Skip to content

Pingstdagens Precision och Kraft

  • by

Pingstdagen är alltid på en söndag. Den firar en anmärkningsvärd dag, men detta gäller inte bara för det som hände den dagen men även för precis när och varför det hände och som visar på Guds hand och en kraftfull gåva för dig.

Vad hände på Pingstdagen

Om du har hört talas om ‘Pingstdagen’ lärde du dig antagligen att det var den dag då den Helige Anden kom för att innebo Jesu anhängare. Det är den dag då kyrkan, Guds “utkallade”, föddes. Händelserna är skildrade i Apostlagärningarna kapitel 2. På den dagen kom Guds Ande på de första 120 Jesu anhängar och de började tala med höga röster på många språk från hela världen. Detta skapade sådan uppståndese att tusentals mäniskor som var i Jerusalem vid den tiden kom ut för att se vad som hände. Framför den samlade folkmassan talade Petrus det första evangeliets budskap och “den dagen ökade de  troendes antal med inemot tre tusen” (Apg 2:41). Antalet efterföljare av evangeliet har ständigt tillvuxit sedan den pingstsöndagen.

Denna dag inträffade 50 dagar efter Jesu uppståndelse. Det var under dessa 50 dagar som Jesu lärjungar blev övertygade om att Jesus hade uppstått från de döda. På pingstsöndagen gick de offentligt och historien ändrades. Oavsett om du tror på uppståndelsen eller inte, har ditt liv påverkats av händelserna den pingstsöndagen.

Denna uppfattning av pingstdagen, ehuru korrekt, är dock ofullständig. Många vill ha en upprepning av den pingstsöndagen genom en liknande upplevelse. Eftersom Jesu första lärjungar hade denna pingsterfarenhet genom att “vänta på Andens gåva”, hoppas människor även idag att genom att vänta på samma sätt kommer Guds Helige Ande igen på ett liknande sätt. Därför talar många människor om att vänta på att Gud ska sända en annan pingstdag. Härmed, tar man för givet att det var väntan och bön som rörde Guds Ande då. Därmed missar man dess precision – för pingstdagen omtald  i Apostlagärningarnas kapitel 2 var inte den första pingstdagen.

Pentecost från Moselagen

Pingsten var faktiskt en årlig gammaltestamentlig fest. Moses (1500 f.Kr.) hade etablerat flera festivaler som firades under året. Påsken var den första festivalen i det judiska året. Jesus hade korsfästs vid en påsk festival. Den exakta tidpunkten för hans död som sammanföll med offeren av påsklammen var avsedd som ett tecken.

Den andra festivalen var Första Fruktens fest, och Mose lag uppgav att det skulle firas på “dagen efter” påskdagens lördag (= söndag). Jesus uppstog på söndagen, så hans uppståndelse inträffade precis på Första Fruktens Festival. Emedan hans uppståndelse hände på “Första Fruktens” fest var det ett löfte om att vår uppståndelse skulle följa senare (för alla som litar på honom). Hans uppståndelse är bokstavligen en “förstafrukt”, precis som festivalnamnet förutsade.

Precis 50 dagar efter “Första Fruktens Fest” firade judarna pingst (“Pente” för 50 år. Det kallades också Feast of Weeks eftersom det räknades som sju veckor). Judar hade fira Pingst i 1500 år vid den tidpunkt då Apostlagärningarna 2 hände. Anledningen till att det fanns människor från hela världen på pingstdagen i Jerusalem för att höra Petrus budskap var just för att de var där för att fira den årliga gammaltestamentliga pingsten. Idag firar judarna fortfarande pingst, men kallar det Shavuot.

