tvivlar på detta, läsa nyhetsrubrikerna i världen och se vad folk har gjort de senaste 24 timmarna. Detta innebär att vi är separerade från en rättfärdig Gud eftersom vi saknar rättfärdighet.

Vår korrumption stöter bort Gud på samma sätt som vi skulle hålla oss borta från kroppen av en död råtta. Vi vill inte gå nära den. Så besannas ord av profeten Jesaja i Bibeln.

Vi blev allesammans lika orena människor, och all vår rättfärdighet var som en fläckad klädnad. Vi vissnade allesammans som löv, och våra missgärningar förde oss bort som vinden. (Jesaja 64:6)

Abraham och rättfärdighet

Men här i samtalet mellan Abraham och Gud finner vi en lugn förklaring att Abraham hade fått “rättfärdighet”, typ som Gud accepterar – trots att Abraham inte var syndfri. Så, vad “gjorde” Abraham för att få denna rättfärdigheten? Det står bara Abraham “trodde”. Det är allt?! Vi försöker att tjäna rättfärdighet genom att göra något, men den här mannen, Abraham, fick det genom att bara helt enkelt ” tro”.

Men vad betyder att tro? Och vad har detta att göra med din rättfärdighet och min? Vi ta upp det nästa gång.

En forntida resa som påverkar oss idag

Även om Israel är ett litet land är det alltid i nyheterna. Nyheterna fortsätter att rapportera om judar som flyttar till Israel, om teknik som uppfanns där, men också om konflikter, krig och spänningar med omgivande folk. Varför? En titt på Israels historia i Första Moseboken i Bibeln visar att för 4000 år sedan gick en man på en camping resa i denna del av världen och har nu blivit mycket väl känd. Bibeln säger att hans berättelse påverkar vår framtid.

Denne gamle mannen är Abraham (även känd som Abram). Vi kan ta hans berättelse på allvar eftersom de platser och städer han besökte omnämns i andra gamla skrifter.

Löftet till Abraham

Gud gjorde ett löfte till Abraham:

“Jag kommer att göra dig till en stor nation, och jag skall välsigna dig,

jag kommer att göra ditt namn stort,och du kommer att vara en välsignelse.

jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna,

och alla folk på jorden kommer att välsignas genom dig ” (Genesis 12: 2-3).

Abrahams namn blev Stort

De flesta av oss undrar om det finns en Gud och om han verkligen är Bibelns Gud. I Bibeln säger Gud “Jag kommer att göra ditt namn stort” och idag är namnet Abraham / Abram känt över hela världen. Löftet har besannats. Den tidigaste kopian av 1 Mosebok (Genesis) som fanns i Dödahavsrullarna är daterad 200-100 f.Kr. vilket innebär att löftet har varit skriftligt sedan dess. Vid den tiden var namnet Abraham inte känt så löftet blev besannat endast efter att det skrevs ner, inte före.

… Med hjälp av hans stora nation

Förvånansvärt nog gjorde Abraham inget särskilt viktigt under sitt liv. Han var inte en stor författare, kung, uppfinnare eller militär ledare. Han gjorde ingenting förutom att tälta omkring då han blev tillsagd att bli far till några barn. Hans namn är stort bara därför att barnen blev en nation (-er) som nertecknade hans liv – och sedan blev individer och nationer stora som kom från honom. Detta är precis hur det utlovades i Genesis 12 ( “Jag kommer att göra dig till en stor nation … Jag kommer att göra ditt namn stort”). Ingen annan i hela världshistorien är så välkänd bara på grund av ättlingarna snarare än från stora framgångar i det egna livet.

… Genom Löftesgivarens Vilja

Judarna som härstammade från Abraham var aldrig riktigt en nation vi förknippar med storhet. De erövrade inte ett stort imperium som romarna eller byggde stora monument som egyptierna med pyramider. Deras berömmelse kommer från Lagen och Boken som de skrev; från några anmärkningsvärda personer som var judiska, och att de har överlevt som en något annorlunda folkgrupp i tusentals år. Deras storhet är inte på grund av något de gjorde, utan snarare vad som gjordes till och genom dem. Löftet säger upprepade gånger att “jag kommer att…”. Deras unika storhet hände eftersom Gud gjorde så att det hände snarare än av någon viss förmåga hos dem, erövring eller egen kraft.

Löftet till Abraham blev besannat eftersom han litade på löftet och valde att leva annorlunda än andra. Tänk hur troligt det var för detta löfte att ha misslyckats, men i stället hände det, och fortsätter att hända, liksom det lovades för tusentals år sedan. Beviset är starkt för att löftet blev besannat endast på grund av Löftesgivarens makt och myndighet.

Resan som fortfarande skakar världen

abraham journey map
Kartan visar Abrahams resa

Bibeln säger sedan att “Så Abram gick iväg som Herren hade tillsagt honom” (v. 4). Han började en resa, som visas på kartan och som fortfarande gör historia.

Välsignelser till oss

Det finns också något annat lovat. Välsignelsen var inte bara för Abraham. Den säger att “alla folk på jorden välsignas genom dig” (genom Abraham). Vi bör vara uppmärksamma för du och jag är en del av “alla folk på jorden” – oavsett vad vår religion, hudfärg, bakgrund, nationalitet, social ställning, eller vilket språk vi talar. Detta löfte om en välsignelse inkluderar alla som lever idag! Hur? När? Vilken typ av välsignelse? Det är inte så tydligt här, men eftersom vi vet att de första delarna av detta löfte har besannats, kan vi lita på att denna sista del också kommer att besannas. Vi finner nyckeln att låsa upp detta mysterium genom att fortsätta att följa Abrahams resan i vår nästa artikel.

Var kommer “Kristus” i Jesus Kristus ifrån?

Jag frågar folk ibland vad de tror att Jesu efternamn var. Vanligtvis svarar de i linje med, “Jag antar att hans efternamn var “Kristus”, men jag är inte säker”. Då frågar jag: “Om så vore fallet då när Jesus var en liten pojke tog Joseph Kristus och Maria Kristus lille Jesus Kristus till marknaden?” Sett på det sättet, inser de att “Kristus” inte är Jesu efternamn. Så, vad är “Kristus”? Var kommer det ifrån? Vad betyder det? Det är vad vi kommer att undersöka i den här artikeln.

Översättning i motsats till Transkription

Vi måste först förstå några mycket grundläggande principer för översättning. Översättare försöker fånga den bästa meningen. Således används inte alltid ett ord för ord tillvägagångssätt. Men översättare väljer ibland att översätta med  liknande ljud snarare än betydelse, särskilt när det gäller namn eller titlar. Detta är känt som transkription.Till exempel är namnet “Peter” en omskrivning från det grekiska namnet Πέτρος (Petros),vilket betyder “klippa” på grekiska. Namnet återgavs som “Peter” genom liknande ljud ( “Peter” låter som Petros)snarare än genom mening. Dock är det samma namnet på franska Pierre, och betyder “klippa” på franska. Så namnet återges i franska från grekiska genom översättning (liknande betydelse) snarare än genom transkribering (liknande ljud). För Bibeln, var översättarna tvungna att bestämma om ord (särskilt namn och titlar) skulle vara bättre i mottagarens språk genom översättning (betydelse) eller genom transkription (liknande ljud). Och här finns ingen särskild regel; ibland är det bättre att översätta och andra gånger är transkribering att föredra.

Septuaginta

Låt oss nu tillämpa dessa principer på den bibliska översättningshistorien. Den första översättningen av Bibeln var när det hebreiska Gamla Testamentet översattes till grekiska omkring 250 f.Kr. Denna översättning kallas Septuaginta (eller LXX) och den har utövat ett enormt inflytande i västvärlden. Viktigast av allt, eftersom det Nya Testamentet skrevs på grekiska, när nytestamentliga författarna citerade Gamla testamentet (som de ofta gjorde) använde de den grekiska Septuagintan snarare än det hebreiska Gamla Testamentet i sina citat.

Översättning & Transkription i Septuagintan

Bilden nedan visar hur allt detta påverkar nutidens biblar där stegen av översättningar visas I kvadranter.

Greek Hebrew
Detta visar flödet av översättning från originalet till nutida biblar

Det ursprungliga hebreiska Gamla Testamentet är i kvadrant # 1 och är tillgängligt idag i den Masoretiska texten och Dödahavsrullarna. Det grekiska Nya Testamentet är i kvadrant # 2. Men eftersom Septuaginta var en hebreisk -> grekiska översättningen visas den som en pil som går från kvadrant # 1 till # 2, så att # 2 innehåller både de Gamla och Nya Testamenten. I den nedre halvan (# 3) är ett modernt språk som Bibeln översatts till. Översättarna hade att avgöra om ord var bättre i mottagarens språk genom transkribering eller översättning enligt ovan. Detta illustreras med de gröna pilarna märkta transkription och översättning på vardera sidan om dem, vilket visar att översättarna kunde ta antingen det ena eller det andra tillvägagångssättet. Tillsammans visar denna siffra processen för hur de bibliska texterna har gått från hebreiska och grekiska till moderna språk i dag.

Upprinnelsen till “Kristus”

I nästa bild följer jag återigen processen som ovan, men den här gången gör jag det med särskild inriktning på ordet “Kristus” som visas i våra nutida Nya Testamenten.

 Kristus
Var kommer “Kristus” från i Bibeln

Var kommer “Kristus” från i Bibeln

Vi kan se att i det ursprungliga hebreiska Gamla Testamentet termen var “mashiyach”  vilket definieras som “smord eller avskiljd” person i den hebreiska ordboken. Under Gamla Testamentets period smordes (ceremoniel smörjning med olja) hebreiska präster och kungar innan de upptog sina positioner, alltså var de smorda eller mashiyach. Men vissa gammaltestamentliga profetiska skriftställen talade också om en specifik mashiyach (med “bestämd artikel”) som var profeterad att komma. När Septuaginta utvecklades vid 250 f.Kr., valde översättarna ett ord i grekiskan med en liknande innebörd, Χριστός (som låter som Christos),som kom från chrio,vilket innebar att ceremoniellt smörja med olja. Därför har ordet Christos i den grekiska Septuagintan översatts med betydelsen (och inte transkriberats av ljud) från det ursprungliga hebreiska “mashiyach” för att hänvisa till denne specielle personen. Nya Testamentets författare förstog Jesus som varande denne mycket omtalade personen i Septuagintan så de fortsatte att använda ordet Christos i sina skrifter för att beteckna Jesus som varande denne mashiyach.