Vi läser i Gamla testamentet hur pingsten skulle firas:

Femtio dagar ska ni räkna fram till dagen efter den sjunde sabbaten. Då ska ni bära fram ett nytt matoffer åt Herren. Från de orter där ni bor ska ni bära fram lyftofferbröd, två kakor gjorda av två tiondelar efa fint mjöl, bakad med surdeg. De är en förstingsgave till Herren. (3 Moseboken 23:16-17)

Pingstens Precision: Ett bevis på ett sinne

Det är en precis tidpunkt för pingsten i Apostlagärningarna 2, eftersom den inträffade på samma dag som Gamla Testamentets pingst (veckornas fest). Jesu korsfästelse som inträffade på påsken, Jesu uppståndelse som inträffade på första fruktens fest och Apostlagärningarnas 2s pingsdag som inträffade på den judiska veckornas fest, pekar på ett sinne som samordnade dessa händelser genom historien. Varför skulle Jesu korsfästelse, hans uppståndelse och den Helige Andens ankomst, sammanfalla så precis på var och en av dessa vårens tre gamla testamentliga fester, om de inte så planerats? Precision som detta händer bara om ett sinne står bakom planeringen.

Uppfann Lukas “Pingstdagen”?

Man kan argumentera att Lukas (författaren till Apostlagärningarna) gjorde upp händelserna i Apostlagärningarna 2 till att “hända” så att säga på pingstfesten. Då skulle han ha varit “sinnet” bakom tidsenligheten. Men hans skildring nämner inte att Apostlagärningarna 2 “uppfyller” pingstfesten. Det nämns inte alls. Varför skulle han gå till sådana svårigheter att skildra dessa dramatiska händelser att “inträffa” den dagen men inte hjälpa läsaren att se hur det uppfyller “pingstfesten”? Faktum är att Lukas gjorde ett så bra jobb med att rapportera händelserna snarare än att tolka dem så att de flesta i vår tid inte vet att händelserna i Apostlagärningarna 2 inträffade samma dag som Gamla Testamentets Pingstdag. Många tror att Pentecost helt enkelt började i Apostlagärningar 2. Eftersom de flesta idag inte är medvetna om sambandet mellan dem, skulle Lukas vara i den omöjliga situationen att vara ett geni för att ha uppfunnit förbindelsen men var helt oduglig i att sälja den.

Pingst: En ny kraft

Istället pekar Lukas oss på en profetia från Joels bok i Gamla Testamentet, som förutsäger att en dag skulle Guds Ande utgjutas på alla folk. Guds Andes utgjutande i Apostlagärningarna 2 uppfyllde det.

En anledning till att evangeliet är “goda nyheter” är att det ger makt att leva livet annorlunda – bättre. Livet är nu en förbindelse mellan Gud och människor. Och denna förbindelse äger rum genom Guds ande vilket inleddes på pingstsöndagen i Apostlagärningarna 2. Den goda nyheten är att livet nu kan levas på en annan nivå och i ett förhållande till Gud genom Hans Ande. Bibeln säger så här:

I honom har också ni, när ni hörde sanningens ord, evangeliet om er frälsning, i honom har också ni, när ni kom till tro, fått den utlovade helige Ande som ett sigill. Anden är ett förskott som garanterar vårt arv, att hans eget folk ska befrias, till hans ära och pris. (Efesierbrevet 1:13-14)

Och om Anden från honom som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då ska han som uppväckte Kristus från de döda också göra era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er. (Romerbrevet 8:11)

Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. (Romarbrevet 8:23)

Guds inneboende i oss är en annan förstafrukt, för Anden är nu en försmak – en garanti – för att vår omvandling till Guds barn kommer att slutföras.

Evangeliet erbjuder ett rikligt liv inte genom ägodelar, nöjen, status, rikedom och alla andra tillfälliga förströelser som eftersökes av denna värld, vilken Salomon hade funnit att vara en så tom bubbla, men genom Guds Andes inneboende. Om detta – som Gud erbjuder att innebo och bemäktiga oss är sant – skulle det vara goda nyheter. Gamla testamentets pingst med firandet av fint bröd bakat med jäst avbildar detta kommande rikliga liv. Precisionen mellan Gamla och Nya Pentecosten är perfekt bevis för att det är Gud som är tanken bakom dessa händelser och denna kraft till ett rikligt liv.