Men när vi kom till dagens europeiska språk, fanns det inget lätt igenkännbart ord med en liknande innebörd, så Christos blev därefter transkriberad från grekiskan till dessa språk som “Kristus” och dess variationer. Således är ordet “Kristus” en mycket specifik titel med gammaltestamentliga rötter, tillkommen genom översättning från hebreiska till grekiska, och sedan transkriberad från grekiskan till de moderna europeiska språken. Det hebreiska Gamla Testamentet översätts direkt till dessa språk och översättare har gjort olika val i att översätta det ursprungliga hebreiska “mashiyach”. Vissa biblar översätter (av betydelse) till varianter av “Messias” och andra transkribera (med ljud) i varianter av “Kristus”. Eftersom vi inte lätt ser ordet “Kristus” i dagens Gamla Testamente är inte detta sambandet till Gamla Testamentet uppenbar för oss. Men från denna analys vet vi att den bibliske “Kristus ‘=’ Messias ‘=’ den Smorde” och att det var en speciel titel. De ursprungliga grekiska läsarna av Nya Testamentet kunde direkt se Christos från Septuaginta och insåg direkt detta samband, medan vi måste gräva runt lite för att se det.

Kristus väntad i 1: Århundradet

Rustad med denna insikt, låt oss göra några observationer från evangelierna. Nedan följer konung Herodes reaktion när Vise Män från Öster kom sökande efter judarnas konung, en välkänd del av julberättelsen. Lägg märke till att en bestämd “Messias” eller Kristus är efterfrågad, även om det inte specifikt hänvisar till Jesus.

3 När konung Herodes hörde detta, blev han förskräckt, och hela Jerusalem med honom.

4 Och han församlade alla överstepräster och skriftlärde bland folket och frågade dem var Kristus skulle födas. (Matt 2: 3-4)

Du kan se att själva idén om “Kristus” eller Messias var redan allmänt accepterad mellan Herodes och hans religiösa rådgivare – även innan Jesus föddes – och här används det utan att hänvisa specifikt till Jesus. Detta beror på att “Kristus” kommer från Gamla Testamentet, och det var allmänt läst av judar i den grekiska Septuagintan under 1: a århundradet (som Herodes och översteprästerna av hans dag). “Kristus” var (och är fortfarande) en titel, inte ett namn. Av detta kan vi direkt avfärda sådana löjliga föreställningar som att “Kristus” skulle vara en kristen uppfinning eller en uppfinning av någon som kejsar Konstantin på 300 e.Kr. och populariserad av filmer som Da Vinci-koden. Termen existerade hundratals år innan det fanns några kristna eller innan Konstantin kom till makten.

Gamla Testmentliga profetior om “Kristus”

I själva verket blir termen en avgjort profetisk titel redan i Psaltaren, skriven av David ca 1000 f.Kr. – långt, långt innan Jesu födelse. Låt oss se på dessa första omnämnanden.

Jordens kungar reser sig …. mot HERREN och hans Smorde:  Han som bor i himlen ler, …  Han talar till dem …: “Det är jag som har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.”

Jag vill kungöra HERRENS beslut. Han sade till mig: “Du är min Son, jag har i dag fött dig….Saliga är alla som flyr till honom.  (Ps 2: 2-12)..

Den grekiska Septuagintan var mer läst än den hebreiska texten under det första århundradet (av både judar och icke-judar). Psalm 2 i Septuagintan lästes på följande sätt (jag citerar den med ett transcriberat Christos så att du kan “se” Kristus titel som en läsare av Septuagintan kunde)

Jordens kungar reser sig …. mot HERREN och hans Kristus:  Han som bor i himlen ler, …  Han talar till dem … (Ps 2)

Du kan nu “se” Kristus i detta skriftställe som en läsare under 1: a århundradet skulle ha gjort. Men Psaltaren fortsätta med fler referenser till den kommande Kristus. Jag satte standard texten sida vid sida med en transcriberad, en med ” Kristus ” i den, så att du kan se det.

Psalm 132- från hebreiska Psalm 132  från Septuaginta
Herre, … 10 För din tjänare Davids skull
må du inte visa bort din smorde.11 Herren har svurit David en ed,
en sann ed som han ej skall ta tillbaka:
“Av din livsfrukt skall jag sätta kungar på din tron.
… 17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David,
jag har tillrett en lampa åt min smorde.
18 Hans fiender skall jag klä i skam,
men på honom skall hans krona glänsa.”
“Herre,… … 10 För din tjänare Davids skull
må du inte visa bort din Kristus.11 Herren har svurit David en ed,
en sann ed som han ej skall ta tillbaka:
“Av din livsfrukt skall jag sätta kungar på din tron.
17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David,
jag har tillrett en lampa åt min Kristus.
18 Hans fiender skall jag klä i skam,
men på honom skall hans krona glänsa.”

Du kan se att Psalm 132 talar specifikt i futurum ( “… 17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David, …”), som så många skriftställen i hela Gamla Testamentet. Detta är viktigt att komma ihåg när man bedömer profetiorna. Det är inte bara att de nytestamentliga författarna tog idéer från Gamla Testamentet och “gjorde” dem till att passa. Det är så tydligt som ord kan vara att Gamla Testamentet verkligen gör framtidsinriktade påståenden och förutsägelser utan någon tanke på Nya Testamentet. Herodes var medveten om att profeterna i Gamla Testamentet gjorde förutsägelser om den kommande “Kristus” – vilket var anledningen till att han var beredd på denna nyhet. Han behövde bara få sina rådgivare att fylla i detaljerna av dessa förutsägelser för honom. Judarna har alltid varit kända för att vänta på sin Messias (eller Kristus). Det faktum att de väntar eller letar efter ankomsten av sin Messias har ingenting att göra med Jesus eller Nya Testamentet (eftersom de ignorerar det) utan har allt att göra med de uttryckligen framtidsblickande förutsägelserna och profetiorna i Gamla Testamentet.

Gamla Testamentets profetior: Angivna som ett lås med ett lås-och-nyckel system

Att Gamla Testamentets skrifter uttryckligen förutsäger framtiden får dem att stå enahanda i mycke litet sällskap jämfört med det enorma hav av litteratur som producerats under mänsklighetens historia. Det liknar låset av en dörr. Ett lås utformas efter en viss specifikation så att endast en särskild “nyckel” passar specifikationen och kan låsa upp det. På samma sätt är Gamla Testamentet att likna vid ett lås. Vi såg att specifikationerna inte bara gäller dessa två psalmer jag tittat på här, men vi har redan sett på andra i inläggen om  Abrahamsoffer, Adamsbörjan och Moses påsk (läs över dem om de inte kommer till minnes). Psalm 132 tillägger specifikationen att “Kristus” kommer att vara av Davids släkt. Så “låset” har specifikationer som kan iaktas samt bli mer och mer exakt medan vi kartlägger de profetiska skriftställena från olika delar av Gamla Testamentet. Jag kommer att fortsätta att se på flera av dessa “lås” specifikationer. Men jag vill också ställa en annan fråga: Är Jesus den motsvarande “nyckeln” som låser upp profetiorna? Min förhoppning är att du genom denna övning bättre kommer att kunna ta ställning till Evangeliet.

Den Slutliga Nedräkningen – Nerlagd i Första Början

I mina senaste artiklar har jag sett på hur mänskligheten föll från sin ursprungligt skapade ställning . Men Bibeln fortsätter med en plan som Gud har gjort. Denna plan är centrerad i ett Löfte

Bibeln – Verkligen ett Bibliotek

För att uppskatta detta Löfte måste vi veta några grundläggande saker om Bibeln. Trots att det är en bok och vi tänker på den som sådan, är det faktiskt mer korrekt att se den som ett levande bibliotek. Detta, eftersom den är en samling av böcker, skrivna av en mångsidig uppsättning författare, över en tidsperiod som överstiger 1500 år, och idag är de hopbundna till en volym. Enbart detta faktum gör Bibeln unik bland de Stora Böckerna i världen. De olika böckerna i Bibeln göra uttalanden, deklarationer och förutsägelser som senare författare plockar upp på. Om Bibeln vore skriven av en författare eller en grupp av författare som kände varandra skulle det inte föranleda oss att särskild märka det. Men författarna av Bibeln är åtskilda av hundratals och tusentals år, de skriver i olika civilisationer, språk, sociala skikt, och litterära genrer- ändå upplockas deras meddelanden, allusioner och förutsägelser sömlöst av senare författare eller uppfylls genom historisk fakta kontrollerbara utanför Bibeln. Detta gör Bibeln unik på en helt annan nivå- och den vetskapen bör motivera oss att förstå dess budskap. Befintliga manuskript kopior av Gamla Testamentets böcker (böcker som skrevs före Jesus) dateras till omkring 200 f.Kr så den textmässiga basen av Bibeln är klart bättre, än alla andra antika böcker i världen. Som vi såg i artikeln om textmässig pålitlighet, är manuskript copior av Nya Testamentet daterade till början på 125 AD.

Evangeliets Löfte i Trädgården

Vi ser tydligt denna profetiska förmåga i berättelserna om Skapelsen och Syndafallet precis i början av första Moseboken i Bibeln. (Första Moseboken redigerades av Moses ca 1500 f.Kr.). Med andra ord, även om de återger Början, skrevs den med Slutet i sikte. Här ser vi ett Löfte när Gud konfronterar Satan (eller djävulen) och tilltalar honom i en gåta:

“… och jag (Gud) skall sätta fiendskap mellan dig (Satan) och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.” (Första Moseboken 3:15)

Detta är ett Löfte i gåtform – men det är förståeligt. Om du läser noga kommer du att se att det finns fem olika karaktärer nämnda och att detta är profetiskt genom att det ser framåt-i-tiden (sedd genom upprepad användning av “skall” som i futurum). Personerna är:

  1. Gud
  2. Satan
  3. Kvinnan
  4. Kvinnans Avkomma
  5. Satans Avkomma

Och gåtan förutsäger hur dessa karaktärer kommer att relatera till varandra i framtiden. Detta visas nedan

Relationer mellan karaktärerna som framställt i Löftet
Relationer mellan karaktärerna som framställt i Löftet

Det står inte vem “kvinnan” är men Gud kommer att orsaka både Satan och kvinnan att ha en “avkomma”. Det kommer att bli ‘fiendskap’ eller hat mellan dessa avkommor samt mellan kvinnan och Satan. Satan kommer att “hugga hälen” på kvinnans avkomma medan kvinnans avkomma kommer att krossa Satans huvud.

Härledning av Avkomman – en “han”

Hittills har vi bara gjort observationer direkt från texten. Nu gör vi en rimlig härledning. Eftersom kvinnans “avkomma” omnämns som en “han” och en “honom” vet vi att det är en enda manlig mäniska – en man. Med detta kan vi ignorera vissa möjliga tolkningar. Som en “han” kan avkomman inte vara en “hon” och således kan inte vara en kvinna – men “han” kommer från en kvinna. Som en “han” är avkomman inte ett “de”, som det hade möjligen kunnat vara, kanske en grupp av människor, eller en ras, eller ett lag eller en nation. Vid olika tillfällen och på olika sätt har människor trott att ett “de” skulle vara svaret. Men avkomman, som är en “han” är INTE en grupp människor som om det refererar till en nation eller till en viss religion som judar, kristna eller muslimer etc. Som en “han” är avkomman inte en “det” (avkomman är en person). Detta eliminerar möjligheten att avkomman är en särskild filosofi, undervisning, teknik, ekonomiskt system, politiskt system eller religion. Ett “det” av dessa sorter skulle förmodligen  ha varit, och fortfarande är, vårt självklara val att fixa världen. Vi tror att vad som kommer att fixa vår situation är någon slags “det”, så de bästa mänskliga tänkare genom århundraden har förespråkat olika politiska system, utbildningssystem, tekniker, religioner etc. Men i detta Löfte pekar kompassen åt ett helt annat håll. Gud hade något annat i åtanke – en “han”. Och detta “han” skall krossa ormens huvud.

En annan intressant observation kommer från vad som inte är sagt. Gud lovade inte mannen en avkomma liksom han lovat kvinnan. Detta är så mycket märkligare särskilt med tanke på betoningen av söners kommande genom fäder i hela Bibeln. I själva verket består en kritik av genealogier i Bibeln av moderna Västerlänningar i att de ignorerar de blodslinjer som går igenom kvinnor. Det är “sexistiska” i våra ögon eftersom den bara avser människors söner. Men i det här fallet är det olika – det finns inget löfte om en avkomma (en “han”) från en man. Det står bara att det blir en avkomma som kommer från kvinnan, utan att nämna en man.

Av alla människor som någonsin har funnits som jag kan komma på, historiskt eller mytiskt, endast två har aldrig haft en fysisk far. Den förste var Adam, skapad direkt av Gud. Den andre var Jesus som var  (Nya Testamentet hävdar) född av en jungfru – således ingen mänsklig far. Detta var direkt profeterat senare av Jesaja (750 f.Kr.). Är Jesus den som förebådades här i denna gåta? Detta passar med observationen att avkomman är en “han”, inte en “hon”, “de” eller “det”. Med detta perspektiv, om du läser gåtan, faller några bitar på plats.

“Hugga Honom i Hälen”??

Men vad innebär det att ormen skulle hugga ‘hans häl’? Jag kunde aldrig se det förrän jag arbetat i djungeln i Kamerun. Vi var tvungna att bära tjocka gummistövlar även i fuktig värme – eftersom ormar låg där i det långa gräset och kunde hugga vår fot – dvs vår häl – och det kunde döda oss. Under min första dag där klev jag nästan på en orm, och kunde ha dött från den. Gåtan blev meningsfull för mig efter det. “Han” skulle förgöra ormen, men priset han skulle behöva betala, var att han skulle bli dödad. Detta förebådar segern vunnen genom Jesu död.

Ormens Avkomma?

Men vem är hans andra huvudperson, denne Satans avkomma? Fast vi här inte har utrymme för att ordentligt spåra det, talar senare böcker om en kommande person. Observera beskrivningarna:

23 Vid slutet av deras välde, när överträdarna har fyllt sitt mått, skall en fräck och illasinnad kung uppstå.24 Han skall bli stor i kraft, men inte genom egen styrka. Han skall åstadkomma så stort fördärv att man måste förundra sig, och han skall lyckas i allt han gör. Han skall fördärva mäktiga män, och även det heliga folket. 25 Genom sin klokhet skall han lyckas väl med sitt svek. Han skall anse sig själv överlägsen, och han skall fördärva många mitt i deras trygghet. Ja, han skall sätta sig upp mot furstarnas Furste, men han skall krossas utan hjälp av människohand. (Daniel 8:23-25; skriven av Daniel i Babylon ca 550 f.Kr.)

En man, med en osynlig kraft bakom sig kommer att utmana ‘furstarnas Furste’ men hans huvud “kommer att krossas” också.

När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst och hur vi skall samlas hos honom, …. 3 Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa,[a] fördärvets son, öppet träda fram, 4 motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud. (2 Tess 2:1-4, skriven av Paul i Grekland ca 50 AD)

Och den sista boken i Bibeln, många sidor och tusentals år efter löftet i Genesis, förutspår:

Vilddjuret som du såg, det var och är inte mer. Det skall stiga upp ur avgrunden och går sedan i fördärvet. De invånare på jorden som inte har sina namn skrivna i livets bok från världens grundläggning, de skall förundras när de ser vilddjuret, eftersom det var och inte är men skall komma.  Detta är det sinne som ger vishet (Uppenbarelseboken 17:8-9, skriven av John på en ö utanför Turkiet ca 90 AD)

Dessa senare böcker (återigen notera mångfalden av författare, inställningar och epoker de skrevs i) talar uttryckligen mer om nedräkningen till en sammandrabbning mellan kvinnans avkomma och Satans avkomma. Men det omnämns först i embryo-liknande form i detta Löfte i Första Moseboken, i början av biblisk historia, med detaljer som väntar på att fyllas in. Historiens höjdpunkt, nedräkningen till en sista tävling mellan Satan och Gud, var förutsedd redan vid början i trädgården och berättas – i den tidigaste boken. Det kunde nästan få en att tror att historien verkligen är His-Story, eller Hans-Historia.

Korrumperade (del 2)… och missar målet

Jag hade sett på hur Bibeln beskriver oss som korrumperade från den ursprungliga avbilden av Gud som vi gjordes i. Ett visuellt hjälpmedel som hjälpt mig att bättre “se” det var odjuren  i Midgård, skadade från att ha varit älvor. Men i det bibliska perspektivet, hur kunde detta ha hänt? Detta står att berättat i Första Moseboken i Bibeln. Strax efter att ha skapats “i Guds avbild” prövades de första människorna. Berättelsen återger ett samtal med en “orm”. Ormen har alltid varit allmänt förstådd som varande Satan – en ängel och motståndare till Gud. I Bibeln konfronterar Satan vanligtvis med att tala genom en annan person. I detta fall talade han genom en orm. Samtalet berättas på detta sätt.

Men ormen var listigare än alla markens djur som HERREN Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: “Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla[a] träd i lustgården?”

2 Kvinnan svarade ormen: “Vi får äta av frukten från träden i lustgården, 3 men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö.”

4 Då sade ormen till kvinnan: “Ni skall visst inte dö! 5 Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.”

6 Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom man fick förstånd av det, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. 7 Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och gjorde höftskynken åt sig. . (Första Moseboken 3:1-7)

Den springande punkten i deras val, och därmed frestelsen, var att de kunde “bli som Gud”. Tills nu hade de helt enkelt trott Gud för allt och tagit honom på hans ord för allt. Men nu hade de valet att lämna det bakom sig, och bli “som Gud”, lita på sig själva och hålla sig till sina egna ord för saker. De kunde själva bli “gudar”, kaptener för egna fartyg, herrar över sina öden, att vara självständiga och ansvarig endast inför sig själva. Långt innan Dawkins skrev The God Delusion, föll de första människorna för den verkliga Gudavillfarelsen – att de kunnde bli “som Gud”.

I deras självständighetsförklaring ändrat något i våra förfäder. Som berättelsen lyder, kände de skam och försökte dölja det. I själva verket, skyller Adam: Eva (och Gud som hade gjort henne) när Gud konfronterar honom efteråt om hans brott mot konventionen. Eva skyllde i sin tur på ormen. Ingen ville ta ansvar.

Och det som började den dagen har fortsatt eftersom vi har ärvt denna samma medfödda disposition. Det är anledningen till varför israeliterna (i det här inlägget) av Hoseas dag beter sig som Adam – eftersom de (som oss) hade ärvt hans disposition. En del missförstår den bibliska berättelsen och drar slutsatsen att vi bär skulden för Adams revolt. I själva verket är den enda skulden hos Adam men vi lever med konsekvenserna av den revolten. Vi kan tänka på det genetiskt. Vi har ärvt denna upproriska natur av Adam och är således medfödd, nästan omedvetet, men uppsåtligen fortsätter vi upproret som han startade. Vi kanske inte vill vara universums gud, men vi vill vara gudar i våra sättningar; Kaptener för våra egna fartyg; autonoma från Gud. Bon Jovi chorus “det är mitt liv”, Frank Sinatras mer sublima “jag gjorde det på mitt sätt”, själv tidskrifter utlagda runt om i affärer är lättsamma ekon av denna önskan, medan Hitlers Mein Kempf (“min kamp”) och Kim Jong-Un (känd som “Käre Herren”), Nordkoreanske ledarens personkult är mycket mörkare ekon. Men de visar trenden i vår natur som Adams uppror började.

Och detta förklarar så mycket av människors liv som vi tar för givet. Detta är anledningen till att människor överallt behöver lås för sina dörrar, de behöver poliser, advokater, krypterade lösenord för bankärenden-eftersom vi i vår nuvarande disposition kommer att stjäla från varandra. Det är därför imperier och samhällen så småningom alla förfaller och kollapsar-eftersom medborgarna i dessa riken har en tendens att förfalla. Detta därför att, efter att ha provat alla former av regering och ekonomiska system, även om vissa fungerar bättre än andra, alla politiska eller ekonomiska system verkar så småningom att kollapsa – eftersom de människor som lever med dessa ideologier har följt tendenser som så småningom drar ner hela systemet. Därför har ingen religion fullständigt infört visionen för sina samhällen –  inte heller de ateistiska (Tänk på Stalins Sovjetunionen, Maos Kina, Pol Pots Kambodja) – eftersom något av hur vi är tenderar att få oss att förlora vår vision.

Faktiskt sammanfattar ordet “missa” ganska mycket vår situation. En vers från gamla testamentet ger en bild som har hjälpt mig förstå detta bättre. Den säger

Bland allt detta folk fanns 700 utvalda män som var vänsterhänta. Alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret utan att missa. (Domare 20:16)

Denna vers beskriver soldater som var experter på att använda slungbellor samt aldrig missa. Ordet på hebreiska som översätts “missa” ovan är יַחֲטִֽא׃ (uttalas Khaw-taw). Det är intressanta att detta samma hebreiska ord också är översatt till synden över större delen av gamla testamentet. Exempelvis är detta samma hebreiska ord “synd” när Joseph, som såldes till slav i Egypten, inte vill begå äktenskapsbrott med sin herres hustru, trots att hon bad honom. Han sade till henne:

Han (Josefs herre) har i detta hus icke större makt än jag, och intet annat har han förbehållit sig än dig allena, eftersom du är hans hustru. Huru skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?»(Första Mosebok 39:9)

Och just efter att de tio budorden givits står det:

20 Men Mose sade till folket: »Frukten icke, ty Gud har kommit för att sätta eder på prov, och för att I skolen hava hans fruktan för ögonen, så att I icke synden.» (Andra Mosebok 20:20)

I båda dessa ställen är samma hebreiska ord יַחֲטִֽא׃  översatt som “synd”. Det är exakt samma ord som för “missa” med soldater som slungde stenar på mål och i dessa verser som betyder “synda” när man syftar på människors behandlingar av varandra. Det ger oss en bild för att hjälpa oss  förstå vad “synd” är. Soldaten tar en sten och slungor den för att nå målet. Om stenen missar det misslyckas hans syfte. På samma sätt gjordes vi till Guds avbild för att nå målet om hur vi relaterar till honom och behandla varandra. Att “synda” är att missa detta syfte eller mål, som var avsett för oss, och som vi i våra olika system, religioner och ideologier också själva avser men dock missar.

Denna skadade och missande–målet bild är inte snygg, den ger inte en god känsla, inte heller är den optimistisk. Under åren har jag träffat människor som starkt reagerat särskilt mot denna biblisk undervisning. Jag minns en universitetsstudent som tittade på mig med ilska och sade, “Jag tror dig inte eftersom jag inte gillar vad du säger”. Men jag finner det ganska märkligt. Vad har “gillar” för något att göra med huruvida det är sant eller inte? Jag gillar inte skatter, krig, AIDS och jordbävningar – jag tvivlar på att någon gör det – men det tar inte bort dem och inte heller kan jag ignorera någon av dem. Alla system i lagen, med polis, med lås, nycklar, säkerhet o.s.v. som vi har byggt in i vårt samhälle och tar för givet för att skydda oss från varandra tyder på att något är fel. Allra minst förtjänar denna bibliska undervisning att bli betraktad på ett fördomsfritt sätt.

Så nu har vi ett problem. Vi har blivit skadade från vår ursprungliga ställning, den bild vi är gjorda i har blivit behäftad och vi kan inte nå målet när det gäller våra moraliska handlingar. Men Gud lämnade oss inte där för att flundra i vår hjälplöshet. Han införde en plan, som vi såg glimtar av i Abrahams tecken och Herrens Påsk. Detta var en plan för att rädda oss, och det är därför evangeliet bokstavligen betyder “goda nyheter” – eftersom denna plan är den goda nyheten som vi behöver höra och ta emot. Men Gud väntade inte tills Abraham för att meddela denna nyhet. I själva verket meddelade han det rätt i denna samma samtal med Adam och Eva för så länge sedan i trädgården. Vi ser på denna första goda nyhetens tillkännagivande här.

Men skadad… som orcher i Midgård

I mitt senaste inlägg visade jag på den bibliska grunden för hur vi ska se oss själva och andra – som vi är — skapade i Guds avbild. Men Bibeln utvecklar vidare på denna grund. Psaltaren är en samling av helgade sånger och dikter och Psalm 14 skrevs av kung David ca 1000 f.Kr. och beskriver den nu-varande ställningen från Guds synpunkt.

Herren skådar ned från himmelen på mäniskors barn, för att se om det finns någon förståndig, någon som söker Gud. Nej, alla är de avfälliga, allesammans är de fördärvade; Ingen finns, som gör vad gott är, det finns inte en enda. (Psaltaren 14:2-3)

Frasen “de är fördärvade” används för att beskriva hela mänskligheten. Eftersom det är något vi har “blivit” är fördärvelsen med hänvisning till det ursprungliga tillståndet av att ha varit i “Guds avbild”. Detta skriftställe säger att fördärvelsen visar sig i en besluten självständighet från Gud (“alla” är de “avfälliga” från att “söka Gud”) och även i att inte göra “gott”.

Tänkande älvor och odjur

Odjuren var hemska på många sätt. Men de var helt enkelt korrumperade ättlingar av älvor
Odjuren var hemska på många sätt. Men de var helt enkelt korrumperade ättlingar av älvor

För att bättre förstå detta, tänk på odjuren i Midgård i Sagan om Ringen som en illustration. Odjur är ohyggliga varelser till utseende, deras beteende, och behandling av jorden. Men odjuren  härstammar från älvor som hade skadats av Sauron. När du ser den höga majestätiska, harmonin och relationen som älvorna hade till naturen (Tänk på Legalos och älvorna i Lothlorien) och inser att de depraverade odjuren en gång varit älvor som “blivit korrumperade” får du en känsla av vad som sägs här om människor. Gud avsåg älvor men vad han fann var odjur.

Legolas

Älvorna var ädla och majestätiska

Detta stämmer exakt med vad som universellt kan vara observerat om oss – att ingen lever enligt sin moraliska grammatik av rätt och fel. Kom ihåg att vi såg att vi hade en medfödd moralisk grammatik inbyggd i oss. Vi kan moraliskt resonera och känna igen “rätt” och “fel” beteende. Men problemet är att ingen faktiskt lever så. Därför är det svårt ibland att känna igen att vi har en moralisk grammatik – eftersom vi inte alltid följer denna moraliska sida i våra egna göranden och i andras handlingar. Det är att likna vid ett datavirus som påverkar den ursprungliga funktionen av datorn. Vår moraliska grammatik är där – men ett virus har skadat den.

Så här kommer vi till en mycket lärorik synpunkt: den bibliska begynnelsen av människor som kännande, personligt, och moraliskt, men sedan också korrumperade, passar med vad vi ser om oss själva. Den är precis på pricken i sin bedömning av människan, som havande en inneboende moralisk karaktär i oss som lätt kan glömmas bort eftersom våra handlingar faktiskt aldrig passar med vad denna natur kräver av oss – på grund av denna korrumption. Bibliska skon passar den mänskliga foten. Men den väcker en självklar fråga: Varför gjorde Gud oss på detta sätt-med en moralisk grammatik och ändå skadade från den? Som ateisten Christopher Hitchens klagar:

“… Om Gud verkligen ville att människor skulle vara fria från sådana tankar [dvs korrumperade], borde han ha försökt bättre med att uppfinna en annan art.” Christopher Hitchens. 2007. Gud är inte bra: hur religion förstör allt. s. 100

Men i sin brådska att attackera Bibeln är det här som han missar något mycket viktigt. Bibeln säger inte att Gud skapade oss så här, men att något fruktansvärt hände efter den ursprungliga skapelsen som resulterade i detta svåra tillstånd. En viktig händelse som hände i mänsklighetens historia efter vår skapelse. De första människorna trotsade Gud, som skrivet i Första Moseboken, och i deras trots förändrades de och blev korrumperade.

Mänsklighetens Fall

Denna banbrytande händelse i mänsklighetens historia kallas ofta Fallet. Och vi kan kanske förstå det bättre om vi tänker igenom vad Adam, den första människan mötte i relationen till Gud när han skapades. För att ge oss ytterligare lite mer insikt vänder vi oss till profeten Hosea en profet vid mitten av 8: e århundradet f.Kr.,  i gamla testamentet. Som han berättar i sin bok, hade hans fru upprepade gånger varit otrogen mot honom och sprungit iväg med andra. Mitt i sin smärta av svek befallde Gud honom att gå och hitta sin hustru, försona sig med henne och vinna henne tillbaka. Sedan används denna episod som en bild för att visa hur, i Guds ögon, israeliterna på den tiden var som en otrogen maka, men att Gud, liksom Hosea, var villig att stämma av om de bara ville komma rena och komma tillbaka till honom. I denna vädjan kommer en jämförelse av Adam:

“Vad ska jag ta mig till med dig, Efraim? Vad ska jag ta mig till med dig, Juda?” frågar Herren. “Er kärlek är ju lik morgonskyn, lik daggen, som tidigt försvinner . … Jag har behag till kärlek, och inte till offer, och till Guds kunskap mer än till brännoffer. Men som Adam, du bröt mitt förbund och har svikit mitt förtroende. (Hosea 6:4-7)

Med andra ord, vad israeliterna av Hoseas dag gjorde var att fortsätta vad Adam, den första människan hade börjat. Det hade funnits ett avtal mellan Gud och Adam, liknande ett äktenskapligt kontrakt om trohet, och Adam hade brutit mot det. Första Moseboken berättar att Adam åt av Kunskapets Träd på Gott och Ont. Det hade varit ett förbund eller avtal mellan Gud och Adam att han inte skulle äta från det trädet-alla andra träd fanns tillgängliga för honom. Det var inte något speciellt i trädet själv, men dess närvaro gav Adam ett fritt val om att förbli trogen Gud eller inte. Adam hade skapats som människa med känsloförmåga, som både var gjord och placerad i vänskap med Gud i det ögonblicket. Adam hade inget val angående sin skapelse, men Gud gav honom möjlighet att välja sin vänskap med Gud, och detta val var centrerad på kommandot att inte äta från detta speciella träd. Precis som att valet att stå inte är riktigt om sitta är omöjligt, så måste Adams vänskap och förtroende för Gud ges inom ramen för ett lönsamt alternativ och således gavs Adam ett val om huruvida han skulle förbli trogen sitt avtal till Gud eller inte. Vi ser närmare på detta i nästa inlägg.